Det är då inte lätt att vara kines alla gånger! Inte ens nu när de äntligen har börjat få vittring på högre levnadsstandard. Sådant har ju sitt pris, som vi väl vet… I Kina är priset att många kineser dör på grund av tobaksrelaterade sjukdomar och situationen är nu så alarmerande att en miljon kineser dör årligen i sjukdomar som lungcancer och KOL och - om ingen radikal minskning av antalet rökare sker mycket snabbt - befaras antalet döda tredubblas inom en snar framtid. Onekligen mycket dystra siffror.
Det är just den ökade levnadsstandarden som ligger bakom den kraftiga ökningen av rökare, för nu har kinesen råd! Som bekant tycker många människor om att visa att de har råd… Så synd bara att det så ofta sker på hälsans bekostnad.
Myndigheterna har inte alls varit med på noterna på samma sätt som i många andra länder, mycket kanske - hemska tanke - beroende på att tobaksindustrin är en betydande maktfaktor i Kina som drar in enorma skatteintäkter till den allmänna, alltid glupskt gapande, kassan. Det har till och med förekommit att vissa kommuner uppmanat till rökning!
Vad ska den arme kinesen alltså tro!
Kanske ändå dags att på allvar börjar räkna på nettoeffekterna?
Rökarna och storrökarna är så många idag att det röks i genomsnitt 5 cigarretter per person och dag i Kina, fördelat på samtliga invånare! Det är egentligen helt obegripliga siffror för mig. Bland annat sägs att 57 % av landets läkare (!) röker… och enligt statistiken röks en tredjedel av alla världens cigarretter just i Kina.
Medan tobaksindustrin gasar på så att hjulen brinner, försöker regeringen i Peking sprida kunskap om hälsofaror i samband med rökningen. Dessa kampanjer har haft det tämligen motigt, för trots dessa tror endast en av fyra kineser att rökning skadar hälsan. Följaktligen är det också vanligt att många icke-rökare utsätts för passiv rökning i hemmen, på arbetsplatser och snart sagt överallt. Traditionellt är det männen som står för rökningen, men andelen framför allt unga kvinnor ökar snabbt idag. Dessa tendenser ger inte särskilt stort hopp om att den totala tobakskonsumtionen i brådrasket skulle kunna minska i landet.
* * *
Tobaksbruk blev på modet i mitten av 1500-talet och ansågs till och med vara nyttigt. Jag hittade följande ”underbara citat” på nätet som jag gärna vill delge: Tobaksbruket skulle leda till ”stilla ro och stor underdånighet till sinnet, så att genom ett allmänt bruk av tobak skulle hennes Majestäts undersåtar bliva fogliga och lätta att styra”. Detta skrev en ambassadör till drottning Katarina av Medici år 1559. För övrigt påstods det att drottningen själv botade migrän genom snusning av tobak!
Som bekant har Sverige länge varit ett jämställt land, vilket manifesterades under 1970-talet genom att Sverige blev det första landet i världen där andelen rökande kvinnor översteg andelen rökande män! På den tiden rökte ungefär var tredje kvinna i Sverige.
Lagstiftning och medvetna insatser har dock gjort att Sverige även blev det första landet som uppnådde WHO:s mål att minska andelen tobaksrökare till under 20 %. Men, räknar vi med även snuset ligger Sverige fortfarande högt till i den internationella statistiken. 34 % av de vuxna männen och 19 % av de vuxna kvinnorna nyttjar tobak i någon form.
Det om det, om denna ”njutningsfulla” resa från Kina till Sverige.
Själv har jag smygrökt ett par gånger, men fann snabbt att det inte var något för mig. Denna gudomliga insikt är jag mycket glad över!
Jag lägger in ett gammalt gudomligt klipp med Judy Garland och “Smoke gets in your eyes”… Enjoy!
Inte utan att en gammal republikan som Ailas börjar bli nästan rojalist, när jag ser den här läckra bilden på vår Madde. Ändå är jag inte det minsta lagd åt ”det” hållet… utan jag avsåg helt och hållet den allmänt glamourösa glansen.
La Suède, douze points…
Mottagning för World Childhood Foundation (en stiftelse grundad av drottning Silvia) på Radisson Blue Hotel i Kapstaden, Sydafrika - i ärad närvaro av ärtig svensk prinsessa, tillika männens drömkvinna.
Stiftelsens syfte är att verka för rätt till trygg barndom och bättre levnadsvillkor för barn som lever i utsatta miljöer.
Hm, undrar om inte prinsessan själv blev rätt så utsatt i den där generösa spetsklänningen och de dinglande örhängena? Utsatt för kameravinklar och förbjudna tankar hos de manliga deltagarna? ”Prinsessan som drar saken till sin spets” hette det i tidningsrubriken… eller om jag skulle vända på den aning till Prinsessan med spetsen på sin sak. Dvs bysten.
Hur prinsessbesöket hjälper de utsatta barnen, framgår inte av tidningsnotisen. Jag sätter nog inte in pengar på stiftelsens SFI-konto, men den som vill, finner kontouppgifterna i den länkade tidningsartikeln.
På fredag ska man städa, det gör varenda tant,
och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist,
så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist…
Den här fina barnvisan av Gullan Bornemark känner vi alla till, kanske också budskapet i den? I alla fall, om vi städat lite väl länge och tröttat ut oss, plus att alla andra hållit sig undan… För det är väl inte bara ”tanterna” som ska städa? Min manlige sambo Sotis städar då ingenting, men å andra sidan är han ultratolerant och klagar aldrig. Fin kille!
Handen på hjärtat, hur har du det med städningen? Varför städar du, funderat på det?
Jag kom på mig själv med att fundera på ovanstående frågor senast när jag fejade runt här, för städning är inte direkt min favoritsysselsättning. Det kommer inte att stå ”Hon städade bort sitt liv” på min gravsten.
Det finns en massa vanliga, mer eller mindre goda, anledningar att städa. Hör bara:
Jag städar för att:
- Det är fredag (lördag)
Än sen då, snart kommer det en massa andra dagar!
- Det “måste” man göra
Måste man, vem säger det?
- Det gjorde alltid min mamma
Men det var hon, gör du allt likadant som din mamma?
- Man måste ha god ordning
Är det lag på det? Får jag läsa lagparagrafen?
- Någon kan komma oväntat och ringa på
De få väl gå, om det inte passar. Eller så öppnar du inte!
- Vi/jag har bjudit hem gäster
Kommer de för att kolla städningen? Umgås med hälsovårdsnämnden?
- Annars skulle jag känna mig dålig
Får du influensa eller migrän av att inte städa? Rätt ovanligt…
- Ingen annan gör det åt mig
Men så bra, då tycker de att ordningen är OK!
- För att kunna hitta bättre här
Hm, där har du en liten point faktiskt…
- Det börjar bli hälsovådligt
Slöfock, nu får du faktiskt sätta i gång och städa, genast!
Självklart finns det många fler anledningar, men sådana där listor tenderar att bli så trista, så jag sätter stopp där. Som jag ser det, så är endast de två sista anledningarna de enda riktigt sunda, de andra är väl mest resultat av någon sorts tvångshandlingar, orsakade av missriktad uppfostran eller andras inbillade eller verkliga beteende. För exempelvis, om folk alltid städar en massa bara för att man ska hälsa på hos dem, så tror man förstås att de alltid har det så där välstädat och då ökar ju det egna tvånget. Överdrivet städande ger alltså inte bara trötthet utan orsakar även tvångshandlingar hos dina vänner.
Man måste alltså inte städa bara för att man bjudit hem gäster. Är det verkligen för gästernas skull man städar? Eller är det - hemska tanke - bara för att själv framstå som ordentligare än vad man egentligen är, dvs man försöker ge en falsk bild av sig själv? Redan innan gästerna kommer börjar man alltså med att ljuga… Vad är det för sätt? Idealet är väl ändå att man hälsar på hos varandra för att man trivs ihop och inte för att kolla städningen? Dessutom riskerar man att vara utschasad efter städnippran och orkar inte ens vara trevlig!
Jo, men det är för trevnaden, säger vissa… och fortsätter att man städar för respekt för sina gäster. Bla-bla-blaaa, slappna av! De är nog få som har såååå dålig ordning att hemmet inte skulle duga.
Min pappa brukade säga till mamma (som var en ängslig städerska så fort ”någon” skulle komma), att det är mycket bättre att städa efteråt. Det blir ju ändå alltid stökigt när man har haft gäster.
Jag är lite av ögontjänare ibland, men har blivit allt mer avslappnad med åren. Litar egentligen på mina vänners tolerans. För tycker de inte om mig som jag är, är det inte mig de tycker om…
Handen på hjärtat, tokstädar du, om du väntar gäster?
Ja, då är vi inne i september! Höst, autumn, otoño, Herbst, syksy… det spelar ingen roll vilket språk vi väljer; sommardagarna är ohjälpligt slut i kalendern. Nu blir det bara en läggningssak hur vi väljer att möta hösten, men vi får komma ihåg att ingen – inte ens en höststorm - kan ta ifrån oss våra bästa sommarminnen. De är för evigt våra!
Så, varför inte välja glädjen i höst? Blir säkert mysigast så..?
För hösten kan vara alldeles underbar och det gäller att försöka frossa bland godbitarna och räkna de bästa stunderna. De finns! Just idag är exempelvis höstvädret härligt, för solen skiner - låt vara att temperaturen bara orkar upp till måttliga 16 grader. Plus! Det kommer ju en tid när det står 16 minus… men det får vi lösa då.
Oavsett hur glada vi försöker vara, så kommer ruskdagarna, morgontröttheten och det mörknar allt tidigare om kvällarna. Soffan kommer att kännas skön, mjuk och oemotståndlig. Då gäller det att ha hunnit ladda med några riktigt goda innesittaralternativ!
Någon kanske har olästa semesterböcker fortfarande ? Det är faktiskt inte alls för sent att läsa dem nu under hösten. Själv har jag mycket oläst i hyllorna, så jag kommer att ha det gott i soffan, med en pläd över axlarna, röda höstäpplen på ett fat samt en het kopp te inom räckhåll. Chokladpralinerna? Hm… jo, de också!
Sedan finns det studiecirklar, teater, musik, höstfester och mycket annat. Inte suger hösten…
En ytterligare trevlig sak är alla trevliga handarbeten! För egen del har det varit ganska magert på den fronten under flera år, då jag haft problem med nacke/axlar… men i går slank jag faktiskt in i en mysig handarbetsbutik och blev otroligt taggad för att låta stickorna börja sjunga igen… eller om det nu blir något annat. Inspirationen fanns förvisso i butiken, för det fanns så otroligt många härliga nya garner och massor med handarbetssugna människor inne i butiken, så det var lätt att dras med… Att skapa något med de egna händerna verkar vara en het hösttrend just nu.
* * *
Cumulus betyder moln och var en finsk folkmusikgrupp som här i Sverige blev mest känd för sin tolkning av Erna Tauros underbara Höstvisa, med den lika underbara texten av Tove Jansson. Jag låter Anki Lindqvist och killarna sjunga den på finska denna gång, men ni kan ju nynna med den svenska texten:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där som man borde.
Det finns så mycket saker som
jag skulle sagt och gjort.
Och det är så väldigt lite jag gjorde…
Vill du bli lycklig för en dag,
så drick en flaska vin.
