Inte en krona till s k hjälporganisationer med ledare som kammar hem fantasilöner! På den listan återfinns många organisationer som skriver vackra ord i tiggarbrev och broschyrer vädjande till människors välvilja, generositet och samvete, men där mycket av pengarna betalas ut till organisationstoppens bankkonton. Detta gäller organisationer såsom Cancerfonden, SOS-Barnbyar, Unicef i Sverige, Svenska kyrkans internationella arbete, Hoppets Stjärna, Barncancerfonden, Rädda Barnen… för att nu nämna några.
På senare tid har Röda Korset varit i fokus med styrelseproffset Bengt Westerberg med ett arvode om 822 000 kr/år. Därtill lyfter deras generalsekreterare Christer Zettergren den nätta summan om 1 064 520 kr/kr! Dessa summor är endast arvoden, sedan kommer ju bilar, resor, traktamenten, fallskärmar och annat vackert och välmotiverat till…
Vi måste komma ihåg att det här handlar oftast om pengar som godhjärtade och aningslösa människor betalar med sina skattade pengar, i en förhoppning om att kunna hjälpa nödlidande. Jag känner personligen till flera pensionärer som varje månad troget betalar från sina knappa pensioner pengar till den här typens slukande organisationer. - Det behövs rätt så många godtrogna pensionärer bara för att avlöna den absoluta toppen!
För att nu fortsätta med styrelseproffset Westerberg – känd för sina idealistiska lidelser och sin politiska korrekthet – så ligger denne man verkligen inte på latsidan; för utöver det välbetalda uppdraget hos Röda Korset är han enligt uppgift styrelseordförande i Finansinspektionen, Föreningen Äldreomsorgsföretagarna, Svenska Institutet, Institutet för Handikappvetenskap, Linköpings Universitet, med reservation för ändringar samt inkomstkällor som fattas i min uppräkning. Ärligt talat tror jag inte att han åtagit sig dessa uppdrag utan goda ersättningar.
Nu, helt plötsligt, har nämnde Westerberg börjat tänka till… och sägs ”avstå” från arvodet från Röda Korset. Tills vidare, javisst! Mycket lustigt, återigen vaknar opportunismen och skenheligheten? Ska folket svälja detta ytterligare en gång?
Westerberg själv verkar tycka att han agerar mer eller mindre ideellt, eftersom han hade kunnat tjäna ”ännu mer på annat håll”. Jag säger då det - vilken gynnare!
Självklart anser jag att ingen ska behöva arbeta gratis, men folk som stödjer dessa organisationer måste få klart för sig vad de betalar till. Det är min övertygelse att få av givarna vill skänka pengar för att gynna Westerberg & Co! Det finns ju, trots allt, bättre kanaler för dem som vill hjälpa nödlidande.
Må den aktuella debatten skapa en ny Westerbergseffekt, så att en kraftig sanering kommer till stånd bland hjälporganisationerna. Nu måste alla siffrorna upp på bordet och girigheten stoppas, en gång för alla!
Som ni vet, hade jag (cyber)fest igårkväll. Idag är huvudvärken borta och förkylningen har lättat, är nästan 100 % fit for fight igen. Bål med te, särskilt med kryddor som hostmedicin, ingefära, citron och honung i, är definitivt att föredra framför många andra festdrycker, vilket jag härmed bevisat.
Ingen sol i Jönköping idag, det gäller att försöka hålla humöret uppe trots denna sega, kalla vinterattack. När jag stod och tittade ut genom fönstret, började jag fundera på saker som skulle förbättra sinnesstämningen. Genast kom jag på bra saker: Ingen nysnö alls i natt, helt underbart… Klart humörhöjande, särskilt när jag sett bilderna från Washingtonområdet, där det på sina håll fallit en hel meter (!) nysnö!
Så vad deppar jag för?
Sedan kom jag att tänka på Den Stora Snöstormen fredagen den 17 november 1995, då vi här i söder hade den värsta snöstormen i mammaminne! Nordanvinden visade sina grymmaste avsikter och det var mer eller mindre kaos överallt. Plogbilarna gjorde vad de kunde, för att åtminstone försöka hålla de större vägarna någorlunda farbara, men vad hjälpte det när spåren drev igen lika fort! Människor blev alltså fast i sina bilar, skolorna fick stänga och gatan här hemma var som vilken åker som helst; ett oändligt hav av snö, snö, snö… Hela min parkeringsficka blev översnöad och jag kunde knappt se taket på min arma lilla bil.
Mitt i allt detta fick jag och en kompis emellertid den befängda idén att ta en promenad. Jag som normalt inte ger mig ut frivilligt ens om det snöar mycket måttligt. Men, nu var detta något helt annat; en läskig utmaning som tydligen kittlade något djupt liggande primitivt behov. Helt enligt vedertagen klok kunskap tog jag på mig kläder à la lager på lager, de högsta stövlarna jag ägde och så en ”rånarluva” under mössan och den långa och tjocka halsduken. Sedan - ut! Det yrde, blåste och snöade, gatan var begravd av djup snö och det var endast möjligt att ta sig fram i någon sorts vågrätt ställning. På något sätt lyckades vi i alla fall komma fram till en affär, där man höll på att stänga. Inga kunder ju… Den anställde bodde i närheten och hade alltså kunnat hålla öppet lite extra länge. Vi handlade något vi egentligen inte tänkt oss, bara för att visa vår uppskattning. Vi fick ju värma oss en stund samtidigt, för vägen hem var precis lika lång och eländig som vägen dit…
Väl hemma minns jag att det kändes friskt och lite malligt, ansiktet hade fått en stark fräschör av nordan, trots rånarluva och halsduk. När jag sedan skalade av mig alla kläderna, hade jag faktiskt snö lite varstans, till och med under BH:n! Helt otroligt, men sant.
Så, vad deppar jag för?
Kylan då? Den 2 februari är 1966 sjönk temperaturen i Vuoggatjålme, i den lappländska fjällvärlden, till otroligt låga -52.6°! Detta är den lägsta februaritemperaturen som någonsin är uppmätt vid en meteorologisk station i landet och gäller också som det absoluta köldrekordet för Sverige.
Här är det moderata -3 just nu i skrivande stund… så nu får jag skämmas, om jag fortsätter att deppa!
Så… When you’re smilin’ - ett stycke gammal nostalgi med en av musikens stora. Enjoy!
Som ni vet, har Internet ändrat människors vanor oerhört mycket på relativt kort tid. Cyberrymden, den elektroniskt simulerade verkligheten, har blivit en tummelplats bland annat för kommunikation, information och shopping. På nätet kan man göra och hitta nästan vad som helst; det mesta finns bara ett par musklick bort.
Idag är det lördag och jag sitter här, lite halvförkyld och uttråkad, tills jag bestämde att det verkligen inte finns någon ko på isen! Jag har ju Internet, ett par vänner online, en katt som sprider värme i mitt knä och så har jag tänt några ljus. Här skulle det hittas på något! Varför inte en cybermaskerad för förkylda ikväll!
Först började jag leta efter partykläder! Alla ni kvinnor - och ni som känner kvinnor - vet att vi aldrig har något att ta på oss när vi ska på fest. Jag ville verkligen inte tvätta håret i mitt tillstånd, så jag letade efter något som täcker det mesta av håret, men som ändå ser lite tufft ut.
Det sköna med nätshopping är de absolut generösa öppettiderna. Du kan handla precis när som helst, så det var inga problem ikväll. I min jakt efter maskeradkläder hamnade jag så småningom på sajten http://www.partykungen.se. Där finns det visst lite av varje för den som letar efter galna och onödiga prylar, vilket många gör.
Jag dissade erotiken, vattenpiporna och sådana ting. Klart överskattade och skulle definitivt kännas liksom lite märkliga här ikväll, med tanke på att jag har katten som enda sällskap på partyt ikväll…
Men så fick jag syn på just den optimala maskeradklänningen, efter att ha ratat hockeymasken, hippiekostymen, peruken dream girl blond och nunnakostymen. Självklart ska jag vara HÄXA i afton! One size, stod det… Hm, undrar om den skulle passa? Nåja, kör till, det finns ju sax och tråd i huset och så fick jag t o m rabatt.
Onlineshopping är fantastiskt. Så nu står jag här, urringad och grann i tajt svart häxkostym och illröda läppar som harmonierar så pikant med den förkylningsröda nästippen. Musiken knäpps på och min för stunden aningen hesa häxröst matchar den till fulländning. Katten tittar lite förvånat på mig med sina vackra gula ögon, men är med på noterna. Musik har han alltid gillat!
Bål med hett te med ingefära, citron och honung och så extraordinär smak av hostmedicin. Ett par goda snittar till.
Kvällen är räddad: Helt plötsligt blev det lite roligare att vara småkrasslig. Om än bara genom en cyberdröm!
Vintern vägrar, viner vidare med vilda kliv. Snöhögarna växer i takt med vinterdeppet och köldens hårda rimfrostläppar nafsar min bleka hud.
Jag är på väg och går trotsigt raka vägen fram. Min blick vimsar, fluktar, observerar.
Vit snö täcker gunstigt markens gömmor.
Halkigt, slirigt, spårigt. Men jag är på min vakt, traskar träget på. Mina steg skiftar, jag trippar till som sjuårsflickan från flydda år. Mina fötters spår kunde andra följa, men ingen synes följa efter mig.
Vid vägkanten en övergiven bil, som begraven i ett snömassiv.
Enen, granen, tallen stilla nickar, snötyngden frestar på kvist som gren. Ingen av dem vill vika.
Vinterns ständiga kamp mot våren. En dag - våren vinner sitt pris. Men, ännu dröjer dess bifallsång, väntar bortom mången väderspådom.
Många människor drömmer om stora pengar och rikedomar, i tron att de skulle lösa deras problem i livet. Jag har faktiskt ibland funderat på det där med pengarna… och sätten på hur det är ”tillåtet” att tjäna dem i Sverige. Ni vet, här härskar ju den välkände och alert avundsjuke Jante som håller järnkoll på sin lagstiftnings varenda nedgörande paragraf: Du ska inte tro att du är något osv…
Det absolut värsta är om någon tjänar pengar på ren duglighet och flit! Det är nästan värre än att få höga löner för ”ingenting”. Jante tycker nämligen otroligt illa om duglighet, för då känner sig Jante så liten och akterseglad.
Fast det är helt OK att vara duktig i idrott och sådant och tjäna miljoner! Jante accepterar faktiskt Zlatan, Christian Olsson & Co, även om de inte ens skattar i Sverige. Jante kan ju alltid glänsa lite i deras framgångar - han är ju trots allt svensk. :)
Allra bäst är det om man tjänar pengarna på spel, lotteri, trav och sådant. Jante kan liksom inte vara riktigt lika illasinnad mot tur, nästa gång kanske just han vinner… Han slutar aldrig att hoppas.
Olika spel omsätter enorma belopp i Sverige idag. En och annan vinner också. De andra ska vi inte tala om just nu.
Minns ni förresten den fyrfaldigt Oscarsbelönade filmen Rain Man, så minns ni säkert scenen där Dustin Hoffman som autistiske Raymond vinner så sanslöst med pengar på Black Jack att casinoägaren helt enkelt måste stoppa honom?
Nu lever inte vi precis i Las Vegas, men det finns ändå rouletter, poker och många andra möjligheter för den som vill flirta med spellyckan. Idag är det dessutom fullt möjligt att ha ett alldeles eget casinohemma, eftersom onlinespelen har kommit för att stanna. De skänker många den krydda i tillvaron som kittlar så skönt på deras ständigt närvarande spänningsbehov.
Jag själv är inte direkt någon gambler, men minns ruskänslan när jag en gång vann en lite större summa på en premieobligation. Jag sprang och köpte dubbla dagstidningar med dragningslistor, bara för att se att siffrorna stämde!
Under en semesterresa utomlands bodde jag en gång nästan vägg i vägg med ett glittrande casino och såg hur människor kom och gick, in och ut. Några kom faktiskt ut leende, andra med mer sänkta blickar. - Då jag är en nyfiken natur, föll jag en kväll för frestelsen och tittade in i den glittriga, blinkande och tickande oasen. Många av besökarna såg skrämmande hemtama och säkra ut, så av ren respekt höll jag mig ifrån dem. Jag var nästan på väg ut när jag såg en grupp till synes lika bortkomna turister som jag själv. De stod vid en enkel roulette, så jag blandade mig bland dem. Utan kunskap om några som helst strategier satsade jag - men mycket försiktigt. Kan inte säga att jag direkt hetsade upp mig av att se kulan spinna runt, men när den föll ner i nummer 14 hoppade jag till. Den kvällen slutade med hela 20 euro upp och firades med en extra god middag.
Apropå det där att vinna… Minns att jag för länge sedan vann en jättestor tårta på min allra första personalfest! Jag skämdes något så fruktansvärt och visste inte ens riktigt hur jag skulle frakta hem den, ännu mindre vem som skulle äta upp den.
Nästa gång jag vinner en tårta vet jag emellertid vad jag ska göra med den: Jag kastar den i ansiktet på Jante!
Idag har vi haft minusgrader i 34 dagar i följd här i Jönköpingstrakten. Det är rekordlänge! Vintern 1995/96 hade vi enligt väderstatistiker 31 dagar med minusgrader. Blir det nu några dagar till med köldgrader – vilket alla prognoserna skoningslöst hotar med - så kommer vi att slå köldrekordet från 1962/63, då vi hade 38 dygn i följd med minusgrader. Det är den lägsta noteringen på 50 år.
Själv har jag för länge sedan tröttnat på Kung Bores härjningar och tycker definitivt att nu borde vinterdiggarna ha fått sitt. Må det snart bli min tur, för i detta land håller vi faktiskt hårt på rättvisan, som ni vet.Tror jag ska maila Bore. Har någon möjligen hans e-postadress?
En riktig klassisk väderspåman ”någonstans i Sverige” hade faktiskt prickat in den kommande kalla vintern redan under hösten, då han i någon blaska jag bläddrade i förutspådde att det skulle bli en rekordkall vinter. Rönnbären var nämligen ovanligt många och fina! Detta med rönnbären bevisar jag via min bild till detta inlägg.
Det är faktiskt både lite kul och intressant hur amatörer genom att studera naturen prickar in vädret på originella sätt, som motvikt till exempelvis SMHI:s sakliga prognosmakare.
Men nu gäller det för oss att klara även denna kalla vinter, liksom våra elräkningar.
Lova att tänka på småfåglarna nu! De har det nog inte så kul, men de som överlever kommer att belöna dig rikligt med sin vårsång när den tiden väl är inne.
Kungahuset har det då inte lätt i dagens värld! Färgen och formen på den upphöjda glamourmattan på vilken deras familjemedlemmar förväntas att glida på har efter åtskilliga leriga klavertramp blivit så brokig, formlös och tillplattad att det är frågan om inte hela spektaklet skulle behöva kastas ut och totalrenoveras samt anpassas till tiden. För Sverige i tiden, typ…
Det svenska kungahuset sägs värna om traditioner, kultur och stil, men så ägnar man sig också åt avancerat hyckleri. Med traditioner avser man antagligen att det skattetyngda folket fortfarande år 2010 ska ansvara för kostnaderna för kungahusets privilegierade leverne samt resa sig och applådera så fort någon av dem behagar öppna den kungliga munnen? Men resten då? Har man inte varit väl snabb på att anamma den nya tidens trender och lockelser? Här avsåg jag inte enbart lyxkonsumtionen, även om kungafamiljen visat synnerligen god shoppingkondis.
Precis som om inte kungaparet haft nog med att försöka putsa till efter döttrarnas, framför allt kronprinsessans, partnerval för att med stolt hållning kunna bibehålla den kungliga tronen, så har nu den tidigare så timide prinsen börjat skapa rubriker! Nu menade jag inte dikeskörningar och andra diskret antydda bedrifter, utan genom att förälska sig i en ”easy target” till flicka.
Det skulle onekligen vara lite uppfriskande att se bilden - http://www.expressen.se/1.1844318?articlePopup=true- på denna vacka unga kvinna, endast iförd en orm, pryda någon vägg på det ”knugliga” slottet! Flickan har ju, förutom sina enligt vännerna förträffliga egenskaper, haft modet att vika ut sig i tidskriften Slitz samt delta i dokusåpan Paradise hotel . Lite så Sverige i tidens anda… Därmed anses hon emellertid vara en dålig följeslagerska till prinsen.
Jag hoppas att romansen och kärleken kommer att fortsätta och bestå, för det vore onekligen intressant att se om man lyckas införliva Älvdalen i Dalarna med konungahuset, på samma sätt som skedde med det från början omöjliga Ockelbo i Gästrikland. Med leende kung och drottning!
Personligen tycker jag att kungahuset är den största dokusåpan av dem alla, så är det någon som skulle vara kvalificerad att vara medlem där, så är det denna Sofia!
Ganska tidigt i morse blev jag väckt av en krävande mobilsignal, men var så pass yrvaken att jag inte hann svara i tid. Det är inget anmärkningsvärt i sig. Jag är nämligen inte någon alltför ivrig mobilanvändare, så jag blir alltid lite förvånad, om den ringer oväntat. Numret var dessutom helt okänt för mig, så visst undrade jag vad som var i görningen.
Artig som jag är, så ringde jag upp numret. ”Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället…”, svarade den alltför välbekanta rösten. - Den hade jag mötts av otaliga gånger när jag varit som mest orolig och försökt nå min dotter på mobilen, under hennes tonårstid, ni vet… Jag hade ganska lätt att bli orolig på den tiden, förresten.
Nu var morgonen i alla fall förstörd, så jag steg suckande ur bädden, gick ner till nedervåningen och slog på datorn, för att se om jag hittade det okända numret på Eniro eller Hitta. Nope, där kammade jag noll! Tydligen kontantkort - detta djävulens påhitt! I vart fall, så hade jag parkerat samtalet. Kanske skulle det hända mer…
Efter sisådär två minuter kom det alldeles riktigt ett meddelande med uppmaningen att jag skulle ringa upp min röstbrevlåda! Det var uppenbarligen något mycket viktigt på gång, så nyfiken som en kattunge slog jag numret till röstbrevlådan med en gång. Riktigt spännande ju!
”Välkommen till din röstbrevlåda etc… hälsades jag vänligt med och sedan öppnades linjen. Först hördes det bara lite okategoriskt oväsen och döm om min förvåning när jag sedan fick höra ljudet av - sorlande vatten! Jag väntade en stund, men uppenbarligen stod någon i duschen och ville att jag telefonledes skulle höra hur intvålningen gick till och hur vattnet sedan smattrade mot badrumsgolvet…
Inte utan att jag började få lite paranoida tankar om en mycket sjuk hjärna och ska jag vara riktigt ärlig, så tyckte jag att det även var lite obehagligt.
Hur galna får människor bli! tänkte jag småirriterat och bestämde mig för att lägga hela den idiotiska episoden till handlingarna och började ordna med frukost. Lika bra, var ju i alla fall klarvaken nu…
* * *
När jag precis hade satt mig ner med tidningen, för att äta i lugn och ro, så ringde mobilen, igen! Jag hoppade till, rusade till telefonen som en tok! Samma nummer… Javisst, ja… jag hade ju parkerat samtalet, kom jag sen på.
- Hej, det är Lollo (fingerat namn). Du hade ringt…? Jag kände igen den kvittrande rösten som en av dotterns kompisars… Kände mig genast lite lättad, men frågetecknen började hopa sig, för vi brukar aldrig tala med varandra via mobilen.
- Äääh, näää, men du ringde faktiskt och väckte mig för en halvtimme sedan, blev hon upplyst om.
- Nej, jag har inte ringt till någon idag, hördes från en uppriktigt förvånad flicka, som inte ens verkade ha en aning om vem hon talade med.
Efter lite från båda håll förvånat dividerande kom även hon på med vem hon talade med och vi fick ett hjärtligt godmorgonskratt. Det var helt enkelt så att hennes mobil låg i en väska och hade på något underligt sätt lyckats ringa upp mig medan hon själv stod i duschen! Dessutom skickade den ett meddelande via röstbrevlådan… Jag hade inte trott på henne, om jag inte känt henne så väl.
Tekniken är underbar – och för mig obegriplig! Finns det någon tekniskt kunnig mobilfrejk här som kan förklara händelseförloppet för mig? Hur pass vanligt kan sådant här vara? Borde det inte rimligen finnas spärrar för ofrivillig uppringning?
Alldeles oavsett gäller det att hålla koll på sin mobil… Vem vet, kanske ringer min just nu till jultomten och önskar mer snö och kyla! Det får inte ske………..!!!!
Sätter punkt direkt och ilar till mobilen, med raska steg…
För lite sedan skrev jag om livets glädje och förnöjsamhet, så jag tänkte att försöka spinna vidare på samma tema och skriva lite om humor idag. Det behövs nämligen något sådant, för att kunna hålla värmen och humöret uppe. Huttrar ju!
Snöfall, friska vindar och därefter tvåsiffrig omkramning av förhatlige kung Bore ska vi visst få här, säger SMHI. För min del blir det lätt att hålla mig från skratt, för nog skulle det kunna vara roligare. Usch, fy och bu, säger jag… även om jag mycket väl vet att det fortfarande bara är januari. Men min ”vinterkondis” är otålig och jag har småfrusit hela dan, av blotta tanken på vad som komma ska. Mitt hopp står till att kvällstidningarna i vanlig ordning har överdrivit det hela och att SMHI i lika vanlig ordning har fel…
Så, humor behövs! Men…!
Alla människor sägs ha någon sorts sinne för humor, men att olika faktorer styr vad man finner roande. Själv tycker jag nog allra bäst om halvtorr samhällelig satir, ordlekar eller så något riktigt busenkelt som Helan och Halvan, där jag vet precis vad som kommer att hända, dvs får känna mig riktigt klyftig. En skön favorit är också John Cleese, inte minst då i Fawlty Towers. Det är nog den bästa TV-serien som någonsin gjorts, enligt mig. Men, då ska ni å andra sidan veta att jag inte sett på TV på flera år.
Precis nu kom jag att tänka på mitt senaste biobesök, för flera år sedan. Det var en film, vars namn jag glömt bort för länge sedan, med enligt mitt tycke klart överskattade Jim Carrey. Folk skrattade högt lite då och då i salongen, men jag hade så tråkigt att jag höll på att somna och bara väntade otåligt på att filmen skulle ta slut. Jo, lite kul var det förstås att lyssna på andras skrattande och prasslande med snaskpåsar och popcorn. För att vara helt ärlig; på ett ställe skrattade jag faktiskt till, fast då var så gott som alla andra tysta… Tala om biofiasko - kände mig ungefär som en outvecklad amöba när jag småskamset lämnade biografen.
Det här inlägget skulle handla om humor! Nåja, så tråkigt som det blev, kanske någon med sinne för extremt torr humor finner detta roande? Själv ler jag faktiskt lite, åt min egen oförmåga!
Vore trevligt att veta vad du skrattar åt, berätta gärna!
En Harvardstudent vid namn Mark Zuckerberg startade år 2004 Facebook, en sajt för nätgemenskap för studenter. Antalet medlemmar ökade snabbt och nådde ut till allt fler grupper av människor. Idag beräknar man att Facebook har över 350 (!) miljoner användare världen över! Andelen vuxna användare har ökat - och ökar - kraftigt och frågan är hur många vuxna de unga tillåter att ha på sajten innan de börjar dra någon annanstans…?
Vad är det då som gör Facebook så attraktivt för alla dessa miljoner människor? Nja, egentligen ska ni inte fråga mig, även om jag är Facebookanvändare. Personligen tycker jag nämligen inte att sajten är någon absolut höjdare med alla sina grupper, applikationer, smålarviga utmaningar, spel och annat skräp. Avancerad form av SPAM, om jag nu tillåts vara lite elak? Jag som inte ens har smittats av Farmville, som jag förstått snurrar som en inbiten fluga i mångas datorkammare.
Men, det finns ju fördelar med Facebook, också… Det är ett enkelt sätt att ha ”koll” på sina vänner, skicka länkar, visa bilder, skicka öppna och privata meddelanden och man kan även chatta – om man har lite tur, det vill säga… (Så fick jag det sagt…)
Att jag egentligen började skriva om Facebook berodde på en artikel i senaste numret av Skolvärlden (medlemstidning för Lärarnas Riksförbund) där det diskuterades, om det är lämpligt att lärare och elever ”blir vänner” på Facebook. Vissa menar att det är direkt olämpligt och att det ändå finns så många andra arenor att möta eleverna på, så därför vill man inte adda elever eller ens ha Facebook. Men visst, absolut! Det finns ju klassrum, skolkorridorer, skolmail och telefon!
Alla är helt naturligt inte heller intresserade av sociala onlinemedier, men ibland undrar jag, om inte motviljan även beror på osäkerhet; att lärarna faktiskt inte klarar av att hantera sådana? På samma avoga inställning hade många tidigare i fråga om mobiltelefoner, men idag skapar skolorna listor för att kunna skicka grupp-SMS till eleverna, när man snabbt vill skicka ett meddelande till dem…
Ja, jag kan alltså verkligen inte förstå varför man inte skulle använda sig av de existerande kanalerna där eleverna och människorna finns! Dessutom har alla möjligheten att själva bestämma över vem som får ta del av vilken information, så inte ens integritetsskälen håller.
Personligen tycker jag dessutom att det, förutom vissa praktiska kontaktmöjligheter, finns ett värde i att folk i olika åldrar kan umgås med varandra. Vi lever i ett utomordentligt åldersfixerat samhälle och frågan är om inte Sverige är ett av föregångsländerna när det gäller att isolera olika åldrar från varandra? Dessa bör rimligen kunna berika varandra på ett underbart sätt, bara de kommer på att så kan ske. Sett ur ett lite vidare perspektiv lever vi trots allt parallella liv, relativt korta sådana – och alla är vi faktiskt människor.
Personligen har jag haft många härliga samtal med unga människor och de har otroligt mycket att ge oss äldre. På samma sätt hoppas jag att vi kan betyda något för dem, till och med vi som av någon ”knäpp” anledning har blivit lärare.
Idag tänkte jag skriva lite om livets glädje, bara för att eliminera risken att ni tror att jag alltid är allvarlig och smågnällig. För det är inte riktigt sant, även om mitt samhällsengagemang är ganska stort och pekar på saker som enligt mig kanske - kanske inte - borde vara annorlunda. När jag tänker efter, så ger mitt behov av att sortera intryck och tankar en stor glädje i livet. Om sedan någon annan deltar i det tankeutbytet, blir glädjen ännu större. Jag blir alltid glad över era kommentarer, även sådana som inte håller med mig.
Om man bortser från det allmänna (som vi så ofta glömmer bort och tar för givet) att vi borde vara glada över att ha våra primära behov - mat, vatten, luft, sömn - tillgodosedda, uppskatta att vi lever i fred, är friska och liknande saker, så är glädjen för mig egentligen ganska individuell och privat. Därför kommer jag inte någonsin att skriva särskilt mycket om mina privata glädjeämnen här på bloggen, inte minst därför att jag undviker att lämna ut människor som bidrar till min personliga livsglädje. Men de är viktiga för mig!
Våra sekundära behov är ganska komplexa och varierar från individ till individ. Där tänkte jag på saker som kärlek, ömhet/närhet, bekräftelse och liknande. Kanske att någon form av kärlek egentligen borde räknas in bland de primära behoven? För - vad vore vi helt utan kärlek? De andra sekundära behoven är ofta konstruerade och socialt och praktiskt betingade.
Människan har nog i alla tider funderat på lyckan och glädjen. Drottning Kristina sägs till exempelvis ha sagt att anspråkslöshet är viktigare för lyckan än rikedom och glans. Men var hon rätt kvinna att säga det? Kanske ändå…
Kännetecknande för vår tid är att materiella ting lanseras ofta som glädjebringande, framför allt via reklam och media. Frågan är om inte alla dessa behov som vi egentligen inte vetat om att vi har gör oss så mycket gladare? Sådana behov kan bli oändliga och vår förmåga är så begränsad… Vill minnas att Sokrates på sin tid sa något i stil med att det är en fröjd att se alla de vackra sakerna som man faktiskt inte behöver för att vara glad. Ibland blir jag häpen över hur många gamla visdomar som fortfarande är giltiga i vår tid och hur kloka människorna var för länge, länge sedan… utan all vår teknik och kunskap. Människans själ har nog inte förändrats så mycket under årtusenden, inte om man skrapar lite på ytlagren.
Själv tycker jag att glädje är ett sinnestillstånd mer än något annat, dvs sättet hur jag ser på livet, mig själv och andra. Vad jag förstått så villkorar många sin glädje till speciella krav och händelser, medan jag tror att glädjen helt enkelt bara finns där, inombords. Att det sedan kan vara trevligt att brista ut i ett hjärtligt skratt är också en glädje, men mer av ytligt slag. Alltså även allvarliga människor kan vara glada, även om de ofta lite orättvist kan bli betraktade som glädjedödare.
Den norska författarinnan Sigrid Undset skrev någonstans att glädjen och lyckan finner man bäst om man anpassar sig till “livets årstider”, på samma sätt som vi bör kunna anpassa oss till årets. Det tycker jag var synnerligen klokt sagt, eftersom livet för oss alla innehåller olika faser med skilda åldrar och andra förutsättningar. Även om man inte älskar vintern, kan man ändå känna förnöjsamhet. Det gäller bara att ta på sig en extra tröja och inte hela tiden försöka bli lyckligare genom att längta bort till ”sommaren”… Därmed menar jag inte att dagdrömmar och drömmar skulle vara av ondo, inte så länge som de tillåter oss att känna glädjen här och just nu. Jag tror inte heller att det är lyckligt att hela tiden söka efter ”applåder” utifrån, för i så fall har man egentligen förpassat sin glädje helt i andras godtycke.
Alltså kan glädjen ha väldigt olika skepnader. Den kan vara en kurrande varm katt i knäet, ett vackert poem, känslan av utvilad kropp på morgonen, en vacker utsikt, att man lyckats glädja någon annan, ett telefonsamtal. Glädje kan vara nästan vad som helst, bara vi tar oss tid att se den lilla varelsen som kanske lite diskret tassar alldeles inpå oss.
En verkligt stor lycka tror jag är förmågan att glömma och förlåta, att inte förgiftas av bitterhetens dystra kalk. Inte ens den till synes gladaste och lyckligaste människan kan helt undvika besvikelser i livet och frågan är, om vi inte i själva verket kanske till och med behover våra svårigheter - för att kunna förnimma djupare glädje i livet?
Som vanligt så staplar jag ord, men nu måste jag helt enkelt sätta punkt här, trots att det finns så mycket mer att säga.
Jag blir glad över kommentarer kring glädje. Vad är glädje för just dig?
Småsen lördagskväll i januari, vid Vätterns södra ände. Snön ligger kvar, kylan kramar. Vinter. Elmätarna tickar energiskt, räkningen kommer så småningom och vi betalar, om vi kan. En del svärande över politiska beslut, andra över elbolagens fräcka och ansvarslösa ageranden.
Jag har på senare år funderat en del på väderrapportörerna. De verkar ha drabbats av tidens otålighet och det allmänt kortsiktiga tänkandet; någon sorts desperat tvångshicka bortom sans och vett. Allt som oftast finner man nämligen imponerande stora bokstäver i spalterna skrika om Sibirienklimat, det galna vädret och andra braskande rubriker, som den värsta skandaljournalistikens.
Ena veckan skrivs det om kommande Medelhavsklimat och om lilla istid nästa. Alltid lika hotfullt, spekulativt och svartmålande. - För fasen, korkade människa, ha dåligt samvete bara för att du tog bilen i stället för cykeln till ditt stressiga jobb! Är det säkert att du la ditt äppelskrutt i rätt fack? Men alldeles oavsett, du kommer att bli stekt ena veckan och fryst i nästa… eller om det nu blir tvärtom. Kanske drunknar du i Golfströmmen, som hamnat i Sibirien…
Nu har jag inte levt särskilt länge, men enligt vad jag själv har upplevt, läst och förstått har vädret varierat från tid till annan och från år till år. Men detta förstår inte den galna rapporteringen, utan den öser på otåligt, kanske smittad av kvartalsekonomin?
Tacka vet jag de kloka väderspåmännen från förr! De kunde minsann spå väder från kaffesump och rönnbär och lugnt berätta hur det skulle bli och så var det inte mer med det. Man tog emot det som kom och livet gick lugnt vidare.
Idag skriver AB att vi ska ”glömma våren” och så fortsätter man att det ska komma snö och sedan kyla… Trodde man kanske att det är maj? Sedan har man en rubrik ”Så länge stannar kylan”, trots att man rimligen borde ha sett hur SMHI ändrar sina temperaturangivelser från dag till dag, timme till timme. Men, AB ger besked!
Jag är så innerligt trött på osaklig och spekulativ rapportering i media – och det gäller för all del inte enbart vädret! - att jag inte finner ord för att uttrycka det.
Snart kommer jag att öppna fönstret på vid gavel och lik en galen prärievarg yla mitt missnöje över hela bygden!
”Den som läser böcker har många vänner” är ett citat av Eino Hanski som jag tycker på ett förträffligt sätt beskriver en bokväns verklighet. Omger man sig med böcker behöver man aldrig känna sig ensam, utan det finns alltid någon att engagera sig i och ”tala med”. Otaliga är de intressanta personligheter som bland annat jag själv under årens lopp har mött på litteraturens mångfacetterade stigar och torg, må sedan personerna ha varit fiktiva eller verkliga.
Även om läsning i sig kan uppfattas som en relativt osällskaplig verksamhet, kan man faktiskt vara social även med hjälp av böcker. Jag tycker exempelvis väldigt mycket om tyst läsning tillsammans med någon annan, kanske bara med avbrott av en förstulen blick, en diskret handtryckning eller något litet inpass då och då. I sina bästa stunderär den tysta gemenskapen otroligt skön.
Mycket trevligt men helt annorlunda blir det när man samlas i en bokcirkel för att diskutera en speciell bok med andra bokvänner. Jag deltog i en sådan gemenskap ikväll och som vanligt blev det både givande och trevligt. Det är berikande att genom samtal få del av de andras funderingar och frågeställningar och på det sättet utvidga den egna läsupplevelsen med en ytterligare dimension.
Denna gång hade vi alla läst Pennskaftet (1910) av Elin Wägner.Ni som eventuellt har läst boken vet att den handlar om arbetet för kvinnlig rösträtt. Boken belyser också på ett sammanfattande och bra sätt kvinnornas situation över huvud taget i Sverige för cirka 100 år sedan. Väldigt mycket har blivit annorlunda! Jag satt och funderade på att det känns smärtsamt att inte få vara med om utvecklingen de kommande 100 åren… För, hur kommer kvinnorna att leva år 2110?
Elin Wägner var en modig, tänkande och viljestark kvinna och Pennskaftet är en mycket välskriven bok. Hon skriver slagfärdigt, ofta även humoristiskt men samtidigt målmedvetet, om frågor kring moral och kärlek utöver kvinnornas självständighet och arbetsliv kring den huvudsakliga frågan om kvinnlig rösträtt.
Det är inte helt utan att jag i dagens samhällsdebatt känner igen vissa resonemang som användes emot rösträttskvinnornas - som vi idag tycker - självklara sak.
Nu är jag på banan igen, efter en rejäl avåkning. Helt klart blev jag lite tilltufsad och kände mig nästan lite snopen. Normalt är ju tekniken så välfungerande och pålitlig att jag hunnit bli ganska bortskämd. Vi som lever i dagens bråttomsamhälle har inte tid och tålamod med strul, allt ska bara fungera, fungera, fungera…
Helt plötsligt hade jag alltså ingen ton i telefonen och Internet tvärdog ju också. Minns att jag tittade både förvånat och samtidigt anklagande, med rynkad panna, på den totaldöda och helt oskyldiga telefonluren samt stirrade med stigande irritation på dataskärmens hjälplösa ”Sidan kan inte visas” eller hur det nu står när Internet ballat ur.
Så det var bara att försöka kontakta Telias automatiska (vad annars!) support. Felanmälan och hela köret, där det inte gick att få något besked om när felet skulle avhjälpas. Bara att vänta… Lika lite fick jag något besked om när felet väl, efter flera dagar, var åtgärdat. Helt plötsligt så ringde telefonen bara och den uppringande undrade säkert varför jag lät närmast sprudlande när jag svarade. Ungefär som om hade jag vunnit högsta vinsten! - Tur att det inte var en potentiell friare som ringde, för då hade jag väl svarat JA i blotta förvirringen.
Som kund så hade jag uppskattat om Telia fått iväg ett meddelande om åtgärdat fel samt gärna även meddelat vad det var för fel. Så pass vet jag åtminstone att ingen hade behövt göra något hembesök här. Nåja, kanske begärjag för mycket? Saker och ting fungerar ju faktiskt nu igen och Ailas är glad, huvudsaken.
Avbrottet har givetvis fått mig till grubblerier, jag grubblar ju alltid som ni vet. Så där rent spontant märkte jag hur fast jag var i mina dagliga vanor. Lite skrämmande…
Det där med fast telefon är säkert en generationsfråga, för jag vet att många yngre frivilligt avstår från fast telefoni. Men jag däremot - även om jag har en fungerande mobil - upplevde det jobbigt att vara utan ton i telefonen. Det kändes som om någon skurit av en bit av min trygghet och frihet. Fråga mig inte varför jag kände det så, men så var det.