Vill du bli lycklig för en månad,
så skaffa dig en kvinna.
Vill du bli lycklig för hela livet,
så skaffa dig en TRÄDGÅRD.
Väl medveten om att vissa kommer att morra och opponera sig, började jag med att citera det gamla slitna kinesiska ordspråket med så otroligt mycket livsvisdom. Det där med ”kvinna” kan säkert i jämställdhetens namn bytas ut mot ”man”.
Alldeles oavsett om man köper de kinesiska gamla visdomarna, ger en trädgård stor glädje för många, eftersom man där möter naturens grundläggande lagar och under i en ständig kedja av vakna, växa, blomma, fortplanta, vila och börja om igen… och dessa under åstadkoms med hjälp av dina egna händer. Det handlar om en djup tillfredsställelse på mycket hög nivå, detta även om man inte skapat någon mönsterträdgård. Det är annars inte så lätt att åstadkomma djupt och högt samtidigt.
Jag älskar verkligen min llla täppa! Höll på att skriva ”med ogräs och allt”, men det vore kanske att avslöja en del av min förträngda uppgivenhet?
Mötena med vårens allra första späda blommor, sommarens prunkande färgprakt, höstens rubusta nyanser och trädens mogna frukter. Vinterns tysta vila…
Du har allt!
Så här när sommaren börjar vika och hösten vinka, är det hög tid att börja planera för nästa säsong i trädgården, så att den kan ladda upp under vintern och födas åter med nya under. Hos mig har det traditionellt varit så att ogräset laddat mycket effektivare under höstarna än vad jag själv har gjort. Men nu har jag tänkt att denna höst ska jag minsann försöka prestera en lite jämnare match. I tanken är allt möjligt, som du säkert vet!
Jag har ganska många rabatter i trädgården och det ska direkt sägas att inte är de alstrade i himmelen direkt! Vissa växter trivs alldeles för bra och de sprider sig okontrollerat överallt och vill med sin framfart gärna kväva och invadera de blygare sorterna. Det skulle behövas ständiga grundläggande omläggningar av rabatterna och det arbetet mäktar jag inte med. Resultatet har blivit rabatter som obstinata och halvvilda skönheter med ojämnt humör.
Att krukor är väldigt tacksamma även i trädgården, har jag upptäckt, så dem tänker jag fortsätta med. Mitt absolut ledsnaste sorgebarn just nu är det lilla stenpartiet som ni skymtar på bilden. Där behovs det verkligen förnyelse, men problemet är att slänten ligger på norrsidan och dessutom alldeles intill ett stort körsbärsträd som både skuggar och stjäl näring. En riktig utmaning alltså, där jag helt enkelt får nöja mig med de växter som trivs och sluta att envisas med dem som mest bara lider och tjurar… Allra trevligast vore det att under hela säsongen ha blommande partier - i välmatchade färger - i slänten, men det är då lättare sagt än gjort.
Mossan ja, den får jag inte glömma! Den är inte enbart ett problem i gräsmattan utan även i vissa rabatter. Borde jag kalka något redan i höst och sedan satsa på gödning i vår… eller hur gör ni? Känner mig ganska nollad där.
Hur har ni det med de gröna odlarfingrarna i trädgården eller på balkongen? Några nya planer och goda tips ni vill delge? Jag är tacksam för precis allt!
En längre tid har jag gått och blängt lite småsurt och framför allt uppgivet på ett speciellt hörn i köket - bakom en skyddande dörr visserligen - där det funnits lite för mycket och där det rått ett fullkomligt kaos. Varje gång jag tittat in där har det känts ett elakartat stick i mitt mera ordningsamma jag, för att inte tala om den frustration jag känt de gånger då jag verkligen letat efter något speciellt där. Ändå har jag inte åtgärdat problemet! Ni ser att Ailas förvisso är av den tappert uthålliga sorten?
Det handlar om recept! Någon av känner kanske igen problemet?
Recept har varit för mig ungefär som porr för vissa andra. Inspirerande, lockande och så småningom nästan lite skamset och förbjudet. Lite för mycket helt enkelt, men ändå svårt att avstå från…
Under årens lopp hade jag alltså samlat en ansenlig hög av både det ena och det andra; en rejäl Bra-att-ha-bank: Kokböcker jag köpt själv (ofta impulsköp på rea) eller har fått, butiksbroschyrer, diverser avskrifter av goda vänner, urklipp ur tidningar etc.
Ni vet kanske också precis hur det blir? Det mesta testar man faktiskt aldrig!
I vardagen använder jag aldrig eller sällan några recept, utan kör lite mer ”på känn”, så behovet och storleken av receptsamlingen var sannerligen inte matchat i himmelen.
I går sov jag ganska länge och vädret var hyggligt, men precis när jag var redo för att gå ut började det att regna häftigt, så jag bestämde mig för att äntligen ta mig samman och göra en radikal gallring bland recepten och endast spara sådant jag rimligen tror mig få användning för.
* * *
När jag väl kom i gång med arbetet upptäckte jag hur svårt det skulle bli att kasta kokböcker! Det gjorde ont någonstans, bara jag tänkte tanken… De flesta är alltså fortfarande kvar, men arbetet är inte slutfört ännu, så… Däremot åkte allehanda broschyrer utan större vemod i pappersinsamlingen, med bara några få urrivna sidor undantagna. Kan vara bra att ha, hm… Jag gick alltså noggrant tillväga.
Det som slog mig var hur recepten varierat från tid till annan. De nyare recepten har ofta många fler ingredienser och flera av dessa är nya. Så har också utbudet i livsmedelsbutikerna exploderat kraftigt. Mycket har givetvis att göra med den spännande internationalisering som även vår matkultur fått vidkännas på senare år.
Jag tycker om mat och gillar att ibland testa nya smaker och kombinationer, samtidigt som jag ändå har en ganska bestämd uppfattning om vad som är ”gott”. Lite skeptiskt nyfiken alltså.
Handen på hjärtat, kära bloggläsare, hur har ni det med recepten? Snygga sorterade kartotek i matchande pärmar eller ett mindre eller större virrvarr?
De manliga läsare som överlevt hela inlägget, men inte känner igen sig i fenomenet bedes att berätta om sin samling av sådant jag i rubriken betecknat “källarporr”, dvs skruvar och muttrar o dyl.
Får man aldrig vara i fred? Precis när jag avnjutit mitt morgonkaffe med en god och fetmabildande fralla såg jag den! Nej, inte spindeln denna gång, utan RUBRIKEN för dagen:
Gå dig smal med Martins turbometod!
Powerwalks och ner ett kilo i veckan, efter sommarens grillsåser, läckra cupcakes och bärpajer. Jippi, äntligen kan man bli en människa igen! Piggare, med gladare hjärta och framför allt nöjdare med sig själv blir man. Nu gäller det att trigga sig rätt och skaffa bra (läs dyra) skor och trendiga träningskläder. One of the kind - snart är du där!
Betalar du för Aftonbladet Plus, så får du dessutom reda på exakt hur Martin gör! Skall genast. Inte!
Medan irritationen steg, funderade jag på vilken vriden och komplicerad relation många, särskilt (unga) kvinnor, har till mat.
Recepeten görs så lockande som möjligt med bilder på leende, njutningsfullt ätande människor, samtidigt som jag vet att många är rädda för att äta. Kalorier, points och det-vet-i-fan-vad tickar i parallella processer medan de försiktigt petar i maten och redan ser sig själva på svältdiet och benen börjar rycka automatiskt, på väg till dryga straffrundor och dyra spinningspass.
Äter, duger, suger! För att ändra lite på en gammal Lunarslogan.
Redan småflickor lär sig idag att mat är någonting suspekt och hotande, uppvuxna som de är med ständigt bantande och förnekande mammor med BMI-skräck som det ständiga hjärnspöket. Veckotidningar och kvällspressen lockar med samtidiga ät- och bantautmaningar, varvade med smaskiga recept. Smör och grädde - för smakens skull! På nästa uppslag finns då garanterat ett seriöst reportage om ätstörningar eller hurtiga kvinnor som anammat den senaste fitnesstrenden. Om och om igen, med tappra leenden överallt.
- Nej tack, jag har redan ätit.
Sedan har vi reportagen och annonserna med glamourbilder på idiotsmala modeller, salladstuggande pseudokändisar och jojobantande fixstjärnor som ska befästa det sjuka kvinnoidealet. Många av bilderna är dessutom retuscherade, för att ännu tydligare pådyvla framgångsikonernas koncept. Den som då inte får en matneuros i själsvecken är ingen riktig kvinna eller åtminstone ljuger hon. Inte ens vi lite äldre klarar oss helskinnade från denna terror. Vad vi än säger…
Vem i helskotta vill bli fet, rynkig, gammal och ful?! Men äta gott ska vi göra samt leva länge…
Någonting är så förbaskat fel, så inihelvete fel! Vi vet detta… men ändå stiger ångesten när kläderna stretar.
Smörstekande TV-kockar och hälsolevnadsguruerna krigar och dansar i våra vridna hjärnor, vi läser om sockerfaran, fetmafällan, cancerlarmen, pilatesbollar, all helvetes ”seriösa” forskningsrön.
- Nej tack, jag har redan ätit.
Storpanik. Matneuros. Salladsblad. Glad, utåt…
Så länge slät och bar hud med tydligt synliga revben anses vara finare än lite hull, sprattlar vi som hycklande hyenor i rävsaxen. En halv nation matfixerade, hycklande kylskåpsrunkare i ständig jakt efter de senaste piffiga recepten - och sätten på hur man ska tillintetgöra deras verkan.
* * *
Det här blev lite morgonkräk, i rätt skarpa ordalag. Men bli nu inte alltför ledsna på mig. Det har bara lagrats lite väl mycket under årens lopp, inte bara hull utan framför allt käcka flås - allt från Susanne Lanefelt till Martin Lidbergs senaste powerwalks. Medan ni hickar, går jag och hämtar en kopp kaffe till samt - i protest - en fetmabildande fralla. Fet, ful och trotsig.
Åter gör jag - alltså finns jag! Men är garanterat inte oberörd.
Nej, nej…! Det är inte moralisten Ailas som skriver det här inlägget, även om någon möjligen kunde tro det! I stället är det den fullkomligt undrande varianten av henne. Vi kan säga den aningslöst otidsenliga och korkade, kanske..?
För här har vi honom, igen… karlakarlen! Dennis Rodman, en knappt 50-årig charmör, med karriär som basketstjärna och skådis. För övrigt den ende NBA-spelare (National Basketball Association) som vunnit ligan fem gånger, en rikligt tatuerad och ståtlig man som brukade komma till matcherna med ny hårgfärg nästan varje gång…. En man med behov av att synas, så det stänker om det!
Men, det är inte basketkarriären och filmrollerna han är stoltast över, inte heller deltagandet i den finska nationalsporten kärringkånk, där han väckte stor och för honom välbehövlig uppmärksamhet.
I stället skryter han över att han haft sex med 2 000 kvinnor! Två av dessa är Madonna som han haft en kortare relation med samt Baywatchstjärnan och modellen Carmen Electra som han var gift med i hela 10 dagar. För övrigt säger han sig vara bäst i sex, av dessa två…
Vidare påstår han att 1 500 av hans sängkamrater endast varit ute efter hans pengar, vilket får mig att undra över, om han med det påståendet egentligen erkänner att han betalat för att ha sex med så många kvinnor? Eller överräckte han bara en klassisk guldklocka på en lyxrestaurang varje gång han hittade ett nytt presumtivt erövringsobjekt?