Men ännu värre var det att vara utan det relativt moderna påhittet Internet! Eftersom jag inte alls ser på TV, så har Internet i stor utsträckning blivit min nyhetsförmedlare, underhållare och inspirationskälla. Inte ens nu under avbrottet kom jag mig för att slå på TV:n, så jag hade inte ens koll på väderprognoserna. (Inte helt sant, hann faktiskt kolla nätet lite snabbt under lunchen på jobbet.)
Vad gjorde jag då i stället när jag helt plötsligt fick en massa tid över?
Tro mig eller ej, men jag städade faktiskt, vilket behövdes. Hann också gå igenom några lådor och skåp och gallra ut en del ihopsamlade bra -att-ha-saker som aldrig ändå skulle komma till användning.
Sedan läste böcker. Jag brukar läsa en stund varje kväll innan jag somnar, men under dessa dagar hann jag faktiskt att läsa ut tre stycken böcker: Lasse Wierup: Infiltratören, Jan Erixon: Någon besökte min själ och Elin Wägner: Norrtullsligan. Det kändes nästan lite exklusivt att lägga sig riktigt tidigt ett par kvällar, enkom för glädjen att få ligga och läsa i bädden.
Har ni några motsvarande erfarenheter av trilskande teknik och hur överlevde ni?
Sedan i torsdags är jag utanför civilisationen, åtminstone vad gäller telefon och Internet. Inte en ton finns, någonstans. Bloggandet kommer att ligga nere tills Fel.. nej, menar Telia har lyckats lokalisera och åtgärda felet.
Jag vill önska mina läsare allt gott under tiden!
Lovar att återkomma med nya friska tag, så fort som möjligt.
Nu när jag ändå visat er en stilig bilbild, kan jag väl få återgå till att att vara lite kontroversiell? Det går inte att svika sitt sanna jag hur mycket som helst utan att sådant riskerar att få konsekvenser. Vem vet vad som kan hända med matsmältningen exempelvis?
Idag tänkte jag nämligen skriva lite om kultur. Som bekant är det ett ord som snabbt riskerar att dela in människor skoningslöst i olika fack samt får vissa att inta försvarsställning redan på första stavelsen.
Begreppet kultur är ganska diffust och omfattande. I Wikipedia stod det att läsa bland annat:
”Kultur kan definieras som alla livsmönster, inklusive språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats “levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna.”
Uttömmande och fint skrivet, absolut.
Det allmänna begreppet kultur är alltså mycket mer omfattande än vad många tänker på och kan vara allt från föreningsliv, hockeymatcher, språkbruk, tatueringar, kurragömmalek till spetsunderkläder med mycket mera. Till och med svordomar kan ses som kultur; en annan sak är vad vi sedan tycker om dem.
I detta inlägg tänkte jag endast hålla mig till den humanistiska kulturförståelsen som främst kännetecknas av det estetiska skapandet och dithörande medvetenhet; dvs uttrycksformer som konst, litteratur, musik, teater och film. Jag har ingen avsikt att börja lista musiker, författare eller konstnärer i några topplistor utan mer lyfta fram vikten av det egna utövandet, som tyvärr på senare tid kommit att sättas mer eller mindre på undantag. I den nya gymnasiereformen görs exempelvis den estetiska verksamheten endast valbar. Detta sker i en tid då de unga rimligen har ett stort inre uttrycksbehov som kompensation till allt det glättigt ytliga. Det synnerligen allvarliga är också att vår generation riskerar att avstå från att föra vidare det traditionella kulturarvet och därmed bidra till ökad kulturell rotlöshet och identitetslöshet. I grundskolan har t ex musikundervisningen på många håll bestått av att bejaka den ungdomskultur som ungdomarna redan känner till. Var finns då undervisningen? Som att använda va-ba-typ-liksom-språk i ämnet svenska!
Apropå svenska förresten, så ser jag bloggandet som en modern kulturföreteelse, vars populäritet tydligt visar hur stort behovet av att skapa är hos många människor.
Sedan var det ju det där med särskrivningar. Fin kultur respektive finkultur! Då människor har olika smak är det kanske rimligt att allas smak bör respekteras och således deras val ses som fin kultur, eftersom den faktiskt uppskattas. Däremot är jag mer fundersam kring begreppet finkultur. Det som idag ofta betecknas som högkulturellt eller finkulturellt kanske i forna tider sågs som enkel underhållning. Låt vara att inte alla hade tillgång till den. Många idag älskade klassiska kompositörer livnärde sig exempelvis som underhållare hos hov- och adelsfolk. Analogt kan nyare kulturella företeelser behöva få tid på sig innan de kan erövra den status som ett accepterat kulturbegrepp innebär. Men, vem vet vilka som kommer att betraktas som tungt finkulturella i en framtid! Där hänvisar jag till mitt tidigare inlägg http://ailas.svenskablogg.se/2009/10/12/har-kommer-dagens-mozart/
Vore det inte underbart om varje människa kunde få stå för sin sanna kultursmak utan omgivningens värdeomdömen? Det finns fortfarande alldeles för många som med bävan men tappert leende med stolt hållning styr sina steg mot Kungliga Operan, inte för att njuta av själva föreställningen utan för att synas i en finkulturell krets och lika många är kanske de som bakom stängda dörrar förnekande sig själv ägnar sig åt kulturyttringar som andra ser ner på. Sedan finns det även de som inte vill tala om sina uppriktigt uppskattade operabesök och poesikvällar, eftersom de inte vill bli klassade som finkulturellt elitistiska…
All kultur är alltså fin kultur, för någon! Men kanske dröjer det en tid innan alla dessa yttringar kodas in som finkultur.
* * *
Kultur är strävan efter människans perfektion… Att vara kulturell är att känna det bästa av det som har tänkts och sagts i världen. /Matthew Arnold, 1869
Bilden? Den är från min “finkulturella hörna” där jag ibland plågar tangenterna med både sonat och visa. Med samma glöd.
Som jag skrev i en kommentar till bilinlägget nedan fick jag (via ombud) kontakt med en veteranbilexpert i Boston. Det jag bland annat reagerade på var just bilens längd, den hade man inte kunnat parkera i vilken parkeringsruta som helst… Med tanke på expertutlåtandets innehåll (specialbygge) var det kanske inte så konstigt att vi hade svårt att bestämma bilmärket?
Jag lägger in hans svar på bilgåtan:
I don’t know who made this car, or whether it’s European or American. I’d say this is a made up car, using the front fenders, radiator, hood and windshield of an early ‘30s (probably) American car, maybe a Chrysler sedan. Maybe the rear fenders are also from this donator car. The body is really long- could have been a flower car (for funerals) or cobbled up from new metal. The windshields are suspect - too tall and too vertical - I think they’re also made up from new material. Judging from the small, thick tires I think they give away the idea that this body assembly sits on a contemporary chassis, probably with a large V8 engine, automatic transmission, etc.
I’d venture to say that this car was purposely built for special events - ticker tape parades, big weddings, etc.
* * *
I och med detta anser jag att bilproblemet numera är löst. Min källa säger att experten i fråga är 110 % pålitlig.
Tänk så enkelt det går att lösa problem med hjälp av Internet!
Den här bilden är tagen i maj förra våren på torget utanför katedralen i den Tysta staden Mdina, där ett lite finare bröllop ägde rum just när jag råkade befinna mig där. För ni ska veta att inte vem som helst får gifta sig där.
Nästan alla de ståndsmässigt klädda bröllopsgästerna hade gått in i katedralen när brudparet kom åkande i den här öppna bilen. Det har retat mig oerhört att jag inte vet vad det är för bil på bilden. Jag har frågat en och annan, men ingen verkar veta.
Nu är ni, kära bloggläsare, mitt hopp för dagen! Vad säger ni?
Efter att ha tagit del av en artikel skriven av den danska statsvetaren Peter Dahler-Larsen gällande begreppet kvalitet, kunde jag inte låta bli att hemfalla åt Ailastypiska grubblerier… trots att jag egentligen hade tänkt att skriva ett lite mer glättigt inlägg nu, efter allt beskäftigt snack om den svenska skolan och därmed sammanhängade eländesfaktorer. Ni hade varit värda att få något roligare, helt klart.
Notera dock den vackra vinterbilden!
Jo, kvalitet blev för intressant! För jag började fundera på vad som menas med god kvalitet och i den förvirringen satt jag fast och gör så alltjämt.
Hur länge ska en produkt hålla, för att kunna sägas hålla god kvalitet? En mig närstående familj fick skrota sin snygga kyl/frys efter två år och lika många månader (dvs när garantierna hade upphört!). Var det kvalitet att produkten hade god design med trendig färg, men kort livslängd? En annan bekant till mig fick ny mobiltelefon på garantin efter endast två veckor. Var det god kvalitet att tillverkaren/säljaren hade god service och raskt kunde ersätta en i sig undermålig produkt?
Vissa produkter stoltserar med högt pris och får sin ägare att känna sig utvald och exklusiv. Är det hög kvalitet?
Vad sägs om livsmedel med evighetslång hållbarhet? God kvalitet?
Idag används ordet kvalitetstid för att trösta alla de stressade föräldrar som endast får några minuter tillsammans med sina barn. Är det god kvalitet?
Frågorna kan bli hur många som helst, men vem ska mäta och avgöra graden av kvalitet? Förmodligen är det så att kvalitetsbegreppet varierar för olika individer och produkter och att man kan se på begreppet ur olika aspekter, även samhälleliga.
För är det över huvud taget nödvändigt med god kvalitet i en tid när trender, färger och modeller passerar revy snabbare än tanken och när vår livsstil mer eller mindre kräver att folk hela tiden konsumerar nya varor och tjänster, så att hjulen hålls rullande? Vem skulle idag vilja ta på sig en 40 år gammal paletå, även om den klarat sig från både slitage och malens härjningar? Den har ju inte ens uppnått ett sådant antikvärde att någon av det skälet skulle uppfatta den som av attraktiv kvalitet.
* * *
Kvalitetsaspekten gäller inte endast varor utan det har blivit allt vanligare att kvalitetsmäta även tjänster och service, inte minst då inom den offentliga sektorn. Överallt ska man svara på frågor om hur nöjd man har varit. ”Hjälp oss att bli bättre!” brukar det stå… Sedan ställer man frågor, utformade så att man automatiskt förväntas att svara ganska snällt på dem.
Men lite intressanta tankegångar kan det förvisso uppstå:
Vad är exempelvis god vård? Är det när patienten är glad och nöjd, har inte ont och har blivit trevligt bemött, må vara efter att ha drogats till ett “lallande” eller uppnår man hög vårdkvalitet först när ingen patient dör?
Vad är god kvalitet i skolan? Är det när eleverna är glada och trivs i skolan eller är det först när alla eleverna tagit till sig allt fakta som finns i deras läroböcker? Är höga betyg lika med hög kvalitet? Är omfattande kvalitetsredovisningar bevis på god kvalitet?
Precis som den danske artikelförfattaren har jag ibland börjat fundera på om inte alla mätningar, utvärderingar och analyser börjat ta så mycket kraft och tid – inte minst i förhållande till deras verkliga betydelse - att frågan måste få ställas, om inte allt detta tar för mycket tid och energi från den kärnverksamhet som just skulle bädda för god kvalitet?
Nog för att vi bör veta vad vi håller på med, men dagens dokumentations- och mätningshelvete har blivit närmast hysterisk och frågan är om metodval, kriterier samt själva redovisningarna skulle tåla en verkligt kritisk analys och granskning? Kanske är jag en gammal cyniker, men lite då och då tycker jag att det ofta handlar om ett anpassat spektakel för ett hycklande galleri!
Nu vet jag inte om detta inlägg höll någon vidare kvalitet, men skriv gärna en kommentar och delge dina egna tankar kring begreppet kvalitet.
Skolan är Sveriges i särklass största arbetsplats och undersökning efter undersökning har visat att skolans arbetsmiljö är den sämsta av alla.
Vad jag förstått så är vissa klassrum exempelvis på mellanstadiet psykosocialt så hopplösa att det rimligen inte kan pågå någon vettig aktivitet alls därinne - allra minst då koncentrationskrävande inlärning. Det är stökigt, bråkigt och allmänt oregerligt. Stora klasser med elever som befinner sig på mycket olika nivåer och så en ensam lärare som alla skriker efter. Rimligen borde man tillämpa skyddsombudsstopp i sådana arbetsmiljöer, av hänsyn till både barnens och personalens förstånd och hälsa.Många lärare söker andra jobb, andra sjukskriver sig, trixar sig fram, klasserna får nya lärare hela tiden, vikarier, resursare… eftersom ingen orkar med eländet. Många fler lärare hade slutat, om de haft alternativ. Detta är tyvärr en inte alltför ovanlig situation, därmed inte sagt att det är så överallt.
Hur har det då kunnat bli så där illa? Det är en berättigad fråga.
Orsakerna är givetvis flera, men en av de viktigaste tror jag är den allmänna samhällsutvecklig som helt enkelt prioriterat bort barnen. Inte så att inte barnomsorgen och skolan fått en massa pengar, eller att föräldrarna inte förmått ge barnen mat, kläder och en massa prylar. Däremot brister det ofta i fråga om barnens behov av kärlek, ledning, trygghet och normuppfostran. De slutkörda föräldrarna orkar helt enkelt inte alltid, utan samhället förväntas uppfostra barnen i alltför stor omfattning. Med känt resultat. Jag kan inte tillräckligt många gånger skriva detta; men föräldrarna och hemmen är normalt överlägset bäst i den svåra konst som barnuppfostran faktiskt är. Detta alldeles oavsett hur många års utbildning personalen på förskolorna fått eller hur lärarna - utöver sitt undervisningsuppdrag - än sliter i våra skolor.
Är det så att de vuxnas dåliga samvete för att de i praktiken prioriterat sina arbeten och/eller karriärer (läs: materiell standard!) framför barnen velat kompensera detta svek genom att vara överslätande och ”snälla” föräldrar/kompisar under den lilla tid de har tillsammans? Att vilja ge till sina barn ser jag inte som fel i sig, men att ge helt kravlöst är inte alltid lyckat. De som får mycket och alldeles för lätt tappar så småningom sina drivkrafter och förmågan att sätta värde på något; man förvandlas i stället till en ständigt hungrande och bottenlös kravmaskin.
Många barn har också tidigt hänvisats till eftermiddagarnas usla TV-serier, datorspel och gatans och kamratgängens normer. Jag lovar, i dessa världar har skolan noll och ingen status alls! Så det är inte förvånansvärt att det jäser och stormar i klassrummen.
Det ska direkt sägas att jag tycker att det är viktigt att eleverna vid ökad ålder och mognad får större inflytande och ansvar över sin inlärnings- och skolsituation. I sin iver om att vara progressiva och goda samhällsomdanare har också skolpolitikerna, oavsett partifärg, nästan tävlat om att förse de unga med inflytande och rättigheter. Tyvärr har man glömt bort att sådant förutsätter även ansvarstagande och sunda grundläggande normer, vilka inte infinner sig automatiskt. Långt ifrån alla unga är mogna i detta avseende och dessa ungdomar har helt enkelt tvingats i alltför stora kostymer; dvs till en vuxenhet som de helt enkelt inte axlar.
I dagens skola har således ”stökpellarna” alla rättigheter i klassrummet, dvs de kan i princip bete sig nästan hur som helst, då inga sanktionsmöjligheter finns. Det gör de också! Bedyrar föräldrarna dessutom deras oskuld, så är det ännu enklare. Detta är givetvis en högst olycklig situation, inte minst för dessa elever själva! Även om skolan försöker sätta in åtgärder tar en sådan process oftast för lång tid och under tiden pågår det kaos. Det kaos vi alltså talar om…
En bister sammanfattning:
Hemmen måste börja ta ansvar för sina barns uppfostran och normbildning! Föräldraskap är inte någon tillfällig modenyck, utan ett mångårigt åtagande och ett stort ansvar. Kanske borde man avstå från Thailandsresor, den ständigt nya bilen och de senaste trendprylarna för att ha råd att ge mer av sin tid till barnen? Det är alldeles nödvändigt att föräldrarna vet vad deras barn gör, med vem, när och var!
Jag har tidigare talat om behovet av förkortad arbetstid och gör det alltjämt.
Jag vet att det kommer att bli isigt tyst i kommentarerna efter ett sådant här inlägg, men låt så vara. Jag hoppas ändå att någon läser… Detta är inte ett inlägg i någon sorts antifeminism, eftersom det inte är en genusfråga. Det här handlar i stället om så självklara grundläggande saker som vilket djur som helst i vår natur förstår… Ja, förutom göken då; de kastar ju också ut sin avkomma, för att uppfostras av andra. Sedan växer sig även gökungarna till egoistiska tuffingar som knappast är kända för att ta någon större hänsyn till andra…
Människan, liksom allt levande, har sitt viktigaste uppdrag i att bidra till artens överlevnad. Ett rikt land borde ha goda förutsättningar att klara detta. För ett samhälle som berövar de svagaste rätten till sina närmaste är ett ytterst kallt och egoistiskt samhälle. Det säger sig de flesta vara emot i Sverige, så… vad är egentligen problemet?
Svara mig, du…
Vad är det då?
Jag bara undrar…
Vad är det då?
Som en plötslig, men välkommen, blixt från en naivblå sommarhimmel lanserar skolkonsulten Per Binbach i Aftonbladet Debatt ”nyheten” att skolans dåliga arbetsmiljö har en stor skuld i de allt sämre resultaten i den svenska skolan. Heureka, så underbart genialiskt! Precis som om inte vi klassrumsrävarna vetat detta sedan länge! Men, det har inte riktigt varit läge för att diskutera sådana ”enkla frågor” som klassrums- och arbetsmiljöfrågor, eftersom ledarleden så envist föredragit att blunda för verkligheten och förväntat sig att sådant där simpelt löser sig automatiskt, bara man tiger tillräckligt länge. I stället har man fokuserat på helt andra åtgärder.
Lite brutalt har jag då och då sagt att många av de åtgärder och reformer som genomförts har gjorts för att maskera och nödtorftigt lappa över de verkliga problemen (det finns även andra än arbetsmiljöproblemen!) och den stora maktlöshet som skolans politiska och praktiska ledning innerst inne måste ha känt. Mycket extra arbetsuppgifter har från olika håll lagts på det arma verkställande ledet, dvs lärarna, som icke sällan tvingats arbeta i totalt omöjliga situationer. Stödet från ledningen - och tyvärr också ofta från föräldrarna - har skrämmande ofta varit svagt och de extra personella resurserna som så så väl hade behövts har uteblivit. I stället betalar samhället ut ersättningar till de arbetslösa, men från andra konton…
Ju fler och större problemen blivit desto mer krut har skolan fått lägga på att dokumentera vad man till synes har gjort (för att rent juridiskt ha ryggen fri mot allt fler processande elever och föräldrar) än att verkligen ha satt in behövliga åtgärder. Om jag skulle använda det hyggligt slitna ordet papperstiger, så kan det sägas att flockvis av dem sover sin trygga djungelsömn snyggt uppradade i diverse pärmar, i slitna hyllor, klonade av stressade lärare i trilskande kopieringsapparater, alltså i flerdubbla upplagor. Till ingen som helst nytta, när det kommer till de verkliga problemen.
Hur kan aldrig så tjocka luntar av utredningar och åtgärdsprogram hjälpa alla de vilsna elever som misslyckas i skolan på grund av orimliga krav, stökiga klassrum, slutkörda lärare, svåra sociala förhållanden och bristande motivation etc? Många barn och unga är otroligt splittrade och stressade på grund av allt som de ”måste hinna med” i livet (just nu, helt i tidens anda), vilket gör dem håglösa och trötta i skolan. Om de nu ens orkar dra sig dit… I stället för att försöka åtgärda de riktiga problemen, har man – återigen – försökt hitta fel någon annanstans. Hur länge ska vi alltså gömma oss bakom utredningar och åtgärdsprogram innan vi erkänner att vi håller på att totalt tappa greppet om en stor grupp ungdomar, som arbetar i motvind och i omöjliga klassrumssituationer samt prioriterar helt andra värden än skolan? Vilka alternativ kan samhället erbjuda dem?
För balansens skull bör jag tillägga att det självklart även finns många välfungerande klassrum och elever!
Jag har nogsamt undvikit alla former av personliga sammanfattningar gällande både det gångna året resp decenniet. Är lite osäker på orsaken, men möjligen beror det på att glömskan, den underbara, rört ihop det mesta till ett töcken av acceptabel blandning av mönster i diverse kulörer. Jag har alltså överlevt, med hyggligt bibehållen glädje i livets ständigt porlande bägare.
Mitt i detta töcken känner jag ändå hur världen rör(t) sig. Så givetvis även jag. Inte så att jag uppfattar planetens konstanta vandring runt solen så där rent konkret, men däremot de små pytteilar som vi människor genom vårt sätt att leva skapar kring den närmaste sfären - vårt vardagsliv.
När man klättrar uppför en bergstopp, så vidgas utsikten… i alla fall om man har turen att slippa dis och dimma. På något sätt känns det aningen skrämmande och otryggt med denna vidgade utsikt, eller om det nu inte handlar om dimridåer i stället. Det är nämligen så att min auktoritetstro är närmast nollad på många områden idag, inte minst inom politiken. Jag börjar väl inte utveckla megalomani bara?
Den omedelbara behovstillfredsställelsen håller på att ta död på vår förmåga att längta och därmed också beröva oss från våra dagdrömmar. Är det inte lite trist? Dagens neurotiskt rastlösa människa är så otålig att han exempelvis måste köra om framförvarande bil, även om vinsten inte är mer än 1 – 2 meter. På samma sätt kräver han svar omedelbart, dygnet runt, han har svårt att stå i kö och vänta på en långsammare medmänniska, han klarar inte heller tystnad och allt vill han ha på en gång, slaviskt bevakande de nya trenderna. Har han inte råd, så tar han sig råd på något sätt. En ständig kamp; inte för att överleva utan för att täppa till den rastlöst växande tomhet som gnager hans arma själ inifrån.
Alltså människor utan drömmar och utan längtan, men med ständigt växande habegär och krav. Alltid på språng. Men, med väldigt lite tacksamhet och ord som förnöjsamhet finns knappast kvar i ordförrådet.
Sedan var det detta med auktoritetstro, dvs respekt för överheten. Håller vi på att skapa en individualistisk överhet där vi sätter oss själva på piedestalen, som den allenavetande härskaren eller behöver vi andra mänskliga ideal att se upp till? Personligen tror jag inte att det är helt lyckligt att leva utan förebilder och ideal, även om jag inte villl ha mössan-i-hand-bockandet tillbaka.
De mer eller mindre korkade s k kändisarna verkar har vunnit andelar i kampen om den moderna människans idoldyrkan. En beundran som inte så länge sedan förknippades med prosten, provinsialläkaren, skolläraren och apotekaren, vilka ansågs besitta någon form av kunnande och allmänbildning som man såg upp till - och behövde. Ni har väl läst Astrid Lindgren? Idag kan du bli idol för lite mindre. Det räcker faktiskt med att ha klätt av sig naken i TV eller - ännu bättre - haft sex inför tittarna i någon dokusåpa, dungat in en boll eller puck mellan några målstolpar eller överdoserat silikon i tuttar/läppar, talat nedsättande om eller skällt ut någon på TV, gift sig med en Anka eller Woods eller liknande ”prestationer”.
Sådant som vi behöver hjälp med betraktas som så självklart att det inte längre väcker någon beundran. Det ska bara finnas där - omedelbart - och helst utan att kosta något. Många spenderar mycket hellre pengar på strunt.
Dumhet som ideal känns faktiskt lite som fritt fall, känns det som. Jag har skrivit om dessa saker tidigare, men de känns så angelägna att jag skrev lite till. Kanske lider jag inte bara av smygande megalomani utan även av irrelevanta obsessioner? Min längtan efter djupare värden växer dock okontrollerat och jag skulle knappast kunna vara mindre intresserad av den pseudokunskap som vi dagligen tvångsmatas med via diverse media.
Må Ailas anno 2010 vara en igenkorkad stofila, men hon bär sitt huvud själv. Ofta leende – och ej heller värre stofila än att viljan att utveckla och förändra finns kvar.
Nu börjar det bli dags att så sakteliga börja återgå till verkligheten efter helgernas underbara förfall. Snart kallar jobbet och i arbetslivet är det morgonmänniskan som är den respekterade normen. Därför har Ailas successiva tillvänjning påbörjats idag genom att denna kvinna steg ur bäddvärmen redan några minuter före åtta, tillkämpat smidig som en vidja. Rimligen kommer jag nu, efter denna nya ordning, att uppsöka drömmarnas rike i god tid före midnatt - under förutsättning att jag dissar eftermiddagstuppluren.
Som så ofta började jag dagen med att titta runt bland morgonens onlinenyheter. Så småningom hamnade blicken på den ovan länkade artikeln gällande datorergonomi. Det påstås att cirka 40 % av svenskarna någon gång har haft eller har problem med s k musarm, vilket utan tvekan gör denna åkomma till en ny folksjukdom. Eftersom jag själv drabbats av musarm under en stressig arbetspediod, så vet jag att det verkligen kan göra rejält ont och kan inte passeras med en enkel fnysning.
Själv drabbades jag strax före en resa, då jag hade massor med arbete som skulle bli klart innan jag kunde resa iväg. Det var helt enkelt nödvändigt att arbeta intensivt och stressen gjorde att jag nonchalerade de signaler kroppen skickade samt lät bli att använda mig av den kunskap som jag egentligen hade i ämnet. Efter lite ”smygont” kom den intensiva smärtan sedan ganska plötsligt och armen blev så öm att jag inte kunde ta folk i hand och hälsa! Det var även mycket svårt att sova under några nätter, eftersom jag endast kunde sova i EN ställning med armen. Så fort jag rörde mig det minsta lilla, högg det till ordentligt. En ilande, svidande smärta, som om någon stuckit en kniv rakt in i armen. Det var givetvis tidsödande och närmast omöjligt att ta på sig kläderna, borsta tänderna, kamma sig, tvätta håret… Musarm kan alltså vara ett mycket handikappande tillstånd.
Under resdagarna kom jag automatiskt ifrån datorarbetet, vilket kurerade mig hyggligt bra på någon vecka. Där hade jag lite tur, eftersom jag vet att andra fått mer eller mindre kroniska besvär, med behov av långvarig behandling. Men numera passar jag mig väldigt noga för statiskt arbete och försöker följa de råd som även ges i den länkade artikeln.
Eftersom jag använder min hemdator ganska mycket - även till förvärvsarbete - så använder jag inte längre vanlig mus, utan arbetar med en arbetsplatta enligt bilden nedan. Plattan ger skönt stöd för underarmarna samt skapar möjligheter till naturig variation och tvåhandsmanövrering av de olika funktionerna. Möjligheten att arbeta nära kroppen minskar också belastningen.
Finns det någon bland mina läsare som har egna erfarenheter av musarm?
En otroligt vacker dag här idag, om jag nu bara skulle tänka på det rent estetiska. Kyligt var det dock… Det var -12 när jag gick ner för att inta min frukost och då var klockan redan mitt på förmiddagen. Om jag skäms? Nääää, varför skulle jag? - Man måste väl få äta frukost?
Som nog framgått tidigare hör jag inte direkt till de ivrigaste vinterdiggarna, så för min del får det gärna bli varmare nu. Vi har ju haft vår julsnö till mångas stora belåtenhet, men nu är snart även jullovet slut. Om inte annat, så blir det lägre elräkningar för många, vilket garanterat uppskattas.
Jag är faktiskt inte heller enbart egoistisk när jag talar ogillande om kylan, utan tänker ofta på mina små vilda vänner som inte - ens mot skyhöga elräkningar - har given tillgång till skydd mot kylan. Vad jag förstår efter många nattliga spår i trädgården samt kattens ibland rastlösa farande från fönster till fönster, pågår det en hel del uteaktiviteter medan jag ligger ombonat och varmt i min sköna bädd.
Småfåglarna äter ivrigt av talgbollarna och fröna innan mörkret kommer, för att ladda med energi för nattens långa och kalla timmar. Var gömmer de sig och tror ni att de fryser?
Gick under en promenad förbi fågelholken ni ser på bilden nedan och jag började genast fantisera om den kommande vårens hyresgäster. När jag tittade uppåt mot trädet och lät fantasin börja spela fritt, kunde jag nästan se hur trädet började knoppas i grönt och höra hur fåglarna kvittrade, flygande hit och dit för att inspektera runt på ”bostadsmarknaden”. Den där holken borde nog höra till de attraktiva, tänkte jag. Ska faktiskt komma ihåg att gå och hålla ett öga på den för att se vem som vann budgivningen.
Tillbaka i verkligheten fick vi sedan fortsätta med vinterpromenaden, med kylan bitande på nästipparna.
När vi väl kom in i värmen, sa jag faktiskt rent spontant hur tacksamma vi bör vara för all vår bekvämlighet, vi bortskämda människor anno 2010! Förstår vi fullt ut hur bra vi faktiskt har det, för inte hade vi väl velat byta vintersits med exempelvis en kanin?
Ett nytt decennium, ett nytt år, en ny dag… Nya tankar, drömmar och - möjligheter. Visst finns det yttre ramar för vårt handlingsutrymme, men en hel del kan vi kanske påverka själva genom hur vi betraktar vår omgivning och det som sker. Både positiva och negativa krafter har en tendens att fortplanta sig à la ringarna på vattnet. Låt oss hoppas att vi slipper de mörka ringarna!
Nyårsaftonsfirandet här blev lugnt, utan vare sig festblåsor, högklackat eller överdrivet frosseri. Sedan är det förstås en tolkningsfråga vad man menar med ”överdrivet”… Hm, vad jag vill ha sagt är att vi blev mätta med ”moms”, med därav följande skön avslappning.
Som vanligt så var det en massa smällande och smattrande redan från tidiga eftermiddagen, då de allra hetaste satte i gång. Här på gatan utanför var det främst småpojkarna som var ivrigast och visst undrade jag med jämna mellanrum hur de orkade hålla på som de gjorde, det var ju trots allt en ganska kall nyårsafton. Så där vid 22-tiden blev det lugnt ett tag, för då hade de tidigas smällkarameller hunnit ta slut och de som skulle avfyra sina förråd först vid tolvslaget satt fortfarande tåligt bänkade vid borden eller möjligen framför TV:n i bekväma soffor.
Men så där i två minuter i elva brakade helvetet lös! I ett bostadsområde en liten bit bort härifrån hade klockorna antagligen fått fnatt, eller så var det något fel på ”pommacen”…I vart fall satte ett gäng i gång att kraftigt fyra av en hel arsenal med fyrverkerier under glada tillrop. Tala om ejaculatio praecox! Helt klart trodde de att det var midnatt - en timme för tidigt! Ring, klocka RIIIIING!
När tolvslaget väl var inne tänkte jag ta ett par effektfulla bilder. Dessvärre hade jag lite taskig kontroll på inställningarna (kvinnor och teknik, du vet…), så nog blev det effekter alltid! Fast kanske inte då av det slag som jag hade tänkt mig. Resultatet ser ni i den bilagda bilden. Blev den inte ganska konstnärlig trots allt?
* * * * *
Jag vill också passa på att tacka alla mina trevliga läsare för kommentarer och uppmärksamhet under mina första bloggmånader. Hoppas att ni kommer att trivas här även i fortsättningen, för än har jag själv inte tröttnat på bloggandet.
Tapper som jag är, så blev det en vinterpromenad idag trots kylan. Kylan och kylan, förresten… en norrlänning hade antagligen betraktat dagens temperatur här närmast som försommar. Får för all del även erkänna att jag blev övertalad för att följa med ut, så den där med tapper var kanske ett något förstorat ord. När jag nu ändå är i gång med att bekänna, så måste jag medge att det känns otroligt skönt efteråt, när man väl kommit in i värmen igen.
Nåväl, solen sken så vackert och speglade sig mot den vita gnistrande snön, så det var nästan lite poetiskt.
Nirr-narr, nirr-narr lät det glatt under fötterna och min lilla näsa liksom de i vanliga fall glåmiga kinderna blev äppelkäckt röda. En klar föryngringsprocess!
Årets sista dag i morgon! Ytterligare ett år ska läggas till handlingarna, med både smolk och sötma i våra minnen. Jag tänker inte göra någon summering av det gångna idag heller, utan vill i stället blicka framåt. Alldeles förvisso är världen galen på många sätt, men jag vill ändå tro på det goda och därmed ett gott 2010.
Årsskiftet är också en tid då många människor avger nyårslöften, för att sedan efter några dagar ha något att svika och bryta. De vanligaste löftena handlar om att sluta att röka, börja plugga flitigare, motionera och träna eller att gå ner i vikt. Jo, jo…
Om jag själv ska ge några nyårslöften? Nja, tror inte det. Varför komplicera livet i onödan?
Det börjar bli dags att summera det gångna året, men också att blicka framåt. Som vanligt blir det en del förändringar vid årsslutet och det kommande är förstås ingalunda något undantag. Basbeloppet kommer att i vanlig ordning justeras, mervärdes- och punktskatter kommer att anpassas till EU:s direktiv och en mängd andra skatte- och andra regler att ändras. Mycket av detta kommer att passera utan att vi märker någon större skillnad i våra dagliga liv.
En del dramatiska praktiska konsekvenser kommer dock obarmhärtigt att drabba oss alla.
Det blir till exempel slut med det pyssliga torkandet och klistrandet av det älskade kontrollmärket bak på bilens registreringsskylt, vilket många av oss sett som en högtidsstund under året. Märket har ju varit det ”balla” beviset på betald fordonsskatt. Däremot kommer inte bilskatten att försvinna, vilket jag personligen för all del ändå hade föredragit.
En ännu mer drastisk sak är att vi måste lära om reglerna för öresutjämningen samt befria våra madrasser från alla 50-öringarna, om vi nu inte vill förlora en hel förmögenhet. För nästa år är det dags igen förett vemodigt avsked, då 50-öringens saga blir all. Från den 1 oktober blir enkronan det minsta myntet. Jag satt här och funderade på vad man kan köpa för en 50-öring, men inte är det mycket… Egentligen får man inte mycket för en krona heller, så frågan är hur länge den kommer att överleva. Jag förutsätter emellertid att butikerna även i fortsättningen kommer att försöka lura oss med psykologiska prislappar av typen 0,99, 9,95 och 99,90.
Det är faktiskt 17 år sedan 10-öringarna försvann från våra plånböcker och hela 25 år sedan när både 25-öringen och 5-öringen försvann. Har ni saknat dem något?
Passade på att ta en bild från förödelsen, dvs efter att regnet så brutalt klätt av trädens vita skrud. Idag har solen stundtals tittat fram och så välvilligt exponeratsin glans över Huskvarnabergen och trädtopparna, vilket i någon mån ändå kompenserade för skönhetsförlusten.
Har precis varit ute och skrapat bort is från yttertrapporna samt sett till att småfåglarna har gott om mat på sin matplats utanför köksfönstret. Dessa säkerhetsåtgärder blev vidtagna givetvis i väntan på den hotande iskyla som nu spås att bre ut sig även över våra sydliga nejder.
Så nu återstår det bara att plocka fram dubbla långkalsonger, björnfäll, vargskinnsmössa och andra attiraljer för att klara den stundande vargavintern.
Varje människa med självakting, boende här vid Vätterns sydspets, bör ju faktiskt tala lite om hockey. Så… därför ska jag idag tala om hockey.
Egentligen kunde ett sådant här inlägg kunna bli mycket kärnfullt och kort, för det borde väl rimligen räcka med att klistra in den aktuella Elitserietabellen? Jag menar, folk kan ju faktiskt läsa och dra lämpliga slutsatser själva ang VAR det spelas landets bästa hockey!
* * * * *
Man menar att den moderna formen av ishockey började spelas i slutet av 1700-talet, av engelska (!) soldater i Kanada. Klimatet där var ju synnerligen lämpat för den sortens uteaktiviteter. Det var säkert roligt och spännande att dyka efter pucken i snöhögarna, om man nu hade puck redan på den tiden. Alldeles oavsett vad tingesten kallades har engelsmännen sedan dess tappat allt hockeykunnande. Å andra sidan kan de inte spela fotboll, heller…
När spelet standardiserades kom det att skapas en massa regler och petitesser angående rinkarnas storlek, linjer, burar och annat. Man införde även en strikt regelbok angående vad spelarna får göra och inte göra, hur många spelare man får ha i matchen totalt samt samtidigt på isen osv. Kännetecknande för hockeyspelarna är att de gärna gör saker som man inte får göra enligt nämnda regelbok. Därför måste man även ha flera domare på isen. Ofta kallas dessa ”domarjävlar”, eftersom de förefaller vara blinda och döva och följaktligen visar ut spelare som inte har gjort sig skyldiga till några regelbrott… Sportjournalisterna är egentligen de enda som vet allting korrekt och därför borde dessa göras till domare, tycker jag. En Lars Anrell eller Mats Olsson på isen skulle garanterat ge ökad rättvisa i hockeyn.
För att visa sin makt gör domarna en massa konstiga tecken med armarna och försöker på det sättet tala om vilken sorts fluffens spelarna gjort sig skyldiga till. Det finns en mängd försyndelser att ta till: interference, tripping, slashing, roughing, spearing, hooking, holding, cross-checking och jag vet inte allt. Det viktiga är inte heller vad de felar med, utan att de felar…
Båda lagen har en målvakt och han är den heligaste spelaren på banan! Bara motståndaren råkar titta på honom i ett par sekunder för länge blir det genast utvisning och slagsmål, fast i omvänd ordning. De övriga spelarna bildar fyra så kallade kedjor. Varje kedja består av två backar, två forwards och så en center. Det finaste är att få spela i förstafemman.