De 500 resterande då? Var det ”kärlek”, kanske… eller var de bara ömsesidigt ute efter varandras kroppar? Ett tillfälligheternas spel, någonstans… där man inte ens hann expediera guldklockor?
Allt det där är egentligen fullkomligt ointressant. Det intressanta är i stället de bakomliggande mekanismerna.
Vad är det för fel på dessa i och för sig ”framgångsrika” män? Vad gör dem till känslomässiga analfabeter, osäkra skrytande sexmissbrukare, med behov av ny bekräftelse om och om igen?
Vad söker de kvinnor som faller för dessa totalt odrägliga fullblodsegoister med stor käft? Ett behov av att kunna tala om att man erövrat en Gud utan Bibel? En stor… vad?
En reporter frågade Rodman vad som skulle krävas för en långvarig relation med honom.
– Vara bra i sängen, stötta sin man och få honom att må bra.
Men hur skulle någon kunna få en så där självdestruktiv man helt utan självinsikt som Rodman att ”må bra”? Jag menar, det är illa nog att ha ett tydligt missbruksbeteende, men att dessutom skryta om det gör honom helt omöjlig som partner. Nog också som patient på en avvänjningsklinik, dessvärre.
Men, själva utmaningen måste väl få många empatiska kvinnohjärtan i brand? Rodman kan nog lugnt fortsätta att “köpa guldklockor” och rita strimmor i sin prestationstablå!
Efter detta ledande inlägg ställer jag en helt seriös fråga:
Från Jönköping meddelas följande nattliga dramatik:
Någon gång efter midnatt har det bekämpats en tapper strid i min hall! En strid vars slutbild (se ovan) jag har all anledning att vara lycklig över. Av två självklara anledningar; dels förstås att den totalt dödsföraktande och högt älskade katten Sotis lever och dels för att jag själv gör det… För frågan är vad som hade hänt, om jag hade fått syn på den där stora spindeln medan den levde! En tredje anledning till tacksamhet skulle alltså följdriktigt vara att spindeln är död…
För så här var det: När jag fortfarande lite sömndrucken och allmänt yr - som varje morgon efter en typisk Ailasnatt - klarat trapporna ner med kroppen i behåll och äntrade hallen såg jag en lustig brun sak som såg ut som några ihopvirvlade garntrådar… Började nästan banna mig själv för att ha slarvat med dammsugningen nu igen…
… tills jag insåg vad det var! Det redan ostyriga håret reste sig rakt upp i sin fulla längd. Av fasa.
Gissa om jag vaknade till ögonblickligen? Det kan jag garantera, för jag har ju insektsfobi… För det där var den största spindel jag någonsin sett här, även om den var duktigt ihopknycklad. Jag backade två steg så där per automatik och försökte från denna säkrare position böja mig fram, för att se om monstret levde. Men ni vet säkert hur länge en spindel kan hålla sig helt stilla och ni vet antagligen också hur svårt det kan vara att själv hålla sig stilla i en starkt framåtböjd position? Ett mycket ovisst ställningskrig pågick alltså.
Min hjärna arbetade parallellt intensivt och försökte vaska fram den bästa metoden för ett säkert besked. Hann ju nästan ångra skilsmässan, längta efter de utflyttade sönerna (dottern hade jag inte haft någon nytta av!) och en massa andra tankar yrade runt. Man kan ju rätt gärna inte rusa in till en granne för en sådan här sak, för det skulle definitivt ta död på det sista kvarvarande anseendet.
Jag stod fortfarande kvar i samma stela position, när jag lyckades få tag i en kvarglömd reklambroschyr från hallbänken. - Tack snälla reklam, ska aldrig mer säga ett ont ord om den…
Sedan rullade jag broschyren till ett spetsigt vapen och petade mycket försiktigt på monstret. Ingen reaktion! Som en modig hjältinna vågade jag nu äntligen ta ett halvt steg fram och fick därmed även en säkrare kroppsställning… men fortfarande i god beredskap för att eventuellt snabbt kunna fly. Jag petade igen, denna gång med en snabb och lite kraftigare stöt. Ingen reaktion! Nu blev jag hypermodig och petade ännu hårdare, så att hela den bruna högen flög en halvmeter bort. Orörlig, fortfarande. Död, blev min säkra och inte så lite stolta slutsats.
Såg att katten satt sig nu på kökströskeln och såg väldigt mallig ut.
Tack snälla Sotis, kom till matte!
Sedan återstod bara problemet med bortforslingen, för ni ska inte tro att jag slutat att vara illa berörd. Sinnesnärvaron började dock återvända, i den mån den nu någonsin funnits i denna kvinna… Jag gick efter sopborsten och skyffeln. Sedan måttade jag in rörelsen, vände bort blicken, sopade till med en effektiv knyck och såg sedan monstret ligga där det skulle; i skyffeln! Snabbt upp med ytterdörren och så adjöss! Räddad - jag alltså.
Nu finns den nattliga gästen i spindelhimmelen, någonstans ovan molnen.
Den nattliga superhjälten själv? Jo, han sover lugnt och lyckligt på fönsterbrädan, med tonfisk av det finaste märket i magen. För den sanna hjälten belönades rikligt efter förtjänst.
När jag var och handlade idag blev jag i kassakön ofrivilligt vittne till ett samtal där man diskuterade – äh, det spelar egentligen ingen roll vad samtalet handlade om! Det intressanta var att den ena inblandade parten med jämna mellanrum slog fast:
- Hon kan inte vara normal!
- Hon kan inte vara riktigt normal!
- Man kan inte umgås med onormala människor!
Tonen var anklagande och underförstått framgick det att hon själv ansåg sig vara normal, dvs mycket klokare, förstås…
Inte utan att jag började fundera lite, jag är ju en svårartad grubblare, som många av er redan förstått.
Min första fråga var när och på vilka grunder kan man betrakta en människa som ”normal”? Jag kom på att jag faktiskt inte riktigt visste, så jag slog upp ordet normal när jag kom hem. Så här stod det: Adjektiv; vanlig, genomsnittlig, typisk, reguljär, ordinär, naturlig, regelrätt, riktig, vedertagen, gängse, som alla andra, fullt klok, klok, mentalt frisk, vid sunda vätskor, vid sina sinnens fulla bruk, själsfrisk, sund, tillräknelig.
Jahapp, där rök nog illusionen för egen del om att vara normal all världens väg. Kanske även viljan, förresten… Men jag lämnade det spåret snabbt och började i stället fundera på vilka excentriska människor jag faktiskt känner och kom på att jag oftast tycker mycket bra om sådana. Lika barn leka bäst, kanske?
Så jag presenterar några härliga krumelurer som förtjänar att få ett hedersomnämnande. Alla liknelser med mina bloggläsare är naturligtvis rena tillfälligheter.
Jo…
Jag minns mannen som skulle plocka blåbär. Det var bara det att han glömde att ta med sig hinken, men inte laptopen. Så det blev till att sätta sig på en stubbe och leka kontor. Lite obekväm ställning, men fåglarna sjöng vackert, konstaterade han efteråt. Samme man gick sedan till banken och skulle ta ut pengar. Väl hemma blev han uppringd från banken och meddelad att han hade lämnat plånboken, legitimationen, mobilen och de uttagna pengarna på disken…
Näste man tog alltid in sin motorcykel till vardagsrummet, där den stod på hedersplats. Ungefär där andra människor brukar ha sin TV. Han ville inte riskera att få motorcykeln stulen och dessutom tyckte han att den var vacker! Mycket snyggare än en imitation av Picasso, som han brukade säga.
En klar kuf är också mannen som förvarar böcker - i ugnen! Vad göra annars när det är helt fullt i hyllorna och på de övriga lediga ytorna och att kasta böcker är närmast en dödssynd? Man kan förstås undra var han gräddar sitt bröd, för han brukar faktiskt baka själv?
Jag minns också en professor som klädde sig så originellt att han inte brukade bli insläppt i okända föreläsningssalar, trots att det var han som var den inbjudne föreläsaren. Han fick ha med sig någon som skulle intyga att han var han, så att säga.
Tar väl ytterligare en då. Denne man var otroligt tankspridd och hade lite svårt att komma ihåg att äta och andra liknande världsliga ting. Därför hade han alltid en äggklocka i sin dokumentportfölj och det hände inte så sällan, att den började högljutt ringa när han promenerade på stan. Var det då sommartid, så brukade han stanna på första bästa lediga yta, bre ut en blommig duk och äta sin medhavda matsäck. Var det tid, så var det!
Kul typer eller vad säger ni? Gemensamt för dem alla är att det handlar om högt intellektuella män, dessutom riktigt trevliga, åtminstone i sina bästa stunder.
Men eftersom jag hyllar jämställdhet i samhället, så måste jag även ta med ett par excentriska kvinnor.
Jag minns en otroligt tjusig kvinna som alltid gick i högklackat. Tror faktiskt inte att hon ägde några andra skor. Det berättades att hon till och med gick i höga guldsandaletter när hon arbetade i trädgården. Samma kvinna hade, förresten, varit ute på ett amoröst äventyr en natt och där råkat charma en av landets mest kände män. På morgonen, när hon kom till arbetet, såg hon en bild på nattens riddare på framsidan av lokaltidningen och utropade förtjust: Det där är han!!! Honom var jag med i natt… Vem fan är det?! (Erkänn att du blev nyfiken nu?)
Apropå amoröst… Minns en annan kvinna som levde tillsammans förutom med sin lagvigde även med en älskare. I samma lägenhet. Hon brukade berätta att de brukade spela Fia med knuff om kvällarna. Mig veterligen blev det aldrig några konkreta knuffar utan de levde i höggradig sämja.
Om jag är normal? Knappast! För vilken normal människa skulle skriva ett så här knasigt inlägg? Jag tyckte bara att ni förtjänade lite trams idag.
Hur är det med normalgraden hos mina kära läsare, förresten? När är man helt normal?
”Bara en av fem svenska missbrukare får vård” är en rubrik som synts på flera löpsedlar. Utan tvekan ligger det en underförstådd anklagelse i orden. Gerhard Larsson, regeringens särskilda utredare, har i den länkade debattartikeln redogjort för den oroväckande och ökande missbrukssituationen och den brist på behandlingsinsatser som finns.
Enligt Larsson är alkoholen, inte oväntat, det största problemet, med ca 330 000 personer med beroende. Lägger vi sedan till de uppskattade talen 65 000 av läkemedelsmissbrukare, 80 000 personer med riskabel narkotikakonsumtion och cirka 10 000 frekventa användare av dopningsmedel kommer vi upp till en imponerande siffra av missbrukare. Dessutom tillkommer en icke oansenlig mängd av, än så länge, dolda missbrukare. Folk som står på branten och smådarrar.
Det sups, knapras, sniffas och injiceras i slott som koja och det glorifieras i media kring det ”fina” drickandet, med matsedlar och förslag på passande drycker. En självklarhet, ett måste så fort människor träffas.
Men om de olycksaliga som ballat ur talas det inte. Inte i valrörelsen och definitivt inte i de skålande salongerna. Vad är förtappade losers att tala om? Angår liksom inte dem som klarar sitt drickande så galant.
Men vi har all anledning att vara oroliga. För skulle vi, som Gerhard Larsson, egentligen vill - och vilket rent mänskligt också borde vara en rättighet - försöka behandla varenda missbrukare, skulle det behövas otroliga ekonomiska och mänskliga resurser. Medel som skulle tas ifrån…? Sådana som i stället ätit sig till sjukdomar? Skola, äldrevård..? Riktad skattehöjning? Behandling som skulle utföras av - vem? Faktum är att vi skulle behöva bygga upp en helt ny och mycket omfattande behandlingsindustri.
Och bomben tickar sin givna gång, kväll efter kväll… Tick, tack, tick, tack… skål och hej, leverpastej! De balla typerna skrönar på krogen, de sofistikerade artikulerar fint - i alla fall i början av kvällen. Förebilderna är många och nyrekryteringen blomstrar.
- Hur djävla kul är det att vara nykterist, typ? (Jo, tack - jag älskar livet och har kul!)
Det är otroligt lätt att bli stämplad i Sverige idag. Tackar man nej till drinken och talar emot alkoholbruk är man moralist och tråkis. Rätt otäck människa. Den lättsamma och överslätande gynnaren Låt Gå har blivit en mycket viktig faktor, även i maktens boningar.
Låt gå! Hej å hå! Låt gå!
Fast jag är nog lite stolt över att vara en s k moralist ändå, i vart fall har jag inte vett att skämmas. Jag säger som så ofta tidigare, jag är inte ute för att förbjuda någons lördagsvin, men jag önskar att folk skulle sluta att glorifiera alkoholbruket. Någon annan är kanske inte lika stark som du, så din solidaritet behövs.
Till sist; det säkraste sättet att långsiktigt stävja missbruk är att folk avstår från njutningsmedel som orsakar missbruk. Very simple - och ändå så svårt.
Men innan dess: Det måste väl vara lika angeläget att behandla dem som druckit sig till en sjukdom som dem som ätit sig till en annan…? Eller..?
Desperationen stiger uppenbarligen i vänsterblocket och då får pappa Persson träda fram och mana till hårt arbete. Arbetslinjen, alltså…
Glädjande nog kritiserade Persson även blockpolitiken, vilket förvånade mig en aning. Är det desperationen som börjat eka i det perssonska taktikbygget, för att fria till mittenväljarna, eller handlar det om en verklig vilja till förändring?
När jag tittar på bilden ovan, så ser det ut att Mona i alla fall börjat vädja till ovan. Eriksson i sin tur försöker fokusera blicken och titta Maria i ögonen, men hon är så att säga inte riktigt hemma. Är det Mr Ohly där i bakgrunden eller har han förståndigt nog tagit ett steg tillbaka?
Det är ingen hemlighet att jag tycker att politiken inte ska skötas av extrema krafter i ett land som Sverige. Hur sådant går har vi många exemepel på ute i världen.
Det är hög tid att börja arbeta för att lösa långsiktigt de stora problem som Sverige förvisso brottas med. Därtill behövs det kloka politiker med civilkurage och helt andra andra lösningar än att sitta i var sin sandlåda, block emot block, och taktikkasta smutsiga sandkorn på varandra.
Här är det käcka kexet (slangord för söt tjej) Maud Olofsson och hennes tre favoritpojkar, utklädda i lustiga vita hattar med varumärket Göteborgs Kex på, välrakade och smyckebefriade på väg till kexfabriken i Kungälv.
Undrar vilket nytt fantastiskt utspel för dagen som presenteras under studiebesöket där? En löprunda/dag (= gratis!) åt folket, kanske? Den välvillige löparen Hägglund är ju med!
Undrar förresten vad de tänker på här, egentligen? Reinfeldt ser klart lurig ut och har kanske fått syn på ett annat sött kex än Maud, medan Olofsson genast sätter i gång och surar? Hägglund funderar på, om han skulle göra ett undantag och smaka på ett kex i alla fall. Kaka alltså, inte flicka… Han sägs ju normalt konsekvent rata kakorna och hålla sig stenhårt till den trista GI-dieten. Det rapporterades sedan att han faktiskt åt kladdkaka med vaniljsås under besöket och att han till och med tyckte att det var ”fantastiskt gott”. Undra på det! Nåja, karln är ju trots allt bara just - en karl! Björlund har mungiporna nere, ser ni? Undrar varför? Jag tycker att det är klart lite oroväckande… Han har väl inte ytterligare tuffa skolreformer i rockärmen, så här i snart elfte timmen före valet? Rottingens återtåg, kanske? Bäva månne… många!
Sedan var dessa fyra tydligen också svårt oense om i en mycket viktig sak; nämligen hur ordet kex egentligen ska uttalas. Fredrik och Maud säger att det ska uttalas kex med k, medan Jan och Göran lika envist hävdar att det ska heta chex, med ett käckljud i början.
Vad tycker du? Själv tycker jag att det ska heta kex.
* * *
Annars så måste jag säga att den här valrörelsen är helt sagolikt underbar! Det är nämligen bara så härligt att kunna slippa alla seriösa ställningstaganden på svåra sakfrågor och bara få frossa i en massa lösgodis och löften om mer, mycket mer… Miljardregn på miljardregn kommer att falla över det svårt törstande folket, med de vidöppna plånböckerna. Alla kommer att få det bättre, på alla sätt. Oavsett vilket block som vinner valet.
Själv funderar jag starkt på det tredje blocket: Soffblocket.
Under sommaren har jag presentrat en del häpnadsväckande prestationer i form av udda tävlingar. Denna gång handlar det om ett inofficiellt VM i trafikstockning. I det här fallet har dock deltagarna troligtvis hamnat i detta nervpåfrestande maratonlopp utan någon frivillig anmälan.
Det rapporteras att på motorvägen mellan Peking och Zhangjiakou hade det nämligen bildats en bilkö på cirka 100 kilometer; en kö som masade sig fram i verklig snigelfart: En kilometer - per dag!
Anledningen till denna olyckliga köbildning sägs vara vägarbeten på sträckan samt en 40-procentig ökning av trafikintensiteten sedan man började köra kol från Mongoliet.
Kol var det, som sagt var…
Själv brukar jag bli irriterad redan vid en kort köbildning, så jag skämdes lite när jag tänkte på dessa arma kineser i sina bilar.
Vad gör man då i en sådan hopplös situation? Jo, det sägs att chaufförerna sover, pratar, spelar schack och kort och liknande. En del lämnar sina bilar och bara går därifrån, vilket inte direkt gynnar situationen för de kvarvarande.
Den enes olycka är ofta den andres lycka, så även här. Trafikföreteelsen har inneburit goda förtjänstmöjligheter för dem som bor i närheten av motorvägen: De serverar förnödenheter, lånar ut toaletter och kanske kan de även sälja bensin till den som eventuellt kört sig soppatorsk?
* * *
Alla som bilat nere i Tyskland känner säkert till det lilla förhatliga ordet Stau? Plus Umleitung?
Minns att jag för många år sedan fastnade i en hopplös Stau på Autobahn utanför Hamburg. Det var otroligt hett, vi hade ingen dricka i bilen, eftersom vi hade planerat att handla vid nästa avfart. Vi stod och trampade på tomgång på vägen, dessutom livrädda för att bensinen skulle ta slut. Anledningen till köbildninen visade sig vara en otäck seriekrock längre fram, fick vi höra senare. På något sätt löste det hela sig och jag minns hur lyckliga vi var för att vi “bara” hade drabbats av Stau och inte blev inblandade i serieklocken!
Lite perspektiv i irritationen är nyttigt. Det har jag fått erfara många gånger.
Så här timmarna före stormen - den som SMHI hotar med, nu igen - skiner solen så vackert här i Jönköping. Visserligen finns molnen där, liksom föraningen om hösten… den oundvikliga. Mognaden, frukterna, färgerna…
Lite vemodigt.
Idag känner jag för att hylla mognaden, åldern… Inte min egen, men en stor sångares.
Olympia, à Paris… många år sedan. Kunde varit 1977 eller lite tidigare.
En scen, en liten man, i svart hår och vit skjorta. En mycket förväntansfull publik, lätt sorlande… Han rör sig lätt, tar första tonen, med trollspöet… rösten. Rösten. Det blir fullkomligt tyst, jag håller andan. Det gör nog de andra också. Han äger scenen, varenda själ, varenda cell i salongen. Behövs inga kullerbyttor, sexiga kläder och sprakande raketer eller andra konstlade effekter.
Äger. Äger. Äger.
Jag ville frysa ögonblicket för evigt.
Charlez Aznavour (född 1924) har alltid varit Rösten för mig. Rösten med värmen, känslan, nyanserna. Rösten som berör och skapar ett underbart inre kaos av välbefinnande. Känslans dans i mitt hav av romantiska organismer, det är inget hav som berörs av strunt och tillkämpad glöd.
Min känsla är ingalunda unik för mig eller för publiken på Olympia för länge sedan. Det tydligaste beviset var en omröstning av Time Online och CNN där Aznavour röstades fram, med 18 % av rösterna, till århundradets artist. Långt före Elvis, Sinatra och Dylan.
Ja, ni läste rätt.
Så rätt!
* * *
Tiden går för oss alla, oundvikligt.
Lite vemodigt.
År 2004, live… Still going strong - 80 år gammal. Aningen omvänd: Vitt hår och svart skjorta… men äger fortfarande scenen och känslan. Plus mig. Pour toujours. Amen.
Hur är det med chilikondisen? Jag tänkte ta tempen på er, samtidigt som jag berättar om några riktiga galningar. Tyvärr förekommer jag själv i en liten biroll också…
Men först lite bakgrundsfakta: Som bekant finns det olika starka chilisorter och många av dem är kända för att ge starksmakande kryddor som habanero och tabasco. Den upplevda hettan/styrkan – förekomsten av capsaicin - mäts i en enhet kallad scoville. Ren capsaicin mäter upp till 16 miljoner enheter scoville.
Naga Morich (naga jolokia) är en chili som växer i Indien och Pakistan och sägs vara den starkaste chilin i hela världen. Den har värden upp till en miljon scoville, medan exempelvis habanero har max 350 000 och cayennepennar och tabasco får nöja sig med 50 000 enligt de uppgifter jag hittade.
Den starkaste chilin naga morich lär vara helvetiskt att få i munnen och vid kontakt med hud och slemhinnor upplever man en stark känsla av smärta som sedan neutraliserar sina offer. Helt följdriktigt har man i Indien inte nöjt sig med användning i kryddor och mediciner utan man har även tagit fram vapen baserade på Naga Morich, med syfte att göra motståndarna förlamade. Pepparspray hör till denna typ av ”bekämpningsmedel”.
Sådana där uppgifter är farliga att släppa fram i ett land som Finland, där det finns så mycket galet folk, med stort behov av utmaningar.
Ja, du fattade?
Sagt och gjort! Under NAGA 2010 i Tammerfors – en chilifestival – anordnades det förstås en mästerskapstävling i chiliätning, av den starkaste sorten! Nästan 20 galningar ställde modigt upp i tävlingen. Man talade t o m om inofficiellt VM, men det köper jag inte. Garanterat finns det tapprare chiliätare i exempelvis Indien!