En match består av totalt 60 minuter. Men eftersom hockeyspelarna har så urusel kondis spelas matchen i tre perioder à 20 minuter, med väl tilltagna periodpauser. Hockeyspelarna byter trots detta hela tiden, ibland orkar de inte vara på isen längre än några ynka sekunder åt gången. De kanske bara kommer ut för att visa sin fula tunga för motståndarna eller för att på annat sätt demonstrera sin dåliga uppfostran. Publiken jublar eller buar, beroende på vilket lag den håller.
Hockey är alltså kultur på högsta nivå!
Vad vi än säger om Elitserien, den ryska, finska eller schweiziska ligan så är det finast att spela i National Hockey League (NHL). Det fina där är inte spelkvaliteten i sig utan för att spelarna där tjänar otroliga dollarbuntar. De har råd att kvadda en Ferrari med jämna mellanrum och ändå både bo flott och äta sig mätta. I NHL är det viktigast att slåss friskt, för det är vad publiken betalar för och helst vill se. Värdefulla NHL-spelare kan ägna sig åt fighting i flera minuter, dvs kasta handskarna och slåss. För all del finns det även spelare som blir uppskattade för sin målfarlighet, men hockeyns själ i NHL handlar ändå om - blod!
Sett till antalet spelare i relation till folkmängden finns det flest registrerade spelare i Kanada (1,76 %) samt Finland (1 %). I Sverige är 0,74 % av befolkningen registrerade hockeyspelare, vilket enligt enkel matematik ger nästan 69 000 spelare.
* * * * *
Nu spårade jag i vanlig ordning ur fullkomligt, för egentligen hade jag endast en väsenlig och vis sak att säga om dagens hockey:
Sveriges bästa hockey spelas i Kinnarps Arena här i Jönköping, av HV71!
Vi fixade julbordet och en traditionell familjejul. Inga lik, andra polisiära ingripanden eller ens synliga yttre blessyrer finns att rapportera, med reservation för eventuella inre strider som var och en givetvis bör bearbeta under det kommande året. För, snart är det ju jul igen!
I vår familj är vi en ganska rörig skara med många viljor och vanor, så grundförutsättningarna fanns för både dynamik, ordning, oordning och fadäser. Det är lite som att lyssna på ett potpurri med Stillaste natt, Jag såg hunden kyssa tomten och Bjällraklang… alltså en föreställning med starkt kontrasterande övergångar.
En jultradition är min julfrågesport; en skolfröken och pedagog kan ju inte förneka sig ens under jullovet. I vår familj finns det många som vill vinna, så det hela är alltid på blodigt allvar. En flaggfråga orsakade i år den längsta ordbollningen, men jag kan lova att rättvisa kom att prägla slutresultatet och vinnaren hyllades av både frågeställaren själv samt Google som fick agera i rollen som Notarius publicus.
Dottern i familjen är övertygad vegetarian och som sådan släktens samvete och främsta förespråkare för djurens rättigheter, vilket per automatik väcker brödrarnas kärleksfulla, kreativa och skämtsamma lynne med kommentarer om skinkans förträfflighet samt djurens roll i samhället i största allmänhet. Fast i år blev den debatten ganska avvattnad, för det finns förstås en gräns för hur många gånger till och med mycket goda repriser bör sändas…
Ett tag blev det rätt kaotiskt i köket när mycket ska fixas, tajmas och ordnas och projektledaren (dvs jag) med flera frivilligarbetare jonglerar samtidigt. Ingen vet riktigt vem som passar vilken gryta eller vem som gör vad. Mitt i allt är det någon som bara måste ha något kallt att dricka, en annan letar efter tändstickor, ytterligare någon står i vägen och försöker vara social eller ge goda råd och agera övergripande controller. Ja, ni vet… så där allmänt småmysigt. Ett återkommande problem är att någon alltid ska nalla något från bordet före det magista ögonblicket av “Var så goda”, med efterföljande sammandrabbningar om vem det var som nallade och i vilket syfte… Telefonerna piper ständigt och avbryter och skapar givetvis ytterligare störningar i den redan från start svaga flödesstrukturen.
Gemenskap på högsta nivå, alltså!
Men, jag lovar: Det blev gott och vi blev nöjda och mätta. Tomten kom också, så vi hade uppenbarligen varit någorlunda snälla, trots här och där förekommande hemliga tvivel… alternativt hade vi lycktas kryptera de värsta försyndelserna innan de nådde fram till tomtens rapporteringscentral.
En vid varje jul återkommande moment är också samling kring något familjespel. I år fick jag ett nytt spel i julklapp - Bezzerwizzer - och givetvis ville vi testa detta spel omedelbart. Redan spelets namn gav en lagom lockande utmaning. Vi testade först en variant med två lag, fyra tjejer mot lika många killar. Det blev en understundom högljudd men mycket jämn kamp där en 11-årig tjej lyckades stjäla en fråga från maskulinerna och till vår fördel avgöra genom sin stora kunskap om de mjuka vokalerna. Killarna hade logiska och mycket goda försök, men de gick ändå på nit. ”Sånt tjatar vi om i skolan varje dag” meddelade hon… Själv har jag aldrig förstått mig på det där med mjuka respektive hårda vokaler och gör det fortfarande inte. För att ni ska slippa undra, kan jag ju berätta att de mjuka vokalerna är e, i, y, ä och ö. Jag utgår alltså ifrån att även ni glömt bort denna väsentliga kunskap från de lägre stadierna.
I alla fall, till slut spelade vi en omgång parvis, vilket slutade så lyckligt att den brodern som tidigare förlorade med en poäng i julfrågesporten denna gång fick vinna Bezzerwizzern. Så kvällen slutade i harmoni och bra känslor samt en längtan efter nästa jul - för revansch.
Idag känner jag mig lite allvarlig och reflekterande. Har lyssnat på julmusik, slagit in några små klappar, tagit del av väderprognoserna och snöovädren - tänker på alla som ska ut i trafiken för att sedan fira jul. Jag har fortsatt att kurera min trilskande hals och så har jag läst en del bloggar.
Julen är en glädjens tid. För många, många… och vi ska glädja oss med dem och vi ska glädja oss över och vara rädda om våra egna närmaste. Vi ska äta gott, umgås, slappna äntligen av och vi ska trivas.
Men, vi får komma ihåg att julen även kan skapa dåliga känslor. Hos vissa andra. Detta visste jag sedan tidigare, efter otaliga ”vittnesmål” men blev påmind på nytt, efter att ha läst en del unga bloggar… Smolken skummar betänkligt i högtidsbägaren. En ung flicka skrev exempelvis ungefär så här: ”Jag har sån ångest för julen och jag mår skit. Jag skulle mycket hellre gå kvar i skolan för då slapp jag alla falska jävlar”. Orden är hennes, inte mina… Men, de berör.
Denna gång tänker jag inte skriva om alkoholen som julförstörare, det har jag redan gjort tidigare. I det här fallet gäller det unga människor och barn som sitter mellan flera stridiga eldar.
Det handlar alltså om dessa nya familjekonstellationer, som kan ställa till det ordentligt, framför allt för barn/unga. Inte nog med att många barn egentligen inte har något hem i sin vardag idag, utan tvingas leva ett alternerande ”nomadliv” pendlande för ”rättvisans” (läs: föräldrarnas) skull från den ena till den andra. Skolböcker, kläder etc finns alltid hos den andra föräldern, vilka i värsta fall inte ens talar med varandra… Det är fullkomligt beklämmande hur illa vuxna människor kan bete sig mot sina egna barn. Många barn anpassar sig och är tappra, men de bär ofta mycket sorg inom sig.
Dessa barn utsätts ständigt för både insinuerande och/eller raka frågor, påståenden och annat från olika håll och varje gång gör det ont.
Vid jul och andra högtider kompliceras situationen ytterligare, eftersom kretsen av människor kring barnen ökar. Mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbrödrar, kusiner, vänner… både av plast, bonus och äkta tillkommer. Olika värderingar, vanor och känslor hopar sig. Man ska fara hit och man ska fara dit, inte träffa den och inte den, gilla den, men inte den… Ännu fler frågor, menande ögonkast och annat som barnen förvisso uppfattar och - lider av.
Kanske blir klapphögen ganska ansenlig, men… barnet mår inte bra, funderar, fantiserar och - minns. Eller som flickan uttryckte det: ”Jag vill inte ha deras jävla reatröjor och låtsas vara tacksam, jag vill bara dö…”
Vad jag önskar att alla inblandade parter skulle klara av att lägga sina egna konflikter och känslor bakom sig och tänka främst på barnen!
Julen - en glädjens högtid, men också en högtid som understundom suger…
Kallt fortfarande i mina trakter, just nu – 11 grader, mitt på dagen. Men, solen skiner så underbart! Prognosen talar dock om snöfall redan i morgon, vilket rimligen betyder förutom snö även lite mildare väder.
Min hals är fortfarande kass, så här är det inte tal om mycket annat än vila och inomhusvistelse. Försöker på alla sätt maxa för att möjligen hinna bli frisk till jul. Honnörsordet för dagen är tålamod.
Eftersom det inte går att sova precis hela tiden, så ett bra sätt att ägna sig åt naturliv för en sjukling har varit att tillsammans med Sotis titta på fågelmatplatsen utanför köksfönstret. Sotis blir riktigt upplivad och fåglarna är smarta och fattar att katten ligger tryggt bakom glaset, så de bryr sig inte utan kalasar i lugn och ro. De behöver mycket energi nu för att kunna behålla värmen i den lilla kroppen.
Jag har också tittat på livebilder från ”örnrestaurangen” vid Store Mosse Nationalpark (utanför Värnamo) i datorn. Med lite tur får man se både havsörn och kungsörn, korpar i mängder, hökar och andra rovfåglar. Mest trafik verkar det vara i gryningen och när det är ruskväder. Örnarna verkar inte tycka så mycket om solsken.
Det är Länsstyrelsen i Jönköpings län som utfodrar örnarna. De placerar cirka 100 kg fläskkött varje vecka på ett upphöjt matbord, så att djur på marken inte kan komma åt kalasmaten. Jag tycker att detta är ett underbart initiativ och brukar lite då och då titta på kamerabilderna.
Jag lägger in en länk till kameran, om någon annan skulle vara intresserad av att kika in:
Kallt, men vackert väder här i norra Småland, både igår och idag. Molntäcket lät till och med självaste solen göra audiens och visa sig för oss av mörker prövade vandrare en stund.
Snöoväder i Skåne skapar kaos i vanlig ordning, liksom dito väder gjort i Stockholm. En del snö har fallit, men ingenting jämfört med år 1915 då man i Stockholm enligt uppgift hade hela 68 cm snödjup vid juletid. Årets snöfall är alltså bara lite träning på sin höjd.
December testar alltså oss och vår beredskap. Lika förvånade och oförberedda tycks vi vara varje gång.
Vintersolståndet kallas den tidpunkt på året då solen står som lägst på himlen här på norra halvklotet. Då är dagen som kortast under året. I år inträffar detta den 21 december, så snart vänder det, till det bättre.
Snart jul. Jul, den magiska som så många längtar till.
Själv räknar jag dagar: Söndag, måndag, tisdag, onsdag, TORSDAG = julafton.
Idag söndag, halsont och matt. Har mest sovit bort hela helgen, i avsikt att vila mig i form. För sedan - effektiv!
Kapplöpning på gång alltså: Ska jag hinna bli frisk i tid? Sen är det bilskrället också… *grrrr*
Frågor utan svar. Lite depp… Men, sådant här är livets realiteter. Testar oss, precis som vädret gör.
Jag testar ett litet poem i stället, innan ögonen går i kors:
En längtans sång
tonar fram i våra hjärtan
Vintertrolska ljus
förtrollar
nattens is och kyla,
skonar smärtan
i våra frusna bröst.
Det beror förstås lite på hur mycket man tycker om städning. Men i mitt fall blir svaret: Nästan vad som helst, trots annalkande jul. Ikväll ville jag ha en mysfredag utan att behöva tänka på julstressen. Det räcker väl att så många andra gnetar och ilar? Min näsa rinner som ett vattenfall, dessutom… Kanske effekt av gårdagens nordpolsäventyr?
Jag har åtminstone börjat tänka lite på julen. Ikväll har jag nämligen lyssnat på julmusik, för den är en mycket viktig del av julen för många, så även för mig. Det har blivit lite av tradition att jag vid varje jul brukar kröna den finaste julsången. I och för sig brukar det bli samma favorit som vinner varje år, men det är ändå lite spännande och alltså ett utmärkt sätt att komma i julstämning.
The same procedure as every year - O holy nightvinner även denna gång. Det är en underbar julsång, skriven på 1800-talet av fransmannen Adolphe Adam (därför även kallad Adams julsång).
När jag väl bestämt vinnarmelodin övergick jag till att lyssna på olika inspelningar av den, för det ligger förvisso många olika på Youtube. O holy night är ett stycke som ack så skoningslöst sorterar agnarna från vetet, så det blev mycket både hissa och dissa här ikväll!
Oftast brukar jag föredra en mäktig tenorröst som Jussi Björling eller Luciano Pavarotti. I år tror jag emellertid att jag väljer en instrumental inspelning, efter att ha lyssnat på Apocalypticas tolkning. De spelar normalt hårdrock på cello, men gör här en underskön tolkning av denna julfavorit. Inte utan att jag blev sentimental…
Uh och fy vilka kalla vindar det var här i Jönköping idag! Inte utan att jag började fundera på, om jag inte bor vid Nordpolen… Vinden sökte sig igenom märg och ben, trots mössa, halsduk och tjock kappa. Av den påstådda globala uppvärmningen var det alltså inte tal om idag
Tapper som jag är gick jag först alldeles frivilligt en sväng på stan, i avsikt att hitta några små julklappar och lite annat. Frös alltså som en hund och inte hittade jag just några julklappar heller, hade nog inte riktigt den rätta blicken idag.
Det var alltså rätt illa, men skulle bli värre… skulle det visa sig.
Minns att jag härommorgonen, när jag körde till jobbet, tänkte på hur tillförlitliga dagens bilar ändå är, eftersom man så sällan ser någon stående vid vägkanten. Det borde jag aldrig ha tänkt… För, gissa vad som hände idag, på hemvägen?
Precis! Bileländet blev stående i mörkret! Där stod jag i blåst och kyla, ensam… utan mobil. Bil efter bil passerar, men vem bryr sig idag om någon som behöver hjälp ? Ingen… Inte ens, om man vinkar. Nåja, jag fick snällt traska iväg till närmaste bensinstation för att ringa efter bärgare. Som väl var kom bärgningsbilen snabbt; en mycket trevlig kille som dessutom skjutsade hem mig. Det kändes värmande, att åtminstone någon var omtänksam och vänlig. För kallt var det, du kommer väl ihåg att jag i början av inlägget berättade att jag bor vid Norpolen?
Frågan är när bilen kan bli klar? Ingen jättehit direkt att behöva släpa hem julmaten med hjälp av apostlahästarna… För att inte tala om hur mycket bilkalaset kommer att gå på. Nåja, världsliga ting, för nu sitter jag åtminstone inne i värmen, dricker latte och ser på ett par vackra värmeljus.
Men visst är det typiskt att sådant här ska hända precis när det passar som sämst?
Snö, kyligare väder på gång, isiga vindar på sina håll. Vi huttrar och fryser och letar in oss i våra ombonade hem, kokar något varmt att dricka och lagar något gott att äta, kryper lite närmare varandra och tycker att livet är rätt hyggligt trots allt.
Men, vi har vänner som måste vara kvar ute i kylan och vars mattillgång minskar betänkligt så här års.
I morse gick jag ut och la ut frön i det lilla fågelhuset samt hängde ett par talgbollar i körsbärsträdet, precis utanför köksfönstret. Det dröjde inte mer än fem minuter förrän den första frukostgästen anlände!
Detta arrangemang välkomnas inte enbart av småfåglarna utan innebär även en kär säsongspremiär för Sotis. Han brukar nämligen parkera sig på första parkett, på fönsterbrädan i köket och hacka tänder åt alla hungriga fåglarna som kommer och äter. Sotis har alltså ett exklusivt säsongskort för valfritt antal teaterföreställningar och ni ska veta att han är en mycket trogen besökare under hela säsongen.
Det brukar komma talgoxar, blåmesar, nötväckor, talltitor och några till. Ibland kommer även ekorren på gästspel. Blåmesarna är ettrigast och nyfiknast. De brukar flyga fram till den absolut närmaste kvisten utanför köksfönstret för att reta Sotis. Ni kan tänka er att det blir action då: En galen katt och en hetlevrad blåmes - som tur är på var sin sida av fönsterglaset.
Så kom den äntligen - årets första snö! Det kom inte mycket, men det kom lite…
Vilken förvandling! Helt plötsligt är det mycket ljusare och så kom både stora och små barn utspringande från alla håll och började skrattande kasta snöbollar. På solpar, väggar och givetvis på varandra. Inte utan att jag gick lust att vara med… (kan jag säga nu, när jag sitter tryggt inomhus).
Under hela hösten har jag sagt att jag inte vill ha snö alls på hela vintern, men frågan är om jag inte ändrat mig idag? Det blev faktiskt så vackert överallt.
På bilden ovan ser ni min enbuske som alltså tagit på sig sin tunna snöflingepäls. Busken var så stilig när jag kom hem, så jag blev tvungen att hämta kameran. Trots att det var mörkt blev bilden ändå ganska fin, tycker ni inte?
Så lite snö går jag med på från och med idag! Men, det får inte bli en massa trafiksvårigheter och så får inte minusgraderna bli fler än fem. Måtta och besinning i allt.
Sotis fick också gå ut en stund, vilket skedde motvilligt. Från hans sida, alltså… Samtidigt som han ändå var lite nyfiken på snön ogillade han att blöta ner sina nobla tassar. Men till sist gick han som nådigast en sväng runt huset och passade på att inspektera buskarna, så att inga uslingar till grannkatter varit i farten och kränkt hans revir. Han verkade inte alltför oroad, utan sprang sedan till ytterdörren och började mjaua sig in i värmen.
När jag ändå skulle hålla koll på Sotis i mörkret, så gick även jag runt huset och inspekterade den kvarlämnade äppelskörden. Äpplena såg ut att må finfint fortfarande. Passade på att äta ett och det var inget fel på smaken. Men nu hotar Kung Bore komma och blåsa kyla på dem. Som bekant är jag inte mycket för monarkier.
Puhhh! Efter en lång och jobbig måndag måste jag bara få lov att vara lite grinig och skriva om alkoholen, trots att jag vet att julspriten närmast är tabu. Men jag vet också att Kung Alkohol kommer att vara en självskriven gäst i många, många hem under julen.