Som alltid i den här sortens tävlingar så vinner den galnaste. I detta fall heter han Ari Hirvonen, kommer från Helsingfors och lyckades äta 10 stycken (82,02 g) naga morich. Jag har tittat på en video från tävlingarna och kan rapportera att de tuffa killarna såg rätt spaka ut. De flesta av deltagarna la sig ner efteråt, gråtande och med kräkningar. Hettan börjar kännas mer och mer efter cirka två minuter och är värst efter fem minuter, berättade en av deltagarna som bara lyckades äta en enda naga morich.
Inom festivalområdet delade servitörer, försedda med gummihandskar, ut mycket små smakbitar av denna starka chili. Publikens reaktioner är mig obekanta, men jag kan gott tänka mig…
* * *
Själv minns jag en projektresa till Finland med en gymnasieklass. På en buffé i Helsingfors hade man små piri-piri i en skål. Utan varningsskylt. Givetvis skulle några av pojkarna vara tuffa och visa vad de gick för. Hur det gick? Jo, den tuffaste försvann diskret och snabbt som en oljad blixt in på den turligt nog näraliggande och lediga toaletten och det dröjde flera timmar innan han ville ha någon mat. Men han låtsades som ingenting och log tappert hela tiden. Bra jobbat! En annan kille var lite fegare och upptäckte faran i tid. Han stoppade de resterande frukterna i en servett, för att ta med sig hem och ”lura sin bror och pappa”… Föstår ni vilka hemska elever jag har haft?
Själv har jag klarat mig från chilichocker. Däremot råkade jag av misstag förväxla avokadoröra med wasabidito på en restaurang i Stockholm en gång. Jag kan ju berätta att jag var hungrig och tycker mycket om avokado, så… Min dotter såg hela händelseförloppet och beklagade för att hon inte hade kamera med sig. Hon var emellertid den enda av oss två som beklagade detta! Mitt ansiktsuttryck var tydligen “obetalbart”. Själva känslan var egentligen inte så hemsk som man skulle tro, utan det kändes som en starkt strålande och chockerande explosion av något starkt renande i mina normalt aningen ”igendäppta” rör (lider av sensorisk hyperreaktivitet). Så idag använder jag lite wasabi, i medicinskt syfte. Avokado tycker jag fortfarande mycket om.
Hur är det med dig? Upplevt några starka smaksensationer?
Jag bilägger ett litet klipp från den franska filmen (2001) Wasabi, av Gérard Krawczyk. Det gör absolut ingenting, om man inte förstår franska…
Bilden ovan föreställer kaffe, om du nu inte såg det med detsamma! Kaffe var en viktig handelsvara när vi barn lekte affär förr i världen. När vuxna kom och handlade frågade de alltid först efter kaffe, nämligen. Förutom pappa, som alltid ville överraska. En gång frågade han efter något verktyg som vi aldrig hört talas om. Men kan ni tänka er, även det hittade vi i butiken och ytterligare en nöjd kund lämnade lokalen. Leende.
Jag hade inte precis något överflöd av leksaker och som jag minns det, så lekte vi helst med saker som vi hittade på och tillverkade själva. Kreativiteten var det inte något fel på, inte glädjen heller. Minns att jag faktiskt hade en findocka, men henne lekte jag aldrig med. Tror inte ens att jag brukade hålla henne i famnen särskilt ofta. I stället så hade jag ett helt rum (läs: golv) med tygbitar, nålar tråd, garn, band, saxar, knappar, papper, pennor, skräp och träpinnar. De sistnämnda var dockor som vi klädde upp med de mest fantastiska kreationer. Det där rummet var både heligt och saligt, för ingen vuxen hade där att göra och sakerna fick ligga fritt. Inget plocka-undan-tvång. Städa gjorde vi själva, i den mån vi nu gjorde det… Jag misstänker dock idag, att mamma ibland smög in där om natten och såg till att tjejkompisarna och jag inte skulle kvävas av damm, men det var inget jag funderade på då.
Det var tider det!
* * *
Min dotter, 25, sa till mig för några år sedan:
- Mamma jag är så avundsjuk på dig, eftersom du fått uppleva och minns 60-talet!
Jag blev ganska paff, men innan jag hann tänka så mycket mer eller ens fråga henne varför, la hon till, med dröjande röst:
- Allt verkade… så mycket mer oskyldigt på den tiden, det verkade så mysigt… Kan inte du berätta lite om hur det var och vad du gjorde?
Ja, vem skulle kunna motstå en sådan begäran? Inte jag! Så vi hade ett långt och trevligt samtal om livet förr och nu. Jag försökte vara objektiv och berättade både om stolligheterna, svårigheterna och glädjeämnena. Hon lyssnade och det lyste i hennes ögon.
Det var inte mer med det, just då… men efteråt har jag många gånger återvänt till hennes fråga och funderat på orsakerna till den.
Kanske hade hon nyligen sett någon överromantiserande film om de gamla tiderna, där någonting släpat iväg med hennes känslor och översatt dem till en pur längtan? För givetvis har hon som 80-talist fått 60-talsbilderna via andras mer eller mindre nostalgiska beskrivningar, via filmer, musik, böcker och berättelser.
Men kanske var det så att livet faktiskt också var oskyldigare förr?
När jag tänker på dagens barn och om hur det var att vara barn ”på min tid”, så tror jag att den stora skillnaden var att vi tilläts vara barn mycket längre och att vi hade en framtidstro som många saknar idag. Åtminstone kände inte jag någon större press på mig, även om jag givetvis drömde om att bli ”stor och klok”. Jag kände inte heller några krav på mig att bli ”någon”, för det viktigaste var att man skulle bli en riktig och sann människa. Jag litar på dig, sa alltid min pappa. En riktig människa står för sina gärningar och tänker först och handlar sedan. Han var en klok man, har jag insett efteråt.
Vuxen, stor och klok har jag inte blivit ännu, med undantag av ett ökat midjemått och ett ansenligt antal år. Som ensambarn hade jag gott om tid att sysselsätta mig själv, så jag blev tidigt en grubblare. Ändå var det aldrig tråkigt, trots att ingen talade om för mig vad jag skulle göra.
Jag tror att åtminstone jag levde mycket mer skyddat än vad barnen gör idag. Den stygga världen utanför fanns inte hela tiden på TV-skärmar och löpsedlar. Man slapp det dåliga samvetet, pekpinnarna var inte heller så många. Jag fick klara besked om vad som gällde och så fick det bli.
Tempot var klart lugnare, folk hade mer tid för varandra och det materiella styrde inte våra liv alls på samma sätt som sker idag. I alla fall inte hemma hos mig. Jag fick snällt lära mig att fantisera, längta och drömma. Stor glädje när drömmen blev en verklighet, om än anspråkslös enligt dagens mått. Dagens omedelbara behovstillfredsställelse och de krav som sådant föder i form av ökad press tror jag är direkt skadligt.
Sedan var det det där med sex och alkohol. Det var inte alls fult och nördigt att vara oskuld när man var 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20 osv… Sådant fick ta tid. Det fanns inget ständigt tjat om sex överallt som idag. Men det var inte fel att vara söt, lite som en filmstjärna i bilderna som vi samlade. I min omgivning fanns det inga kvinnor som drack alkohol. Idag anses man vara konstig om man inte dricker…
Tänk så mycket som har förändrats! Många saker till det bättre, men rakt inte allt. Så visst förstår jag min dotter.
Jag har alltid älskat helt blanka dagar! Det är som att ha ett vackert vitt block och en hel uppsättning färgkritor framför sig. Bara att börja skapa.
Vad vill jag göra idag? Den frågan skulle jag unna dagens barn lite oftare… Liksom förmågan och möjligheten att själv få svara på den. Jag skulle också vilja ge barnen mer längtan och drömmar samt de vuxnas trygga och tydliga gränser, levererade med kärlek.
För att glädja min dotter som ju egentligen är upphovet till det här flummigt-nostalgiska inlägget, lägger jag in en video med Janis Joplin (1943-70) och Me and Bobby McGee. Det är en närmast odödlig låt, som ett tag snurrade non stop i hennes rum. 60-tal, oskyldigt eller ej - Janis dog av en överdos heroin på rum 105, Landmark Motor Hotel, Franklin Avenue, Hollywood…
Den israeliske författaren Amos Oz (eg Amos Klausner) har – trots sina svåra upplevelser - en objektiv klarsyn som jag önskar att många fler skulle äga, inte minst politiker och samhällsdebattörer. Det ska sägas direkt att Amos Oz är en person som djupt imponerar på mig.
Jag har under sommaren ägnat ganska mycket tid till att läsa hans självbiografiska verk ”En berättelse om kärlek och mörker”. Det är en bok på 570 sidor att läsa i små doser, att reflektera över, att njuta oerhört av. Ja, till och med att älska.
Boken beskriver genom ett barns ögon en mycket händelserik period i 1900-talets blodiga historia. Oz själv föddes i Jerusalem år 1939, men i boken ger han även inblick i sina rysk-judiska föräldrars svåra turer under förföljelse från Ukraina och genom flera länder i Europa. Kronologin är inte alltid rak, utan olika scener och personer avlöser varandra, vilken i början kändes lite förvirrande men gav efter hand en mycket god översikt. Boken beskriver staten Israels födelse, immigrantfamiljers och flyktingars öden och ständiga bekymmer, det hela tiden närvarande kriget, sionismen, drömmar – en myllrande massa människor som lever sina liv under mycket speciella förhållanden.
Denna bok liknar egentligen ingen annan bok jag läst, men väcker ungefär samma sorts frågeställningar som Brott och straff, dvs det är inte helt lätt att utse vinnare eller förlorare, oskyldiga eller skyldiga. Skillnaden mellan sanning och lögn kan vara minimal och allt beror på varifrån du blickar. Det är viktigt att du faktiskt också byter blickpunkt, för att se både fram- och baksidorna. Det gör Oz. Själv ställde jag frågor, funderade på svaren, förblev sällan oberörd. Mer än en gång strök jag ömt på Amos små pojkkinder, kinder som så ofta förblev osmekta.
Ofta är självbiografier en uppgörelse mellan författarens självbild och önskan om hur läsarna skulle uppfatta honom/henne. Oz var ett speciellt barn som inte hade någon anledning att dölja sina förmågor, men han visar samtidigt en distans till sig själv som väcker både beundran och – undran. Detta märkliga barn hade intellektuella men svårt frustrerade föräldrar. Pappan var en entusiastisk litteraturforskare som kunde läsa böcker på sexton språk, men lyckades aldrig bli annat än bibliotekarie. Han var ändå en ständig optimist, oftast mycket pratglad och humoristisk, men totalt oförmögen att tala om känslor. Mamman i sin tur var tystlåten, led ofta av svåra depressioner och levde under inflytande av motstridiga fantasier och känslor. Hon tog sitt liv när Amos var 12 år gammal, en händelse som pappan aldrig diskuterade eller ens nämnde för pojken efteråt. Pappan gifte snart om sig och ganska snart flyttade Amos till en kibbutz och vände ryggen till de intellektuella kraven. Han slutade dock aldrig att tänka, diskutera och läsa och så småningom övertog och uppfyllde han den dröm som pappan själv aldrig lyckades med: Han blev litteraturprofessor, eftersökt föredragshållare och en av vår tids största intellektuella och författare.
Oz är pacifist och optimist, med viljan att se framåt. En av hans mest kända citat är Make peace, not love och han menar att politikerna i Mellanöstern har betalt för uppdraget att bygga en hållbar framtid och inte tjafsa om det förflutna och söka hämnd. De flesta minns lite för väl och för gärna, menar Oz. Boken ger egentligen inte svar på frågan hur Oz undvek att bli galen eller en fanatisk sionist. Kanske var det hans påtvingade förmåga att iaktta och lyssna? Som barn fick han nämligen mycket ofta sitta och lyssna tyst i timtal på de vuxnas argumenterande, vilket tränade honom att ägna sig åt sina egna tankar och ritualer för att stå ut.
”En berättelse om kärlek och mörker” är en av mina största läsupplevelser och jag rekommenderar boken för alla som som har intresse för politik och nutidshistoria. Språket är minst lika mästerligt som Dostojevskijs och trots svåra umbäranden blir Oz aldrig gnällig och bitter utan behåller distansen och livsviljan. Hans objektivitet och förmåga att se även på palestinierna som människor och förlorare är desto mer beundransvärd när Oz själv tvingades ut i blodiga strider. Att efter sådana strapatser även tänka på motståndarens sak får dagens alla bortskämda skrivbordsideologer med sina ack så säkra svartvita ställningstaganden för eller emot att framstå som synnerligen enfaldiga.
Världen behöver tänkande människor som Oz och världen blev rikade den dag boken ”En berättelse om kärlek och mörker” såg dagens ljus.
Den här vackra rönnen bärande en hel del bär passerade jag häromdagen under en promenad. Inte utan att jag kom att tänka på Bondepraktikan och vissa andra väderspådomar där rönnen mer eller mindre framgångsrikt använts som indikator för att sia om den kommande vintern. Känns rätt angeläget, på något sätt. För visst bävar man…?
Minns att jag i ettinläggunder förra hösten la in en bild på en rönn som bar ruskigt mycket bär. Min fråga då som idag: Vad betyder det, egentligen?
Med facit i hand minns jag - säkert inte bara jag - förvisso fortfarande hur tuff den förra vintern var! (Minns bland annat att jag skapade en mapp i datorn som jag kallade “Snöhelvetet” och där finns bilder som inte direkt framkallar några lustfyllda känslor…) Så den enkla slutsatsen skulle alltså vara att rikligt med rönnbär betyder mycket snö och en kall vinter. Naturen skulle försett rönnen med många bär, för att fåglarna skulle ha något att äta? Rävstackarn får ju klara sig utan de sura bären, som bekant.
Om jag jämför förra höstens och dagens rönnbilder, så skulle den kommande vintern bli mildare och snöfattigare än den förra, för rönnbären är inte alls lika många nu. Egenmäktigt upphöjer jag härmed den profetian till absolut sanning.
Som ytterligare bevis hette det i Majas Alfabetssånger (av Lena Andersson) ungefär så här:
Det blir extra kallt när vintern är här,
om rönnen har ovanligt riktligt med bär.
Då är de säkrast med dubbla luvor,
om man vill slippa midvintersnuvor.
Saken borde alltså vara biff i och med dessa samstämmiga utsagor.
Eller?
För jag vet att jag även hört sägas att rönnen inte orkar bära både snö och bär samma vinter, vilket rimligen skulle betyda att mycket rönnbär skulle innebära en snöfattig och mild vinter…
Förra vintern skulle bara ha varit undantaget från regeln, för som bekant har ju varje respektabel regel också undantag.
Bli nu klok på detta, klart förvirrande! Kan det finnas olika geografiska tolkningar, tros?
Mycket rönnbär = snörik och kall vinter? SANT eller FALSKT?
Jo, apropå rönnbär… vill minnas att jag i någon bok med egenvård läst att rönnbären skulle vara bra mot urinvägsinfektioner. Vore intressant att höra, om någon har erfarenhet av detta?
Under gårdagens lilla cykeltur kom jag fram till en liten bäck med en fågeldamm, där gräsänderna simmade omkring och såg ut att ha det så där allmänt mysigt. Snart upptäckte jag att det även fanns en kundvagn i vattnet. Givetvis var min första tanke att det måste ha varit änderna som varit och handlat bröd och frön på Willys. Jag kunde inte låta bli att fråga dem varför, eftersom det så här års finns mycket gott om föda i naturen, alldeles gratis.
- Nej, nej… det var inte vi som lämnade vagnen där, kvackade de som svar
- Men den kan inte ha hamnat där utan vidare, försökte jag envist
- Äh, det var Näcken, hävdade de sedan och simmade vidare åt andra hållet
På en bänk alldeles intill dammen satt ett gäng småpojkar och tittade intresserat på när jag tog en bild på kundvagnen i vattnet.
- Är du från jnytt (vår lokala nättidning)? undrade de
Jag berättade att jag bara skulle ha bilden på min lilla blogg, för att bevisa att Näcken faktiskt finns. Det tyckte killarna var mycket roligt! De ville gärna vara med på bloggen, men jag tycker att de kan få slippa.
Jag cyklade smågnolande vidare på en liten väg utmed skogskanten. Efter några hundra meter trodde jag knappt mina ögon, för där stod det ytterligare en kundvagn på fel plats, denna gång i gräset intill vägen.
Det kan rätt gärna inte ha varit Näcken som har ställt ifrån sig vagnen där, tänkte jag. Tyvärr fanns det ingen på plats att fråga, så jag blir er svaret skyldig.
Därför frågar jag mina fantasirika läsare: Vem kan han glömt kundvagnen där?
I går eftermiddag besökte jag den stora staden i staden - dvs Huskvarna - vilket redan framgick av det föregående inlägget, där jag berättade om min ”sensationella” upptäckt av jaktgudinnan Diana.
Huskvarna är idag en stadsdel i Jönköpings kommun, alltså bara en obetydlig liten håla. Ändå skrev jag ”den stora staden”. Det gjorde jag givetvis inte helt utan anledning, om än aning ironiskt! Jag syftade alltså inte på Husqvarna AB:s storhet som ett känt namn i hela världen.
Huskvarna har ett mysigt men ganska litet centrum som har fått dela ödet med många liknande; butikerna kämpar tappert med sin lönsamhet.
En av de stora bovarna, vågar jag nästan påstå, är parkeringsautomaterna! Jag betraktar sådana som djävulens påfund, rena tyrannin och undviker P-avgifter så mycket jag kan. Inte enbart av snålhet, utan mest av princip. Jag kan förstå att det finns platser där P-avgifter är berättigade av praktiska framkomlighetsskäl, men så är ingalunda fallet i lilla Huskvarna. Nej, där handlar det enbart om kommunens fräcka girighet och någon sorts jämlikhetstänk att olika kommundelar pressas lika hårt, oavsett parkeringssituation. Således har Jönkönpings kommun mage att ta ut 12 kr/h, om man vill parkera i centrala Huskvarna. Det tycker jag är närmast ett ockerpris. Dessutom läste jag att man nu planerar en höjning…
Samtidigt har det enorma mammons tempel, A6 Köpcenter, helt fria parkeringsplatser, trots att det ligger mycket närmare centralorten Jönköping. Nog för att A6 borde dra tillräckligt mycket folk ändå, varför även ge dem en parkeringsfavör?
Bort alltså med de onödiga parkeringsavgifterna som förvärrar det redan tuffa konkurrensläget. Vad det handlar om är att närservicen försvinner allt mer för dem som saknar bil eller inte cyklar, detta samtidigt som de stora jättarna och kedjorna tjänar stora pengar på andra håll.
Ett annat tecken för storstadsfenomen i lilla Huskvarna är internationaliseringen. Nu tänkte jag inte direkt på människor och produkter från världens olika hörn, utan på den språkliga modernismen, ”swingliseringen”. Latest news - SALE, SALE stod det prydligt tryckt på trendiga skyltar.
Vad är anledningen till detta? Visa att man minsann lärt sig några ord engelska även i Huskvarna? Tanken att kunden uppfattar butiken och dess varor som mer exklusiva, bara för att man lockar med skyltar på engelska? Vad är det för fel på ord som Nyhet och REA(lisation)?
Men det är väl som så ofta förr: Det de stora gör i spetsen, det försöker de små desperat härma, även om det riskerar att bli nästan löjeväckande.
Ibland undrar jag lite över mig själv, med all rätt. Denna gång tänkte jag på hur mycket jag brister i uppmärksamhet. Jag kan helt plötsligt upptäcka ett hus som jag inte ”sett” trots att jag passerat det väldigt ofta. På samma sätt kan jag helt plötsligt upptäcka att en person som jag känner relativt väl har glasögon… När jag väl observerat detta, så kan det visa sig att personen alltid haft dem! Ja, ni fattar?
Disträ, huvudet under armen… Det är jag, det!
Idag gick jag ytterligare en påminnelse när jag besökte lilla Huskvarna centrum och satte mig ner på en bänk för att äta upp min glass. Det blommar myckert vackert vid Esplanaden just nu, så det var riktigt mysigt att sitta där. Solen tittade fram och inga skränande A-lagare syntes till.
Helt plötsligt upptäckte jag henne! Diana – jaktens gudinna stod där i upphöjd position, mitt i härligheten. Min spontana tanke var: Oj så kul, en ny staty på Esplanaden!
Något började väl ticka i huvudet ändå, så när jag kom hem googlade jag lite och fick fram att Walter Bengtsson skapade Diana redan 1991! Nu måste jag bestämt försöka ta reda på, om statyn stått sedan dess på Esplanaden i Huskvarna… Inte helt otänkbart.
Bilden på Diana blev lite överexponerad, men så lite som solen varit framme den senaste tiden så får jag bjuda på det misstaget med glädje. När jag dessutom komprimerade bilden, så syns hennes fina bladguldsförgylld pilbåge just inte alls. Men, ni får lita på att hon har den. Jag har sett den – idag!
Vad Diana skjuter på? Inte på kajorna i varje fall, för de bevakade troget min glassätning och tittade så vädjande att jag blev tvungen att ge dem själva kexstruten.
Diana, gissar jag, finns här med tanke på Husqvarnafabrikernas tidigare vapenhistoriska förflutna. Hon var förutom jaktens och de vilda djurens gudinna även slavarnas beskyddare inom kulten i Rom. Hennes helgdag, den 13 augusti, var en ledig dag för slavarna på den tiden.
Som sagt, något nytt upptäcker man varje dag, även om det tar åratal för vissa.
Är det bara jag som är så här disträ eller känner någon igen sig?
Bilden är lånad från Expressen och där ler en duktig ung schackspelerska Antonia Krzymowska glatt intill sina pokaler. Eftersom skolan inte kunnat ge henne de utmaningar hon behövde, fick schackklubben bli hennes räddning och en plats där hon kunde få den bekräftelse som alla barn så väl behöver. Det handlar om utmaningar där man verkligen har åstadkommit något som man kämpat sig till, inte bara att få klapp på huvudet hur “duktig” man är. Att bekräftas för något man gjort är viktigare för utvecklingen än att belönas för något som man bara är… Man behöver inte vara pedagog för att förstå detta!
I mitt förra inlägg tog jag upp det björklundska förslaget till elitklasser, där jag menar att tanken på att bekräfta de särbegåvade barnen är god, för att inte säga nödvändig. Däremot menar jag att samma sak bör kunna ordnas på hemorten, bara viljan finns. Det handlar om många barn som saknar stimulans i skolan och dessa ska inte behöva samlas på utvalda orter, kanske långt hemifrån! De är barn som alla andra, med behov av den trygghet som hemmiljön ger. De är barn som alla andra, men med speciella fallenheter.