Svensk Handel har ju talat om rekordjul. Idag bekräftar även Systembolaget att deras försäljning förväntas öka till rekordnivå, vilket i sin tur rimligen betyder många berusade julfirare. Det går inte att förstå beskedet på något annat sätt, hur gärna jag än skulle vilja…
En försäljning på dryga tre miljarder kronor under december förra året skulle innebära cirka 340 kr/per person (alla åldrar inkluderade)! I år förväntas siffran stiga ytterligare… och till mängden alkohol bör dessutom läggas alla flaskor som inte passerar Systemet. Mycket blöta alltså. Rotblöta.
Nej, jag ska inte moralisera mer, men skickar en varmt ömmande tanke till de otaliga undrande, ledsna och rädda barnaögon som kommer att försöka blunda mot den mjuka kudden, till ackompanjemang av skrän, stoj och bråk.
Var det så överraskande att den gode Tiger Woods skulle ta en time out? Vad skulle han annars ha gjort, om ni tänker efter?
Hela golfvärlden darrar nu, när den största pengamagneten stupat i en ravin och sprattlar naken med skammen sprutande. För övrigt är jag ganska säker på att många känt till hans beteende och kvinnoaffärer, vissa spelare har till och med öppet stöttat och uppmuntrat honom. Jag antar att inte Tiger varit den ende av sitt slag, förresten… De är ju trots allt inte perfekta, alla de andra heller…
Tiger har varit megastjärnan som dragit miljoners miljoner till golfen och åtskilliga andra har honom att tacka för sina förmögenheter. Guldklubborna svingar i harmoni, inte mer med det.
Nej, Tiger gör det smartaste han kan just nu. Han försvinner ett tag och lämnar fältet fritt för spekulationer och skriverier. No more comments. Det lär inte heller dröja länge förrän folk börjar tycka synd om honom. Sedan kommer den slagne hjälten tillbaka, som gubben ur lådan - och blir hetare än någonsin.
Tiger is back!
Jag kan redan se de skrikande rubrikerna och jag kan se hur dollarbuntarna fortplantar sig som flugor i den varma gödselstacken. De just nu låtsassura sponsorerna kommer att förlåta, det finns trots allt ädla motiv.
Triumfens leenden. Leenden, leenden.
Skulle Vi-tycker-så-synd-om-dig-Elin lämna Tigern, så är det faktiskt ingen ko på isen. Tusenden står åter och spelar med ögonfransarna. Alla älskar a player.
A Player.
Sedan är det väl inte så jättesynd om Elin heller. Hon bör rimligen ha kalkylerat med riskerna innan hon stegade mot altaret med denne stormrike och ökände kvinnokarl. Vad var det hon såg hos honom, förresten? Killen är inte ens särskilt snygg… Hade hon upplevt samma dragning, om killen hade varit en vanlig mörkhyad gnegare, låt oss säga från Miamis gråare förorter? Jag menar, spekulerar man högt, får man alltid vara beredd på att åka på en snyting. That’s life.
Just nu är det tid för många firmafester. Hur många sitter inte i glashuset, förresten? Elin delar ödet med många, många andra. Till skillnad från hjältinnan Elin står många av de andra bedragna kanske dessutom med endast skuldsedlar i handen… Hon får åtminstone gyllene plåster på såren.
Eftersom jag är en relativt ny företeelse på den vida blogghimmelen, har jag på denna korta tid fått mycket nytt att fundera på. Det positiva är alla de människor som bidragit till tankar, underhållning och stimulans genom sina bloggar och givetvis alla de som kommenterat mina egna inlägg direkt här eller via samtal IRL, mail osv. Hjärncellerna kryllar och det är underbart.
Men jag vore inte jag, om jag inte samtidigt såg vissa mörka moln…
Denna gång menar jag alla dessa förnedringsbloggare som hånar, vanhedrar, kränker, skapar olustkänslor och sprider dåliga influenser genom sina inlägg, inspelningar, kommentarer och gärningar. Äkta eller överdrivna, för att tjäna pengar eller icke. Vissa av dessa bloggare har på kort tid blivit nästan som ”småindustrier” som drar till sig tiotusentals och åter tiotusentals (unga och påverkbara) besökare varje dag; vissa för att få ”hata”, andra för att undra eller beundra… men alla påverkas de.
På bloggsidorna dansar förstorade läppar och andra köttiga kroppsdelar, maxstylade i generösa strömmar, ackompanjerade av (helst dyra och trendiga) trasor, skor, väskor och smycken… och blickar släckta av billiga eller dyra drinkar. Flaskor och burkar, skryt och skrän, dumhet, omoral och egen odödlighet. Ibland har trasorna åkt av också, ännu fränare och ballare.
Bara ett par citat: ”Skyll dig själv om du inte är snygg nog”… och ” jag har fått massvis med alkohol så jag är nöjd” och ytterligare ett: ” Funderar också på om jag ska gå till någon skitbutik som Ginatricot eller H&M och köpa några baslinnen när jag ändå har presentkort! Köper ju som ni kanske vet helst inte saker där, shoppar ju på MONROE…” och så fortsätter det, sida upp och sida ner…
Givetvis kan ingen kräva något större ansvar av dessa oförståndiga människogryn, kanske inte heller av deras trogna besökare.
Men undra är tillåtet och det gör jag: Hur känner sig en ung tjej som dagligen läser den där smörjan och redan innan oroar sig över sitt utseende och sina kläder?
Vad får dem ändå att logga in på de där sidorna? Hur påverkas de?
Vad jag förstått av mail, samtal och kommentarer har mitt inlägg för ett par dagar sedan väckt en hel del känslor, vilket ju också var meningen. Jag är jätteglad för alla reaktionerna, ett stort tack! Det värsta med mig är att sådant tänder mig ytterligare, vilket för övrigt bevisar hur mycket samtal och tänkande bidrar till vår livskvalitet.
En del tycks ha missuppfattat mig så att jag inte skulle sätta värde på vår tid. Ingenting kunde vara mer fel! Jag är jättetecksam för att få leva under denna tid. Trots orättvisorna, inte minst globala, lever vi här i Sverige mycket fina liv. Vi har vår frihet till egna åsikter, möjligheten att äta oss mätta, omge oss med ting vi behöver. Vi har också god hälso- och mördavård, tillgång till utbildning och förkovring oavsett ålder, underbar natur och mycket annat som skapar ramar för ett lyckligt liv. Problemet är alltså inte vårt välstånd utan snarare hur vi själva håller på att förändras. Denna förändring har börjat oroa mig. Vi börjar bli egoistiska och krävande och väldigt många minskar sin egen lyckokänsla genom att ständigt jämföra sig med andra. Händelsevis då med dem som till synes har det bättre - ekonomiskt… Det har gått så långt att våra politiker inte längre vågar gå emot denna ”vi-vill-ha-folkrörelse”, utan plånboksfrågorna styr snart sagt varenda politiska tal idag. Obarmhärtigt bär mediarapporteringen en mycket stor skuld i detta.
För mig är livskvaliteten tid. Jag vill ha tid att tänka och filosofera, läsa, lyssna på musik, ägna mig åt saker jag tycker om att göra för stunden, följa min dygnsrytm, vistas i vår underbara natur, umgås med människor jag älskar och som stimulerar mig på olika sätt. Jag förstår helt enkelt inte varför vi måste stressa som vi gör, när vi redan har uppnått så mycket. För vi stressar sannerligen inte för att hjälpa andra upp till samma gröna kvistar… eller, gör vi?
Det gamla dilemmat arbeta för att leva eller leva för att arbeta är aktuellare än någonsin. Människan har lärt sig att producera mer och smartare, men de tidsvinster som uppnåtts har inte proportionerligt lett till minskad arbetsplikt.
John M Keynes var en känd nationalekonom och filosof som på sin tid (han dog -46) förutspådde att människorna i takt med stigande rationaliseringar idag skulle kunna arbeta mycket mindre och därmed få mer fritid för att kunna förverkliga sig själva. Som bekant är situationen idag den, att de som har arbete förväntas göra ännu mer samtidigt som stora grupper förpassats till icke önskad passivitet och alltså berövats känslan av delaktighet. Detta är mycket olyckligt inte bara ur enskilda aspekter utan detta har även skapat stora motsättningar mellan grupperna och självklart orättvisor i form av ekonomiska skillnader, men alltså också i form av ojämna krav på arbetsprestationer. Vore inte idealet att mötas halvvägs, så att de stressade ges mer egen tid samtidigt som de idag icke delaktiga släpps in?
Var finns diskussionerna kring kortare arbetstid för alla? Sådant hittar jag inte någonstans. Alla bråkar bara – block emot block – om rätten till heltidsarbeten. För att kunna konsumera mera? Eller är det verkligen så att människorna till varje pris älskar sina arbeten så mycket, att de föredrar att vistas på arbetsplatserna under minst 8 h/dag… och många dessutom med ”förmånen” att få arbeta betydligt mer?
Så icke jag!
Vidare, med all respekt för förskolornas välutbildade personal och ambitiöst författade läroplaner vill jag i detta sammanhang ytterligare en gång påpeka att de små barnen knappast önskar sig långa dagisdagar, vilka med restiderna inräknade i vissa fall kan bli 9-10 timmar. Åtskilliga är även de gamla, ensamma och sjuka anhöriga som - med ledsna och uppgivna röster – säger om sina barn: ”De har sitt, sina arbeten och sina liv - de hinner inte komma och hälsa på.” Många ungdomar, uppklädda som skyltdockor vandrar i vilsenhet…
Själslig nöd mitt i välmåendet år 2009.
Men vi kompenserar vår frånvaro: Julhandeln spås omsätta över 60 miljarder… Ack ja.
När det gäller det nostalgiska fenomenet att försköna dåtid, är det enligt mig en underbar gåva att kunna gå vidare och glömma motgångar, sorger och bekymmer, samtidigt som man ändå förhoppningsvis lärt sig något av dem. Det kan t o m vara så att vi faktiskt behöver möta svårigheter för att lära oss att uppskatta glädjeämnen? Min far var en ganska klok man och han brukade bland annat säga: Den som alltid är fin, är aldrig fin. Först som vuxen förstod jag tankegången i vidare mening: Vi människor behöver kontrasterna. För den som hela tiden lever ”på max” börjar ofta söka kickar av annat slag.
Lyckan, den sköra, bär vi definitivt inom oss. “Kupa ditt hjärta” och var rädd om den.
Äppel päppel piron paron, många äpplen sitter snällt kvar i trädet. I december. Dessutom är de riktigt goda fortfarande.
Fåglarna får nog kalasa på dessa, eftersom jag tagit in vad jag behöver och mer därtill.
Undrar var jag hittar en fin julkärve i år, förresten? Vill inte ha någon platt och ful en. Även fåglarna ska ha ett fint julbord!
Det var en underbart vacker morgon idag, så jag passade på att ta en bild på äppelträdet innan jag gav mig iväg till jobbet.
Av bilden att döma var jag lite darrig på handen. Kanske berodde det på den trötthet som många känner så här års. Den långa höstens tuffa arbetspass, mörkret och slasket har tärt svårt på våra energiresurser, åtminstone mina. Jag känner mig trött hela tiden och de tidigaste morgnarna är minst sagt vidriga.
Även om jag rent praktiskt har förträngt julen och tänker dessutom ta det lilla lugna i år, så misstänker jag att det ändå tickar en liten nedärvd inre kravmaskin som indirekt påverkar. Jag minns barndomens jular, med doften av tallbarr och rubbet. Städat och putsat överallt. Det kommer det nog inte att bli här hos mig… Säger detta till mig själv i god tid, så att jag hinner vänja mig, om nu det dåliga samvetet skulle komma anfallande…
* * * * *
När jag ändå tog en bild på äppelträdet och gick förbi en blomrabatt, passade jag på att ta en bild på höstastern också. Rabatten såg allmänt trist ut, men astern blommade fortfarande tappert. La in en lite snyggare bakgrund på bilden, bara för att förhöja lite (och för att dölja de döda löven på marken).
Eftersom jag är barnsligt road av att försöka iaktta skeenden som påverkar människors handlande och attityder, kan jag inte låta bli att spåna lite till i samma spår som jag började med igår. Fast nu blir jag nog lite ”tydligare”. Kanske lika bra att sluta läsa här?
Som bekant pågår FN:s stora klimatkonferens i Köpenhamn mellan den 7 – 18 ds. Där ska beslut fattas om en ny internationell klimatöverenskommelse efter år 2012 som ska omfatta alla världens länder. Hur det nu ska gå till…
De flesta är överens om att världens befolkning inte kan leva på samma nivå och på samma sätt som vi privilegierade levt och lever här i väst.Tanken är säkert rimlig, lika rimlig som de missgynnades längtan efter ett ”bättre liv”. Svår ekvation dock, då få bedömare tror att vi skulle vara beredda att ändra livsstil utan vidare.
Ändå har vi redan konstaterat hur entydiga mätningar visar att vår upplevda lycka idag är lägre än på 50-talet. Sedan den tiden har världshandeln enligt uppgift ökat med mer än 27 gånger i volym. Men lyckokurvorna här har dalat. Många människor plågas av psykosocial ohälsa som stress, otillräcklighet, splittring och tomhet etc… trots vackra fasader och fina ”fjädrar”. Någonstans felar det betänkligt eller är vi bara otacksamma?
Något som slagit mig är att man fokuserar så ensidigt på miljökonsekvenserna när det diskuteras konsumtionsmönster o dyl frågor. Man glömmer bort vad som händer med människorna. Är jag helt fel ute, om jag påstår att människan i takt med ökat välstånd blivit mer egoistisk? Man har ju inte samma behov av andra, eftersom det mesta går att köpa med pengar. Pengar som man bara vill ha mer av… och så är hjulet i gång.
Det är snart val, men jag har inte hört någon politiker, oavsett partifärg - tala om livskvalitet. Alla talar samstämmigt om rätten till arbete - heltid… skatter och - tillväxt. På var sin sida av blockgränsen härskar taktiken i stället för förnuftet och kombattanterna gläfser och hävdar sig själva så det står härliga till, kastande giftiga pilar på varandra.
Man matar egoismen, med fulla skedar. Sin egen, partiets, blockets. I den ordningen.
Jag! Vi! Mer!
Ser de inte att själar blöder bakom glitter och glam?
Var finns de politiker som odlar visioner, värnar om mänskliga värden och livskvalitet före främjande av ytterligare konsumtion och tillväxt? Varför talar ingen om kortare arbetstid, vilket skulle få fler människor in i arbete och samtidigt frigöra tid för dem som fått betala ett högt pris för konsumtionssamhällets avigsidor, dvs de små barnen, de gamla och sjuka?
Varför talar ingen politiker till dem som kanske längtar efter djupare livskvalitet och som inte mäter människovärde enligt ytans ständigt föränderliga måttstock?
Min dystra slutsats är att oavsett vilka internationella eller nationella reformer och överenskommelser som skrivs under och oavsett hur vackert de styrandes tungor kommer att ljuda, kommer de som kan fortsätta att roffa åt sig förmåner, miljoner, bonusar. Det är alltid ”de andra” som ska betala. Egoismen vill bara ha mer och mer. Är det inte aningen sorgligt?
Ibland är det skönt med lite verklighetsflykt och då händer det att jag ger mig ut på en nostalgitripp till flydda dagar. Visst var det bättre förr? Ju förr desto bättre… då vi ofta tenderar att försköna saker som hände för länge sedan. Aldrig var somrarna så soliga och himlen så blå som i vår barndom och aldrig mer blev snön lika vit och mjuk som under våra barnsdomsvintrar. Lärkorna drillade från morgon till kväll, smultronen smakade mycket mer och tiden var absolut evig. Folk skrattade mer, levde mer och sorger och bekymmer visste jag knappt vad de var… Så visst, skyddat liv och en ganska naiv flicka.
Enligt diverse lyckostudier var den upplevda lyckan större för några decennier sedan än idag. Kanske beror detta på att det inte fanns lika många tidningar och TV-kanaler som basunerade ut världens eländen till alla och envar? Vi var helt enkelt mer skonade från strunt, skräp och inbillade krav. Följaktligen slumrade också vårt habegär på sin höjd i knoppstadiet, människorna var helt enkelt mer nöjda med det de hade.
Men jag minns hur mycket jag kunde fantisera och längta och hur innerligt jag älskade dessa drömmar! Det kunde handla om enkla små ting, egna och andras födelsedagar, besök hos kära vänner och släktingar. Än idag tror jag alldeles bestämt att vår förmåga att längta och drömma är närapå avgörande för vårt välbefinnande.
Nej, nu ska jag verkligen återvända till verkligheten. Den är faktiskt inte så illa och till syvende och sist är det väl som det ibland sägs: Det är inte hur man har det - utan hur man tar det, som avgör om man mår bra.
* * * * *
Positiva tankar och vackra drömmar ordineras och önskas var och en som eventuellt läst detta, förvisso aningen förvirrade inlägg, ända hit.
Efter gårdagens högtidlighet är jag lite mer lik mig själv nu igen, om än trött - det är ju trots allt måndag.
Det har på sistone cirkulerat en äckelvideo på nätet med en stackars katt som försöker nysa ut en orm ur nosen. Kanske har ni sett den? Videon verkar fortfarande ha viss dragningskraft, eftersom jag såg några killar sitta i skolkorridoren idag och ha kul med den. Tjejerna däremot blundade eller tittade bort…
Nåja, nu var det inte alls denna video jag skulle skriva om. Men apropå orm, kom jag att tänka på en smårolig episod under en semesterresa i Tyskland för många år sedan.
Vill minnas att detta var i Hamburg och att vi var på väg till en restaurang för att äta. På något sätt hade vi lyckats gå vilse och hamnade i ett kvarter där det inte fanns särskilt gott om restauranger. Som överallt i Tyskland så kom vi däremot snabbt fram till en s k Bierstube och exet fick för sig att han skulle ha en öl och en korv där, lite som aperitif med tilltugg. Både barnen och jag var hungriga, så vi ville hellre gå vidare. Menyerna på ett ölställe var knappast något som lockade oss, så vi röstade emot. Motståndet gjorde antagligen honom ännu hungrigare - och envisare -så han gick in där ändå. Problemet var bara att han inte hade järnkoll på det tyska språket...
- Ein Helles und eine Schlange, bitte… sa exet. (Hjärnsläpp. Schlange betyder ju orm!)
Servitrisen tittade storögt på honom och skakade sedan sakta på huvudet.
- Schlange haben wir nicht, sa hon och tittade alltså både beklagande och undrande.
Jag fnissade för mig själv. Det där började ju bli riktigt kul! Den hungrige blev nu ännu mer bestämd, plockade fram sin bästa skådespelartalang och måttade långsamt ut minst en halvmeter med armarna:
- Eine lange, laaaange Schlange, bitte! fortsatte han bestämt
- Das haben wir nicht, upprepade den unga flickan tålmodigt, fast nog aningen mer undrande nu. Inte är vi i Kina, såg hon ut att tänka.
Vid det här laget var jag tvungen att gå ut, eftersom jag inte längre kunde hålla mig från skratt. Ute berättade jag för barnen vad som pågick och vi skrattade alla fyra så vi nästan storknade.