Antonia efterlyser tidiga lösningar för dessa barn, vilket jag sympatiserar med. De ska inte behöva sitta med rutinuppgifter i ett hörn utan få något att bita i och utvcklas med. Vill de ändå spela schack, så gör de säkert det, också. Annars ligger det nära till hands idag att ostimulerade barn finner utmaningar i form av dataspel och liknande, det råkar jag känna till från min egen familj. Många av dessa spel är - faktiskt - utvecklande, men frågan är om inte även skolan skulle kunna bidra? Skolan är trots allt ett lärosäte! Dessa barn är många fler än vad Björklund antyder.
En skola för alla har länge varit ett uttryck som flitigt använts i de styrandes vackert skrivna dokument. Låt oss alltså hoppas att uttrycket äntligen resulterar i viljan och förmågan att inkludera alla barnen och möta dem på den nivå där de befinner sig. Det talas mycket om skolans mål, men till det nämnda målet har vi en lång väg att vandra… och då handlar det om många olika barn, med många olika fallenheter.
Låt alltså elever som Antonia få vara lika stolta för sina prestationer som de elever som dansar, spelar och sjunger vackert eller de som är några hejare på att göra mål, springa snabbt eller hoppa högt! Det handlar ju bara om naturliga olikheter hos människorna, inget dramatiskt alls. Vissa motståndare menar att satsning på s k särbegåvade barn skulle ta resurser från alla andra, men deras rätt måste få vara lika självklar som andras. Det behöver inte heller kosta några stora summor, det handlar mest om att släppa Jante och anpassa verksamheten. Samhället satsar exempelvis otroliga summor på elitidrott och det tycker de flesta är helt på sin plats… Så?
Låt oss alltså sträva efter molnen inom så många discipliner som möjligt! En skola för alla var ju parollen.
Jag bilägger länken till föreningen Mensa där det finns mycket intressant läsning för den intresserade. Kanske någon rent av blir intresserad av att testa sig för inträde? Man behöver inte vara något supergeni alls, säger ett par medlemmar i min familj som är medlemmar i Mensa och där funnit den bekräftelse som de saknade i skolan. Ailas själv är inte medlem och skulle säkert inte heller klara dörrvakten dit, men hon är ett geni i sin egenart och glad över det.
Utan tvekan blev jag lite nyfiken - och glad! - när jag såg rubriken att den gode utbildningsministern Björklund idag ska presentera ett förslag angående s k ”elitklasser”. Ordet elitklass återkommer jag till längre ner, men att äntligen ta de särbegåvade barnen och deras förutsättningar på allvar är inte en dag för tidigt!
Att vara särbegåvad brukar definieras som en genetisk potential, med prestationsmöjigheter på en nivå som vida överstiger genomsnittet. Dessa barn drivs ofta av stor vetgirighet och ett snabbt och avancerat sätt att bearbeta tankar och idéer, vilket ibland uppfattas som provokativt av lärare som vill ha lugn och ro och har fullt upp att hålla sig till “kursmålen”. Där sitter sedan barnet, dag in och dag ut, utan svar på sina frågor… och utan den stimulans som alla barn borde ha rätt till i skolan.
Jag har själv träffat på ett antal särbegåvade Pellar och Major under min lärarkarriär, barn vilka inte sällan ”ballat ur” eller blivit nästan apatiska, eftersom skolan kändes meningslös och inte gav dem tillräcklig stimulans. Det har varit helt OK att vara duktig i fotboll, musik och dylikt, men inte att vara det i matematik, språk… För det är dessa ämnen det handlar om i det björklundska förslaget om elitklasser i grundskolan.
Som bakgrund måste vi komma ihåg att vi alla är olika och har våra olika fallenheter. Det borde vara skolans primära uppgift att ta vara på och utveckla var och ens individuella förmågor samt leda och hjälpa varje barn att finna sin plats i livet. Denna uppgift har skolan ofta skött mycket dåligt, eftersom man utgått ifrån en medelprestation som skulle passa alla! Där har de särbegåvade känt sig understimulerade och de vars begåvning finns på andra områden än de bokliga har fått känna sig misslyckade, dumma och värdelösa.
En misslyckad skola, alltså… som så grymt och oförlåtligt svikit så många unga människor!
Barn vill i regel vara ”som alla andra” och många har till och med skämts och dolt sin särbegåvning, eftersom ingen uppmuntrat och accepterat den som något naturligt och positivt. Skolan har alltså satt många sådana barn i frustration och ren utanförskap.
I många länder har man tagit vara på och accepterat dessa barn med särskilt snabb inlärning och avancerat tänkande på ett naturligt sätt, ungefär på samma sätt som att barn är olika långa, har olika färg på hår och ögon… dvs att även hjärnorna tillåtits vara olika. I Sverige däremot har alltså vissa av dessa barn blivit mer eller mindre utfrysta och stämplade som besvärliga, eftersom skolan helt enkelt saknat kunskap om hur den ska hantera och bemöta dem. Monotoni passar sällan den mänskliga hjärnan, så undra på om skolans upprepningar och meningslösa uppgifter för vissa blivit bara too much.
Jag läste någon gång en studie som visade att vissa barn som diagnostiserats med ADHD/DAMP i själva verket inte alls var ”störda” på något sätt, utan de hade helt enkelt ledsnat på den ostimulerande skolmiljön och blivit kraftigt utåtagerande. Andra kan i motsvarande situation drabbas av depressioner, då de känner att de inte tas på allvar och att lärarna stoppar dem i stället för att leda dem vidare.
Detta är alltså en mycket viktig uppgift för skolan, att även se och utveckla dessa barn som ”bara är begåvade”, som en av mina tidigare rektorer så föraktfullt uttryckte det hela…
Arma barn!
Så denna gång ger jag Björklund rätt i sak, men frågan är bara om han klarar av att hantera uppgiften på ett bra sätt? Jag ogillar ordet elitklass, inte för att det skulle ge mig de typiska svenska Jantevibbarna… utan mest för att en särbegåvning alltid handlar om naturliga mänskliga variationer som inte på något sätt behöver stämplas på och stoppas i ett separat fack. Varför alltid detta behov av att märkvärdiggöra och betygsätta i ord och siffror? Varför inte tänka lite större och mer mänskligt, i helheter?
Vidare har jag svårt att tänka mig att barn i högstadieåldern skulle skickas till rikstäckande elitskolor, långt hemifrån. Sådant leder tankarna till de gamla internatskolorna och frågan är, om de skulle vara bra för barnets känslomässiga mognad? Dessa barn är inte sällan känslomässigt utvecklade, men behöver sin grundtrygghet, precis som vilket barn som helst. Också. Jag tycker alltså att anpassade lösningar för dessa barn i grundskoleåldern bör ordnas på hemorten, utan större dramatik och flaggviftande.
Tittar lite på pressbilden av utbildningsministern och funderar på, om hans armrörelser andas uppgivenhet eller beslutsamhet…? Det finns något som inte riktigt stämmer.
Ja, det blev några osorterade och snabba tankar kring de nya björklundska tankarna. Vad tycker ni andra?
Har ni hört talas om en liger? Det hade inte jag heller gjort särskilt ofta, men blev påmind om dem när jag läste en notis om några rara småttingar som sett dagens ljus i en liten privat park i Taiwan, ägd av husse Huang Kuo-nan.
Småttingarna är nämligen riktigt äkta hybridkissar. Deras föräldrar - pappan leijon och mamman tiger - hade fått dela bur ända sedan de för sex år sedan var små gulliga djurungar och ingenting talade för att det var någon överraskning på gång.
Men Amor kan ibland busa oväntat med sina pilar!
Allt vore frid och fröjd, om det nu inte vore så att den stolte hussen riskerar ca 10 000 kronor i böter, eftersom han saknade tillstånd för att ta hand om vilda djur. En av de tre nyfödda hybridkissarna dog under förlossningen, men de två överlevande ligrarna har myndigheterna i Taiwan tagit hand om.
Inte utan att jag tycker lite synd om stackars Huang.
Lägger in ett klipp om en liger som ska till tandläkaren. (Den som eventuellt vill se fler ligrar kan söka på youtube.com. Tyvärr är koderna blockerade, så det går inte att lägga in de bästa klippen.)
Svenskarna befäster visst alltmer sin position som några riktiga fartdårar. Denna gång handlar det dock inte om någon lyxmerca utan om en avställd motorcykel som därmed saknade registreringsskyltar. Inte bara motorcykeln utan även den berusade föraren saknade nödvändiga handlingar, förresten. Den 30-årige mannen hade nämligen inget körkort, vilket alltså bevisar att det faktiskt inte är kortet som kör…
Killen lyckades spinna på rätt bra ändå!
Nu var det faktiskt inte nog med det, för egentligen handlar ärendet om två förare som ägnade sig åt vansinneskörning utanför finska Uleåborg! Det var bara det att den stackars polisen i Uleåborg endast lyckades få stopp på den ena av dem, efter att motorcykeln klockats för 233 km/h där den tillåtna hastigheten var 100 km/h.
Den andra fartdåren lyckades helt enkelt gasa ifrån polisen!
Hur ska man nu kunna hantera dessa killar på ett rättvist sätt? Den ena åker dit så det stänker om det medan polaren smiter undan som ett oskyldigt får från stängslet…
Livet kan vara grymt orättvist ibland!
Kuriosa: En läsarkommentar i Uusi Suomi: “Det är klart att den svenske föraren var berusad! En svensk skulle aldrig våga köra så fort i nyktert tillstånd.”
Vad har finnarna för uppfattning om svenskarnas tuffhet, egentligen?
* * *
Jag måste bara tillägga att svenskarna inte ska vara helt lugna i sin upphöjda fartdåreposition. Den finska polisen klockade nämligen på en annan ort en lovande 21-årig finländare på MC för 201 km/h. Killen var alltså ännu inte riktigt av samma kaliber som svensken, men håll med om att en så där ung kille kan bli ett allvarligt hot? Speciellt när han nu miste det 10 dagar (!) gamla MC-kortet på plats.
Rekord av olika slag skördas lite här som där. I Köpenhamn anordnade man igår, under Copenhagen Fashion Week, världens längsta catwalk! Inte bara världens längsta, förresten, utan även världens - blötaste!
220 tappra modeller skickades med 10 sekunders mellanrum ut på den 1,6 kilometer långa rosa nålfiltsmattan inför jubel av cirka 100 000 åskådare som under sina trygga paraplyer eller i mer eller mindre trendiga regnkappor trotsade vädrets makter och kantade modegatan från Rådhuspladsen till Kongens Nytorv.
Under de rådande omständigheterna, i form av lång gångsträcka och tufft väder, prövades givetvis både modellerna och framför allt – skorna. Det visade sig nämligen att inte alla skorna var tillverkade för så långa promenader som 1,6 kilometer… Våtan gjorde möjligen sitt till, när höga stilettklackar helt sonika gav vika, med haltande modellgång som följd. Men inte ens alla modellerna var gjorda för så långa promenader i höga klackar. Enligt uppgift var det någon av modellerna som (efter visst besvär) slet av sig skorna och gick utan… Publiken jublade lite extra.
Danskarna hade för avsikt att få storevenemanget noterat i Guinness Rekordbok, men det visade sig att GR:s ekonomiska krav var för höga till och med för ett arrangemang av det här slaget, där enbart själva omvandlingen av Ströget till rosa catwalk kostat tre miljoner.