Diskussionen såg ut att fortsätta därinne utan resultat i ytterligare ett par minuter, innan exet kom ut, högröd i ansiktet. Sedan drog han ett par haranger om tysk service, dumhet och-jag-minns-inte-allt. Vi höll, förstås, med… *fniss, fniss*
Med rappa steg gick vi sedan vidare och hittade så småningom en anständig restaurang som hade passande mat för alla. Väl framme berättade jag, med barnens benägna bistånd, för honom vad han egentligen hade försökt beställa på ölschappen.Han blev först lite småsur, men lugnade ner sig efter att maten kom på bordet.
Jag erkänner att jag var ganska taskig, som inte hjälpte till med missförståndet på plats. Men vad gör man inte för att få sin vilja igenom?
Han blandade alltså ordet die Wurst (korv) med eine Schlange (orm), av någon anledning. Båda är ju avlånga, så det blev nån slags korsslutning i hjärnan… Det hela blev extra roligt när han med full inlevelse började visa med armarna hur korven, dvs ormen… skulle se ut. Jag skrattar fortfarande, bara jag tänker på den lilla händelsen.
Denna historia har passerat många öron under årens lopp och nu har jag berättat den även för er.
Idag ska jag vara fullkomligt allvarlig och seriös, endast uppfylld av människans vilja att försvara ljuset och friheten. Idag hyllar jag nämligen Finlands självständighetsdag.
Grattis Finland, 92 år – självständig stat sedan den 6 december 1917. Onnea Suomi!
* * * * *
I februari 1899 utfärdade Rysslands tsar Nikolaj II “Februarimanifestet”, med vilket han försökte dra åt snaran kring det egensinniga storfurstendömet Finlands relativa autonomi. Detta väckte stort motstånd inte bara hos befolkningen i allmänhet utan kanske främst i Finlands förnämsta och mycket aktiva kulturkretsar. Generalguvernören Bobrikov- med uppdraget att tygla den finska sisus försök att söndra russifieringen - var allmänt djupt hatad i landet. Han blev sedermera skjuten av en ung nationalist, Eugen Schauman.
Även kompositören Jean Sibelius ville delta i protesten, med musikens universala medel. År 1899 skrev han musiken till sex känslomässiga och nationalistiska tablåer. Den sista var det stycke som vi idag, efter flera omarbetningar, känner igen som tondikten Finlandia - ett av Sibelius allra mest älskade verk, inte minst på grund av symbolvärdet.
På den tiden var det ingen självklarhet att få kalla verket Finlandia, varför det spelades under flera olika namn; men alltid med samma hängivna känsla, samma längtan och samma okuvliga beslutsamhet. Den ryska ”björnen” skulle till varje pris bekämpas och besegras!
Moder Finland satt i en kall snödriva med sina många frysande barn. De var hotade av frosten, hungern och - döden.
De dystra makterna hava icke lyckats med sitt hemska hot. Finland vaknar…
Men än skulle det dröja nästan två decennier innan förväntningarna uppfylldes och frostens härjningar övergick till Finlands maj…
* * * * *
Ljusen är tända.
Av respekt ställer jag mig upp och låter mig uppfyllas av tonerna till mästerverket Finlandia. (Sakari Oramo är Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare.)
Bilden föreställer Domkyrkan i Helsingfors, ritad av C. L. Engel, som blivit symbol för staden. Bilden är tagen en kylig februaridag för knappt ett år sedan, då jag tillsammans med en grupp elever besökte Helsingfors.
Granittrapporna var aningen hala, men det är nästan ett måste att ändå ta sig upp.
Detta är en interiörbild från Uspenskijkatedralen, huvudkyrkan för Helsingfors ortodoxa församling.
Den mest besökta av kyrkorna i Helsingfors är den moderna (1969) i berg insprängda Tempelplatsens kyrka, som på grund av sin goda akustik ofta används som konsertlokal.
Ett stort hav mäktar att gunga oss hit och dit. Havet fascinerar och lockar, kan leda till platser sköna som himmelska paradis, uppfylla våra underbaraste drömmar.
Men, havet kan snabbt förvandlas till ett skådespel av vilda krafter , beredda att slita ner oss i djupets mörkaste avgrund och förinta vår färd.
Lyckan har ibland havets egenskaper. Det gäller att välja sin destination, kapten och fartyg.
Två svenska blondiner, gifta med var sin glittrande kapten, har på bara några få dagars mellanrum fått oss vanliga att undra. En och annan har kanske funderat på lyckans ansikten och pris.
Elin Woods i Florida. En liten socialdemokratiskt uppfostrad svensk rågblomma i miljardernas skuggvatten.
Anna Anka, i Beverly Hills, Los Angeles. Drottningen i ämnet hur man tillfredsställer en man, kvinnan med viljan att visa upp sitt designade hem för världen, ägarinnan till rumpan som visst skulle garantera lyckan…
Öga mot öga mot en pistolmynning. Om det nu var så… Dagens tidningar påstår dock att så var fallet. Ingen rök utan eld, heter det ju.
Oavsett, hon har återigen fått skåda de mörka fläckarna på sin lyckohimmel.
* * * * *
Kommer “kittet” att hålla dem kvar i förnedringen? Kommer rikedomarna vid ev skilsmässor att bota deras sargade själar?
Riktigt trevligt att det verkar ordna sig med ett ståndsmässigt boende för prinsessan Madeleine och hennes Jonas, se länken ovan. Hann ju bli lite orolig, eftersom jag förstått att bostadsmarknaden i vår huvudstad verkar vara lite småkärv för ungdomar i dessa tider.
En massa skor och andra attiraljer tar sådan plats! För att inte tala om festerna… Jag menar, en andrahandsetta i Farsta skulle bli omöjlig redan av det skälet för en kvinna som tycker om mode och shopping och många glada fester.
Men nu verkar det alltså att ordna till sig. Fem plan och en bostadsyta på minst 500 kvadrat är alltid en god början. Säkert går det att iordningställa biytor till ytterligare bostadsändamål, om så skulle behövas.
Självklart vill jag, som god och solidarisk skattebetalare, ställa upp och gladeligen bidra till renoveringen av ly(ck)an också. Går säker på ett antal mille. Det är så underbart att vara ihågkommen och behövd. Riktigt ballt.
Vem skulle annars betala?
Det är dyrt att leva, som ni kanske har märkt.
Exempelvis går ett par sådana här enkla silvriga Fish bone sandaletter från Giuseppe Zanotti på 7 500 SEK,
för att inte tala om de andra sötisarna av samma märke, som går på dryga 10 000 penningar.
Vid Stureplan finns det säkert ännu bättre alternativ. Smakar det, så kostar det.
Ibland händer det att t o m en cyniker som jag blir glad över en kvällstidningsrubrik.
Denna gång handlade det om ett försök att (i stället för mediciner?) ordinera kultur för människor som drabbats eller riskerade att drabbas av stressrelaterade tillstånd. Som bekant jagar många runt som råttorna en gång gjorde i Skinners labyrinter.
Jag har länge argumenterat för kulturens och framför allt det egna kulturskapandets betydelse för människans bygge av det inre välmåendet. I stället satsas det bara mer och mer på den yttre fasaden, medan tomheten brer ut sig bakom maskerna och frågetecknen hopar sig. Konsumtion av alkohol och psykofarmaka används som färggranna plåster på variga sår…
Musik, bildkonst, teater, litteratur, konsthantverk m m tror jag alltså har ytterst välgörande verkan för stressade och vilsna nutidssjälar. Detta gäller inte minst våra unga. Men, detta är ingenting som våra skolpolitiker – med Mr Björklund i spetsen - verkar hålla med om. Jag hävdar dock att jag har rätt och Björklund har fel! Har sällan varit så bestämd!
Lägger upp ett stycke favoritmusik, att koppla av med i rummets värme, med mörkret där utanför. Tänd gärna ett ljus och låt musiken växa i takt med ökat välbehag.
För att ingen ska tro att jag var ironisk eller skämtade i mitt föregående inlägg, så lägger jag in en video med Cicciolina, en före detta porrskådis som blev parlamentsledamot för Partito Radicale i Italien, redan år 1987.
Jag säger då det; Italien har alltid varit ett föregångsland.
Vi bör nog i tidens anda bli lite mer radikala även här. Skulle inte Puma Swede kunna bli användbar? Är hon snygg nog?
Usch, så desillusionerad jag känner mig numera. Jag hör till den skaran själar som haft tilltro till människor med gedigen erfarenhet och god skicklighet. Men idag fick jag bekräftat det jag länge misstänkt: Kompetens är förlegat! Nu har man via vetenskapliga (ack ja!) undersökningar (se länk ovan) kunnat bevisa att snyggingar simmar längre och snabbare än de alldagliga, även inom politiken.
Egentligen blev jag inte så förvånad, för rekryteringsbolagen har länge talat om att de vackra har företräde på arbetsmarknaden. Men nu har alltså även självaste vetenskapen talat; om dem som ska styra samhällsutvecklingen i landet. Vinnande politiker ska se bra ut!
Vad spelar det för roll vad människan säger och gör, bara kroppen och klädseln är perfekta och budskapet framförs ur en vacker mun?
Det som sker, sker…
Det kommer att uppstå nya fantastiska framtidsmöjligheter, för vem vill inte bli framgångsrik och - underförstått - tjäna mycket pengar?
Snabbt som ögat måste det nu ske full satsning framåt, med prioritering på det väsentliga. Plastikkirurgin måste ges högsta prioritet på medicinutbildningarna och på våra sjukhus. Det är sjukt att vara alldaglig och ful! Sådana åkommor som cancer, benbrott, diabetes, hjärtåkommor och annat trivialt får snällt stiga åt sidan. (Dock ska idrotts- och diverse andra stjärnors eventuella bekymmer behandlas med förtur - de kommer fortfarande att vara viktiga affischnamn utåt.)
Ja, nu måste alltså den store skoltänkaren Björklund tänka om och äntligen börja ta lite ansvar för landets framtid. Timplanerna måste radikalt göras om. Det brådskar, nämligen.
Kroppsdesign måste bli ett nytt kärnämne, liksom sexapeal. Kurser inom sminkning, mode och klädanalys samt allmän styling, nagelskulptering, tatuering, powerträning, photo- och mediagenic bör ges kärnämnesstatus, dvs göras obligatoriska.
Annat måste strykas. Äntligen kan eleverna få slippa den förhatliga matten, den kan på sin höjd bli valbar för eventuella kvarvarande excentriker. Däremot måste biologin lyftas fram för att ge de blivande plastikkirurgerna viss grundkännedom om människokroppen. Ämnet svenska bör helt koncentreras på retorik, posering och framförande. Bort även med historia, allt gammalt är ändå förlegat och kommer inte igen. Samhällskunskap kan också tas bort, vi har ju Internet!
Alla de nya yrkena kommer sedan att bilda nationella behandlingsteam med en kroppsdesigner som koordinator, med de många plastikkirurgerna som de viktigaste hantverkarna. Kanske kan vi till och med omskola några rörmokare till plastikkirurger?
Vi ska även inrätta ett helt nytt departement - Utseendedepartementet - samt följdriktigt en självständig myndighet, Skönhetsverket. Detta verk bör få en separat byrå där man kommer att avgöra vilka som är vackra nog för att tillåtas skaffa barn i framtidens Sverige. Mängden fula och alltför alldagliga människor måste till varje pris reduceras. Samhället har faktiskt inte råd med dem, eftersom de ju ändå inte kommer att få några arbeten.
Men, vi kommer att bli ett folk som det talas om!
Alla vill komma till Sverige för att skåda det vackraste av folken. Ja, ni anar vilka möjligheter allt detta ger? Vår turism och våra servicenäringar kommer att blomma som aldrig förr.
Troligtvis kommer Skönhetsverket att behöva utfärda utegångsförbud för de fula och alldagliga under dygnets ljusa timmar. Ingenting får äventyra vårt rykte som det vackra folket. Men lite får man offra.
”Det som sker, sker”… får helt naturligt bli det nya valspråket för framtidens monark.
* * * * *
Själv har jag börjat ställa om min gamla trädgård för att kunna odla rötter, frukt och potatis för att i görligaste mån klara en enkel mathållning, om jag nu skulle bli gammal och ännu fulare än jag redan är. Vem vet, kanske dröjer det inte så länge förrän butikerna med ICA i spetsen inför skönhetskontroller vid ingångarna. Som blivande pensionär kommer jag faktiskt inte att ha råd att anlita de nya experterna, så mycket som det behöver fixas här… Det är lika bra att vara förberedd redan nu.
PS. För alla eventualiteter: Jag har inte någonstans i mitt inlägg påstått att snygga människor skulle vara korkade, ej heller att de fula/alldagliga skulle vara dugligare än de snygga. /Förf. anm
Här ovan presenterar jag en alldeles nytagen bild på vår kära måne. Så här såg Mångubben ut för en stund sedan när jag tittade ut.
Det blir allt kortare dagar med sol och i stället lyser månen upp tillvaron allt mer.
Visst ser du månen, visst syns han?
Det är däremot värre med många cyklister. På bilden nedan kör en cyklist utan lyse. Ser du honom?
Precis! Det gör inte jag heller… och ingen annan heller som kommer körande med en bil. Inte förrän man kommer väldigt nära - och, då kan det vara alldeles för sent.
* * * * *
Det är alltså livsfarligt att cykla omkring utan lyse. Många tänker kanske att inne i stan syns man, men många gathörn kan bli mycket mörka. Särskilt farligt är det vid duggregn.
Dessutom, det kan även bli dyrt att cykla omkring utan lyse. Då och då brukar polisen bötfälla slarviga cyklister, men enligt min mening borde de göra det oftare. Mycket oftare.
Så här dyrt kan det bli att snåla med lyse och reflexer:
Saknar du ljus framåt blir det 500 kronor i böter.
Saknar du ljus bakåt, 500 kronors böter.
Har du inga reflexer är det också 500 kronor.
750 kronor får du betala om du har missat två av kraven.
Har du varken reflexer eller belysning får du böta 1000 kronor.
Det kan alltså löna sig att investera i dessa saker – både för din plånbok och inte minst för din säkerhet.
* * * * *
Hela 78 procent av de barn som omkommer i cykelolyckor saknar fungerande framlyse på cykeln. Bland vuxna är andelen 46 procent, trots att det är lag på att ha lyse efter mörkrets inbrott. Det visar en ny forskningsrapport om barn och ungdomars trafiksäkerhet som Luleå tekniska universitet (LTU) genomfört i samarbete med Trygg-Hansa.
Jag måste säga att jag blev ganska upprörd över artikeln som jag länkar till ovan. Mammaledigheten skulle alltså vara en kvinnofälla! Jag som alltid sett den som ett privilegium.
Med respekt för kvinnliga chefer, manliga också för den delen, så anser jag att det finaste en människa kan göra är att ta väl hand om sin avkomma. Detta vet vilket djur som helst, för övrigt… Att betrakta barnafödande och vården av ett litet barn som kvinnofälla är fullkomligt respektlöst mot livet självt, för att inte tala om hur avskyvärd tanken är att ett barn skulle vara en black om foten för sina föräldrar.
Så avslutade jag det förra inlägget, med en del tankar inom mig om den älskade, men också hatade, tid som nu stundar.
För, vilka förväntningar och tankar bär vi inom oss, vi som genomskådat tomten och hela spektaklet redan för länge sedan?
Människor som svälter, drabbats av krig och katastrofer… kontra vi som haft turen att födas på rätt plats, i rätt tid.
Familjehögtid med sammanhållning och värme… kontra en ensamhet värre än någonsin.
Spelar vi med i samma pjäs, om och om igen?
För barnens/barnbarnens skull? Traditionens? Vår egen? Jesusbarnets?
Jaha.
Stress, hysterisk jakt efter lämpliga julklappar till allt mer bortskämda människor som ofta redan ”har allt” , städning och pyntning av hela hus/lägenheter, massor med mat till dem som redan är mätta. Skinka eller inte skinka skapar en extra brottningsmatch med det egna samvetet. Alla kraven på traditionellt och nytänkande tickar i våra överhettade hjärnor. Som en trumvirvel smeker medias och reklamens välmenande rubriker och tips våra stressade sinnen.
Kontra. Kontra.
Jul bara en gång om året (som tur är)…
… och så kommer självaste julafton och skänker en enda stor lättnad och avslappning i den spända kroppen. Med ett tappert leende på läpparna sjunker vi ihop av ren trötthet, i någon soffhörna.
Alladin eller Paradis?
Kalle Anka smattrar i bakgrunden.
Sönderrivna julklappspapper och tomkartonger i färggranna högar täcker mattorna med etiketter och snören som pikanta inslag i röran, i det nyss så ordentligt städade rummet. Både önskade och icke önskade julklappar väl omhändertagna, i diverse högar här och där.
Antiklimax när den stegrande stressen kulmineras på ett nästan snöpligt sätt.
Men: Vi glömde inte replikerna i årets pjäs heller…
Eller?
* * * * *
Svensk Handel har mycket höga förväntningar inför årets julhandel. Man känner mycket större optimism i år än förra året och tror att julhandeln kommer att omfatta totalt ca 61 miljarder (!) kronor. Allt talar för ett rekord i årets julhandel, säger Dag Klackenberg, VD för Svensk Handel, i en kommentar. Som bekant är det mesta relativt, alltså även den rådande ekonomiska krisen.
80 procent av handlarna skyltar till första advent, eller redan veckan före.
Startskottet för förväntansmarschen har alltså gått!
Advent (fr latinets adventus) betyder ankomst, men betydelsen har i praktiken förskjutits en aning; vi talar numera ofta om förväntan. Vårt kyrkoår börjar med första advent och man väntar på Jesusbarnets födelse. Man sjunger den mest kända adventspsalmen:
Hosianna, Hosianna, Hosianna!
Hosianna, Davids Son!
Välsignad vare han,
välsignad Davids Son,
som kommer i Herrans namn.
Mängder med levande ljus förhöjer upplevelsen i våra kyrkor. Vackert för både öra och öga.
I våra hem lyser elljusstakar och adventsstjärnor i våra fönster och sprider ljus i den mörkaste tiden på hela året. Man tänder det första ljuset i ljustaken med de fyra ljusen.
Många barn väntar med spänning på att få öppna den första luckan i sin julkalender. Jultomten med alla klapparna kommer till de snälla barnen, när alla luckorna har öppnats.
Lussebullar, pepparkakor och glögg, Lucia, julfester, hemligheter…
Just nu pågår det ett fantastiskt evememang på Elmia här i Jönköping. Tusentals (senast var de nästan 13 000!) taggade datanördar från när och fjärran intar sina skärmar och kopplar upp sig i ett LAN-party – världens största datorfestival, enligt Guinness Rekordbok.
Det spelas, kommuniceras, programmeras, ses på film, designas, fildelas och tävlas i flera dagar. Oavbrutet. Allt som kan göras med en dator görs här, av många tillsammans. För dem som till äventyrs kan slita sig från tangenterna finns det även föreläsningar och musikuppträdanden som omväxling.