När jag nu ändå nämner pengar i sammanhanget, bör jag också notera att stadens modebutiker lovat att skänka en procent av gårdagens omsättning till förmån för de drabbade barnen i Tjernobyl. Jag kan inte annat att tycka att det är mycket bättre att skänka pengarna till de drabbade barnen än att försöka mätta giriga fickor hos Guinness Rekordbok, som tydligt vuxit till sig lite väl mycket! Vi får bara hoppas att inte folks shoppingkondis stördes alltför mycket av regnet.
Helena Christensen, den numera drygt 40 år gamla f d danska supermodellen, var beskyddare och en av krafterna bakom denna stora modesatsning.
* * *
Regnet öste ner, som sagt var… och några timmar senare såg det tydligen ut så här på Lyngbyvejen på Østerbro. Det säkraste sättet att ta sig fram var via gummibåt, tyckte åtminstone dessa i sena kvällen hemvändande herrar.
I ett tidigare inlägg nämnde jag i förbigående Jönköpings Fågelmuseum (från 1914) och mitt besök där. Eftersom jag har ett ganska stort intresse för fåglar är det trevligt att titta runt där, även om jag gör det med dubbla känslor. Det finns 1 458 exemplar av totalt 345 fågelarter på plats, de flesta donerade av en regementsläkare vid namn Herman Nyqvist. Det som ger mig glädjen är möjligheten att på nära håll titta på så många olika fåglar och deras ägg, men smolken i bägaren är att jag vet att de flesta fåglarna blev skjutna för ändamålet av Nyqvist innan de stoppades upp. Detta skedde i slutet av 1800-talet och fram till år 1910. Huvuddelen av äggsamlingen skänktes lite senare av jägmästare Edward Wibeck.
Med nutida lagar skulle det vara omöjligt att skapa en fågel- och äggsamling som den aktuella,så på det sättet är alltså Jönköpings Fågelmuseum ett museum i sig och givetvis väl värt ett besök av alla med fågelintresse. För nu finns ju ändå både fåglarna och äggen där.
Jag tror att vi alla har någon sorts relation till fåglar och kanske har de flesta till och med en favoritfågel? Med varma känslor minns jag staren - den säkraste vårbäraren - som vågade trotsa kylan och bara helt plötsligt visslade till lite vemodigt i vår stora björk en vårmorgon när man öppnade ytterdörren. Idag har jag ingen björk, men däremot ett gammalt päronträd där den svartvita flugsnapparen troget häckat under många år. Åretruntfavoriten måste dock ändå bli talgoxen som i hela mitt liv funnits på fågelborden om vintern och som även varit en pigg glädjespridare under sommartid. Sotis vill gärna flinka in här att han föredrar blåmesen, eftersom den är så mycket ettrigare och brukar komma och sätta sig precis på utsidan av köksfönstret och bråka. Sotis skulle nog mycket gärna vilja ta den ilskna retstickan, men får nöja sig med att ivrigt hacka tänder och vifta på svansen. På insidan av fönsterglaset.
Att varje kväll få läsa en stund i bädden är nödvändig livsluft för mig. Normalt har jag alltid mer än en bok på gång, böcker av lite olika slag. Ja, under förutsättning förstås att jag inte har drabbats av någon sträckläsningsbok med pockande spänning.
Ett par kära vänner som ständigt ligger på nattduksbordet handlar faktiskt om fåglar. Den ena är en underbar gammal bok av Folke Rösiö Svenska Fåglar och den andra en betydligt nyare, Orre, trast och trana av Lennart Nilsson. Förutom artbeskrivningar och bilder berättar Rösiö på ett personligt sätt om varje fågel, ofta om sina egna möten med dessa ute i naturen. Riktiga pärlor! Nilsson i sin tur berättar på ett intressant sätt om fåglars namn. Båda böckerna är mycket trevliga att läsa i, lite i taget. Jag brukar då och då ta en fågel per kväll, innan jag fortsätter med någon av romanerna jag håller på med. När jag är klar med hela fågelboken börjar jag om från början igen…
Hittade ett fint litet klipp från en lite speciell “restaurang”. En av mina favoritartister Mr Blackbird sjunger både vackert och engagerat för en publik som i sin tur ägnar sig åt bordets läckerheter. Som sig bör på en respektabel krog.
Kancha, 20, och Kanchi, 22 år, är två söta noshörningar som har levt tillsammans en längre tid i Nepals enda djurpark utan att få till det på så där riktigt riktigt, trots att de verkar hysa varma känslor för varandra. Visst är det minst sagt tragiskt eller vad säger ni?
Parkens ledning har emellertid bestämt sig för att skapa en lite mer amorös inramning för dem, eftersom man tror att livet i fångenskap bidragit till bristen av romantiskt kärleksliv mellan de båda. Nu ska de helt enkelt få en riktigt flott bröllopssvit - en mycket större inhägnad med inbjudande madrass i form av gyttjebotten och två lite större dammar som vattensängar - vilket onekligen borde få dem att sjunga kärlekens lov samt sätta erotiken i högblom.
Den indiska noshörningen är hotad på grund av smygskyttar som belönas med frikostiga belopp - upp till 14 000 dollar - på den internationella svarta marknaden för noshörningens horn. Det är naturligtvis lockande pengar för de ofta fattiga skyttarna. Hornen används till vissa nyttoföremål, men framför allt som verkande substans i vissa orientaliska mediciner. Kineserna använder hornen bland annat för tillverkning av medel som stimulerar sexualdriften hos människan.
Människan, den alltid överallt närvarande människan!
Världsnaturfonden har under lång tid bedrivit medvetna kampanjer för noshörningens överlevnad, men trots att internationell handel med hornen numera är förbjuden, är efterfrågan fortfarande mycket stor.
Men nu har alltså även djurparken i Kathmandu gjort vad den kan för att bidra till artens fortlevnad. Vi får alla verkligen hålla tummarna för att gyttjan snart kommer att spritta vilt omkring och att det för arten typiska visslande parningsropet kommer att ljuda passionerat från brudkammaren.
Sedan är det bara att vänta i ungefär 15 månader tills en liten krabat på 40 kg möjligen tittar ut.
Länge leve kärleken och länge leve de utrotningshotade djurarterna!
Den senaste tidens aningen instabila väder med regn har haft det goda med sig att gräsmattorna återigen är gröna och att det finns en hel del svamp i skogen. Inte mig emot alls!
Under de tidigare skolåren (motsvarande mellanstadiet) hade vi en mycket engagerad, kunnig och naturälskande lärare, som brukade ta med eleverna ut i skogen där vi fick lära oss otroligt mycket om träd, fåglar, svampar, växter och om hur man ska bete sig i naturen. Jag tror faktiskt att lite av min kärlek till naturen grundlades under dessa år, eftersom vi hade det så trevligt ute i skogen under hans ledning. Han kunde verkligen berätta om både växter och djur på ett sätt som gjorde att vi lyssnade så att öronen vibrerade och ögonen glödde av iver.
Han var även duktig på att få oss att jobba, minns att vi slet som små blå… Varje vår hade vi exempelvis i uppgift att skapa en egen naturbok med vårtecken, vilket gjorde oss alla extra uppmärksamma. Vi skulle varje dag kolla temperaturer, vilka vårfåglar, insekter m fl vi sett och så letade vi efter tussilagon, blå- och vitsippor och allt annat som hade med vårens ankomst att göra som aldrig förr. Allt skulle dokumenteras och varje sida illustreras med ritade bilder, dikter och vad man nu kunde komma på. Ibland brukade jag torka blommor och klistra in. Läraren tittade igenom böckerna ett par gånger i veckan och skrev trevliga kommentarer i dem. Det där är ett kärt minne från skoltiden som jag ganska ofta tänkt på även i vuxen ålder.
Jag fick alltså redan som barn lära mig att plocka svamp och det har varit en ganska kär sysselsättning sedan under alla mina år. Kan dock inte kalla mig någon större svampexpert, men kan mina ”säkra sorter”, dvs de allra godaste matsvamparna. Resten behöver man egentligen inte bry sig om, dem vill man ändå inte ha.
Lite extra trevligt blev det när vi under höstens utflykter inte bara fick plocka svamp och lära oss att rensa den utan att allt sedan togs till skolköket som tog vara på den! Vi fick sedan jättegod svampsås på fredagarna under flera veckors tid. Det kändes lite malligt att veta att vi faktiskt själva bidragit till det uppskattade “fredagsgodiset”. - Nja, det fanns förstås de som inte var fullt så entusiastiska också. Värst var det nog för min bästa kompis som avskydde svamp! Hon brukade få sitta kvar i matsalen under hela lunchrasten, men vägrade likväl att röra svampen. Jag tror inte att det var direkt något pedagogiskt geni att tvinga henne att sitta kvar. Hon blev bara allt mer tjurig och lärde sig verkligen att hata svamp. Det sitter i fortfarande, förresten.
När det gäller svamp så är smörsoppen en av mina absoluta favoriter - om inte den allra käraste. Den lever i symbios med tall och trivs bäst på lite sandig mark. Tyvärr är masken riktigt förtjust i smörsopp, så det gäller att finna svamparna innan masken gör det! Då kan ni tänka er så glad jag blev när jag häromdagen hittade bland annat en grupp totalt oangripna smörsoppar. Så här har det kalasats läckerheter sedan dess, men snart får jag nog ge mig ut för att leta efter fler.
Hur är det, brukar du plocka svamp och i så fall vilka är favoriterna?
Får man aldrig vara i fred? Precis när jag avnjutit mitt morgonkaffe med en god och fetmabildande fralla såg jag den! Nej, inte spindeln denna gång, utan RUBRIKEN för dagen:
Nej, nej…! Det är inte moralisten Ailas som skriver det här inlägget, även om någon möjligen kunde tro det! I stället är det den fullkomligt undrande varianten av henne. Vi kan säga den aningslöst otidsenliga och korkade, kanske..?
Media:
Oz är pacifist och optimist, med viljan att se framåt. En av hans mest kända citat är Make peace, not love och han menar att politikerna i Mellanöstern har betalt för uppdraget att bygga en hållbar framtid och inte tjafsa om det förflutna och söka hämnd. De flesta minns lite för väl och för gärna, menar Oz. Boken ger egentligen inte svar på frågan hur Oz undvek att bli galen eller en fanatisk sionist. Kanske var det hans påtvingade förmåga att iaktta och lyssna? Som barn fick han nämligen mycket ofta sitta och lyssna tyst i timtal på de vuxnas argumenterande, vilket tränade honom att ägna sig åt sina egna tankar och ritualer för att stå ut.
Jag cyklade smågnolande vidare på en liten väg utmed skogskanten. Efter några hundra meter trodde jag knappt mina ögon, för där stod det ytterligare en kundvagn på fel plats, denna gång i gräset intill vägen.
Ett annat tecken för storstadsfenomen i lilla Huskvarna är internationaliseringen. Nu tänkte jag inte direkt på människor och produkter från världens olika hörn, utan på den språkliga modernismen, ”swingliseringen”. 
Media: 
Media: 
Danskarna hade för avsikt att få storevenemanget noterat i Guinness Rekordbok, men det visade sig att GR:s ekonomiska krav var för höga till och med för ett arrangemang av det här slaget, där enbart själva omvandlingen av Ströget till rosa catwalk kostat tre miljoner.