Givetvis finns även alla de senaste nyheterna på plats. De ivriga spel- och tekniksäljarna vill inget annat än sälja det senaste och trendigaste till de hugade spekulanterna. Här handlar det ju om prylar som bara bli hetare och hetare hela tiden, absoluta måsten för de riktiga nördarna.
Kommers och begär!
Energi, puls, känsla, stämning dygnet runt, för här lanas och nördas det till max. Tid är ett begrepp som inte existerar här. Vem bryr sig om tiden, nu är jag här!
Party! Tjo, vink, hallå, va’ fan…
”Jag orkar inte sova!” är antagligen en vanlig replik på Dreamhack. Möjligen slumrar man en stund med huvudet lutat mot tangentbordet. En skamsen och yr blick, huvudskakning… och så är man på’t igen.
Personlig hygien är för många ett okänt begrepp, korv, mackor, hamburgare, energidrycker, Coca Cola, godis etc desto aktuellare. Om man nu hinner äta, dricka, gå på toa… Köer, snabbt, snabbt – inte missa något! I händelsernas centrum, häftigt, coolt. Digga!
Hallelujah från Jönköping!
* * * * *
Ordet lan kommer från förkortningen LAN, som står för Local Area Network, det vill säga ett “lokalt nätverk” då man kopplar ihop en mängd datorer för att till exempel kunna spela spel och kommunicera tillsammans.
Dreamhack har blivit så stort här i stan att många anser att evenemanget borde innebära lov från skolan. Det var i alla fall vad jag hörde flera elever tala om i korridorerna.
Fredag klockan tre är titeln på en bok, skriven av Rona Jaffe
Fräcka fredag var ett TV-program med sexologen Malena Ivarsson för många år sedan
Jag råkade födas en fredag och påstås därför vara kärleksfull och trofast
Fredag är “nittio år sådär” i Olle Widestrands sång om veckodagarna
Fredag den trettonde sägs vara otursdag
Jesus blev korsfäst en fredag
Fredag heter föstudagur, vrijdag,Freitag, Friday, vendredi, venerdì, viernes, piątek, perjantai, péntek, Cuma på några europeiska språk. Ni kan ju försöka räkna ut vilka språk det gäller…
Mina två senaste inlägg har handlat om mobbning i skolan samt den tysta mobbning och diskriminering som pågår på många arbetsplatser.
Aspekter som man i dessa sammanhang bör ta med är dels det juridiska ansvaret, dvs att arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig, och dels det moraliska ansvaret som alla har – alltså inte bara de direkt inblandade - men som inte kan fångas av någon lagparagraf.
Martin Luther King sa på sin tid: “The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”
Det där tycker jag var mycket klokt sagt och gäller i allra högsta grad fortfarande. Alltså, var finns medmänniskorna när de behövs som allra mest? Varför tiger och blundar de goda människorna?
Eftersom jag nu ändå nämnde det juridiska ansvaret, så vill jag lägga till att det finns risk för att man kommer att koncentrera sig mest på formella åtgärder – exempelvis dokumentation - för att slippa skadestånd än att verkligen hjälpa de drabbade. Jag är inte helt säker på att dessa alltid sammanfaller. När det kommer till de vuxnas mobbning och kränkningar sker dessa oftast så otroligt raffinerat att de alldeles för ofta förblir oåtkomliga lagens skyddande armar. De mobbande vet precis hur och var de ska trycka till, inte minst när det handlar om mobbare i chefsställning.
I en klok kommentar togs det här upp hur viktigt det är att hålla isär begreppen mobbning, heta diskussioner och konflikter. Det är så sant! Men ofta är det kanske just där någonstans i den förvirringen det hela börjar. Eftersom många chefer är ruskigt rädda och inkompetenta på konflikthantering får surdegarna bre ut sig och sopas elegant under den berömda mattan. När så sker öppnas möjligheten för inofficiella ledare och andra att bilda allianser, dra i trådar och utse syndabockar, vilket sedan kan utvecklas till regelrätt mobbning - med chefens passiva eller aktiva “gillande” .
Människor är olika känsliga, men jag menar att det är offrens egna upplevelser som avgör om han/hon är mobbad eller inte. Detta gäller framför allt när det är fråga om barn och unga.
När vi hör ordet mobbning tänker nog de flesta på den synliga mobbning som främst sker på mellan- och högstadiet, av barn mot andra barn.Men, det är bara en mycket liten del av alla kränkningar som sker bland människorna.Troligtvis är inte barnen alls de värsta mobbarna, utan det är faktiskt de vuxna. För faktum är att människor inte slutar att kränka andra bara för att de lämnar skolan. Deras agerande blir bara mer raffinerat och - dolt.
Vuxenmobbning förekommer lite varstans, men tycks vara vanligast inom offentlig sektor där man arbetar med människor. Enligt statistik är kvinnorna överrepresenterade. Det vanligaste är att man mobbar någon arbetskamrat eller en grupp arbetskamrater, men tillförlitliga källor visar också hur vanligt det är att chefer mobbar någon eller några arbetstagare i en grupp. Där handlar det ofta om svaga chefer som söker stöd av individer och grupper, vilka givetvis gärna ställer upp och manipulerar och intrigerar för egen vinnings skull… Vinsterna är givetvis de ”attraktivaste” arbetsuppgifterna och de högsta lönepåslagen. Pengar kommer före solidaritet även i lexikon…
Man beräknar att vuxenmobbningen kostar samhället enorma belopp, för att inte tala om det personliga lidandet som drabbar offren och deras familjer. Otaliga självmord har också en direkt koppling till kränkningar på arbetsplatserna.
Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för trygghet på arbetsplatsen och för att förhindra och reda ut problem, bland annat mobbning. Ändå tystas dessa problem ofta ner och om/när de diskuteras, görs det icke sällan som de starkas demonstration om hur bra allting fungerar - medan det i det tysta sipprar blod ur många inre sår hos de drabbade. Det bästa för de drabbade vore att snabbt byta arbetsplats, men… hur lätt är det idag?
* * * * *
Jag ville bara göra detta inlägg som komplement till mitt föregående inlägg om mobbningen i våra skolor. Är det så underligt att barn mobbar, när de vuxna själva baktalar, intrigerara och mobbar?
Det är mycket ledsamt att behöva konstatera att ca 50 000 skolelever i mellan- och högstadieåldern fortfarande år 2009 upplever sig mobbade i skolan enligt en stor undersökning som Skolverket gjort. I sådana här sammanhang sägs det ofta att många kanske överdriver och att det ”gått inflation” i ord som mobbning och kränkning. Jag tycker bestämt att det alltid ska vara den drabbades egna känsla som ska avgöra vad personen upplevt. I själva verket är jag rädd för att siffran eventuellt kan vara ännu högre, eftersom jag vet att en del förnekelse förekommer i samband med sådana här undersökningar.
Det är totalt oacceptabelt att en ung människa behöver känna sig rädd för att gå till skolan. Redan relativt ”oskyldig mobbning”, till exempel i form av verbala hugg, kan ge konsekvenser som måltavlan bär med sig resten av sitt liv. Glädjande nog har vi fått mer och mer fokus på mobbningen i skolorna med antimobbningsplaner o dyl, men uppenbarligen räcker detta inte långt. Alldeles för många vuxna - föräldrar och skolpersonal i spetsen - fortsätter att blunda!
Jag ser i kommentarerna till Aftonbladets artikel - som jag länkat till ovan - att många tror att lösningen är så enkel som att ”straffa” och ”stänga av mobbarna”. Problemen är dessvärre mycket större än att de kan åtgärdas med de “enkla lösningarnas” språk. Lagen tillåter exempelvis inte, på goda grunder, avstängningar utan mycket starka skäl och vad många menar med ”straff” är jag inte riktigt på det klara med.
Om det över huvud taget går att förbättra mobbningsstatistiken tror jag att fler vuxna måste få en klar bild över vad mobbning egentligen handlar om i grunden. Hur illa vi än tycker om mobbarna och framför allt deras gärningar, måste vi komma ihåg att även de - på sitt sätt - är offer, eftersom mobbarna själva i regel mår dåligt… om än kanske inte av samma orsaker som deras offer. Här handlar det om unga människor som alla behöver de vuxnas hjälp och stöd!
Jag passar på att göra reklam för Friends som är en icke vinstdrivande ideell organisation med engagerad och erfaren personal i barn- och ungdomsfrågor och som arbetar för att barn och unga ska känna sig trygga och slippa utsättas för mobbning och andra kränkningar. Friends arbetar numera även inom idrottsrörelsen och i förskolan. De har hjälpt många skolor med goda resultat.
Med jämna mellanrum har jag skrivit om alkoholen och dess skadeverkningar, även här på bloggen. Jag tänkte skriva några rader även idag, trots att jag är väl medveten om hur impopulärt och känsligt ämnet är i vida kretsar. Jag skriver inte för att bli populär, utan gör det för att jag faktiskt är orolig. Jag har skrivit det förr och jag gör det igen: Jag är inte ute efter att döma, förbjuda eller moralisera över hur andra lever sina liv. Däremot vill jag ändå understryka att vi vuxna bör vara medvetna om vårt ansvar för de ungas uppväxt samt vår roll som förebilder och gränssättare.
Återigen presenterades en larmrapport om ungas riskbeteende med alkohol och droger, se länken ovan. Denna gång kommer larmet från Västerorts ungdomsmottagningar i Stockholm, men hade lika gärna kunnat komma från vilken annan stad eller stadsdel som helst. Denna alarmerande rapport kommer antagligen att passera lika obemärkt som andra liknande studier gjort, dvs spridda axelryckningar, några ”usch så hemskt” och så är allt som vanligt igen: Billiga lådviner, dyra årsgångsviner, öl och starksprit släpas hem från när och fjärran, för att ge påstådd guldkant i tillvaron. ”Jag sköter mitt drickande snyggt och gör det för att det är gott”, sägs det. ”Gör gott”, skulle jag vilja invända…
Allt yngre ungdomar ertappas kraftigt berusade på stan om nätterna. Enligt uppgifter är många föräldrar ofta överraskade när polis/soc i särskilt allvarliga fall tar kontakt med hemmen, dvs föräldrarna har till synes inte en susning om vad deras barn gör ute om nätterna. Andra föräldrar i sin tur sägs vara i samma skick som deras egna ungdomar… Inte sällan har dessutom föräldrarna själva försett sina minderåriga barn med alkohol, i den naiva tron att de därmed ”vet” vad och hur mycket deras ungdomar dricker. I själva verket har man gett ett frikort till alkoholbruket samt dessutom gjort sig skyldig till en brottslig handling, langning.
Vi vet idag att alkoholen är en kraftigt depressiv drog som i kombination med förändrat sömnmönster, dåligt näringsintag (ni vet hur många som bantar!) och icke färdigutvecklade kroppsliga och mentala funktioner ger negativa konsekvenser hos de unga.Vi vet också att alkoholen påverkar omdömet och finns bakom tre av fyra våldsbrott samt orsakar andra olyckor och beklagliga händelser med ofta mycket långtgående följder. Jag behöver knappast fortsätta.
Hur kan vi tillåta att detta händer dag efter dag? Av både ekonomiska och mänskliga hänsyn borde vi på bred front och på allvar börja diskutera alkoholfrågan. Vi har helt enkelt inte har råd att fortsätta som vi gör. Vi kan ej heller gömma oss bakom det faktum att det brukas alkohol även i andra länder - skadorna hos våra ungdomar blir inte mindre för det. Frågan är dessutom om alkoholbruk hos väldigt unga förekommer på samma sätt i så många andra håll i världen? Ej heller kan vi gömma oss bakom okunskap som man kanske gjorde på 1700-talet. Idag vet vi, men trots vetskapen väljer vi att blunda.
Den brinnande punkten måste alltså vara: Varför dricker folk? Vad flyr man ifrån i ett land där så många alternativ till meningsfull fritid och samvaro finns? Varför invitera och upphöja den falske och demoniske Kung Alkohol som stämningshöjare och kvällens hedersgäst i snart sagt alla festliga sammanhang?
Vad sägs om en stor fet spindel klättrande på sovrumsväggen eller ett kryllande bo med spralliga snokar eller glänsande tvestjärtar?
Jag får erkänna utan omsvep att jag lider av åtminstone lindrig form av entomofobi, dvs insektsfobi. Utan tvekan inser jag att obehaget är ganska irrationellt, eftersom dessa insekter knappast kan skada mig. Om insektsrädslan hos mig beror på inre disposition eller är förvärvad kan jag inte uttala mig om med säkerhet. Däremot minns jag en händelse från barndomen, som knappast botade mig från den eventuellt medfödda insektsrädslan.
Det var så att jag ibland under sköna sommardagar tyckte om att lägga mig i halvskugga på en filt i trädgården och läsa. Med lite tur brukade vår katt dessutom komma och lägga sig hos mig och så kunde vi avslappnat njuta av underbar somrig livsluft båda två. Ibland kunde det emellertid hända sig att läsupplevelsen blev mig övermäktig och jag föll helt enkelt i sömn. Att katten somnade snabbt, behöver jag väl inte ens nämna?
Nåja, en skön dag hade jag råkat somna och vaknade av en diffus känsla av att något rörde sig på mig. Det var definitivt inte katten! Totalt yrvaket tittade jag mig omkring och såg hur en stor skalbagge klättrade på min arm, på väg upp mot halsen och ansiktet… Kära läsare, jag kan garantera dig att det blev det snabbaste uppvaknandet jag upplevt i mitt liv! Upp som skjuten ur en katapult rusade jag iväg, springande som en besatt bindgalning. Rena turen att jag inte sprang rakt emot en vägg eller ett träd… och, faktiskt, än idag kan jag förnimma känslan av obehag, bara genom att tänka på den omtumlande händelsen.
Vad jag förstår känner de flesta människorna rädsla då och då i olika situationer, vilket är helt naturligt. Enligt undersökningar lider dock cirka 15 % av människorna av rädslor som skulle diagnostiseras som fobier (grek. fobos = fruktan) av olika slag. En fobi karaktäriseras som irrationell och överdriven och resulterar i en proportionellt orimlig vilja att undvika situationer/föremål förknippade med rädslan.
Man kan i princip få fobi för nästan vad som helst, men underligt nog är människor sällan rädda för verkligt livsfarliga saker som bilar och vapen. Flera vanliga fobier tycks vara kopplade till människans urgamla livsvillkor, som t ex rädslan för djur som kan skada oss. Trots att vi har få giftiga och farliga insekter, ormar och andra djur i vår närhet, finns alltså rädslorna kvar.
Jag försökte googla lite på våra vanligaste fobier och fick fram följande:
1.Araknofobi (rädsla för spindlar)
2.Social fobi (rädsla för människor och sociala situationer
3.Aerofobi (flygrädsla)
4.Agorafobi (s k torgskräck, dvs rädsla för stora öppna ytor)
5.Klaustrofobi (rädsla för trånga utrymmen)
6.Akrofobi (höjdrädsla)
Personligen tycker jag att skalbaggar och speciellt tvestjärtar är obehagligare än spindlar. Därmed inte sagt att jag skulle älska spindlar!
Nu får det vara nog! Hur dum får en partiledare vara?
Den överallt närvarande och alltid lika snabbtungade folkpartiledaren som så ivrigt brukar yra om kunskap visste inte om att nationalhjälten och storstjärnan Zlatan Ibrahimovic var född i Malmö! Jag menar, det vet ju varenda unge, såväl i Rosengård som i Vellinge, som någonsin hållit i en boll!
Det är på tiden att våra politiker börjar inse vilka saker som intresserar journalisterna och väljarna. Av Björklunds försök att plocka billiga politiska poäng genom att kombinera politisk korrekthet med enkel folklighet med pratet om fotbollskungen Zlatan blev det bara kladdig pannkaka med svarta kanter.
Hur trovärdig är han då i sina andra uttalanden, när han visat en så djup okunskap i denna ack så viktiga fråga?
Vem kan sätta tilltro till Björklunds prat om skattesänkningar, arbetsrätt, utbildning, betyg, euro och jag-vet-inte-allt. Han kanske talade om Balkan och inte Sverige?
* * * * *
Mina kunskaper om Zlatan? – Nästan noll! Tror att han gjort mål i någon populär sport någon gång. Vill minnas att han även brukat få domaren emot sig ibland. F ö tror jag att han har bättre betalt är domaren.
Hur ärlig kan/ska man vara och ändå äga god social kompetens? Det är en frågeställning som jag haft anledning att fundera på många gånger i mitt liv, eftersom jag i diskussioner med andra upptäckt att uppfattningarna varierar kraftigt.
I dagens Metro framgick det att sex av tio butiksanställda ljuger för kunderna. Det kan exempelvis handla om situationer då kunden provar kläder som inte sitter särskilt snyggt, men de anställda säger inte detta. Anledningen kan vara att man helt enkelt inte orkar eller att man vill ”förskona” kunden från den obehagliga sanningen. Kanske också för att man är mån om att sälja… (förf. anm).
Själv föredrar jag oftast att både säga och höra sanningen, men vill påpeka att alla sanningar inte nödvändigtvis behöver sägas. Det är alltså bättre att tiga än att ljuga rakt ut. I regel finns det också något positivt i de flesta situationerna, som man med lite diplomati kan säga och - stå för.
Själv ogillar jag skarpt det där klassiskt kvinnliga: Några damer sitter tillsammans i ett rum och in kommer ytterligare en, med en ny frisyr.
- Oj, så snygg du är i håret! kvittrar damerna förtjust och hon med den nya frisyren rodnar av välbehag. När hon sedan lämnat rummet vet ni precis hur det kan låta:
- Såg ni - som hon såg ut i håret! Hur kunde hon klippa sig så kort, med den profilen…
Alltså, här har vi dilemmat: Den nyklippta blev kanske trots allt glad över responsen, samtidigt som hon misstänker och de andra vet att de faktiskt ljög. Hade man inte kunnat hålla henne glad ändå, utan att ljuga? Hade det inte räckt att säga exempelvis att frisyren är lättskött och praktisk?
Själv menar jag att det innerst inne handlar om hur säker man är på sig själv, dvs har förmågan att våga lita på det egna omdömet och inte är så beroende av andras gillande. Vi vet ju ändå alla att smaken är olika - det är ju bland annat därför butikerna har så mycket att välja på. Hur vore det om alla skulle tycka lika? När jag köper något som jag själv tycker om, behöver väl inte andra tycka likadant? Det viktigaste är väl ändå att jag själv är nöjd?
Personligen blir jag alltså inte ett dugg gladare eller klokare av folk som säger sig gilla eller hålla med, i en kultur där det förekommer så många falska och hycklande omdömen.
Gissa vad? Efter den stressiga måndagen blev det sedan en stressig tisdag…
Ibland känner jag att min uppfostran inte var vidare framsynt, för den har med tiden blivit mycket otidsenlig med tanke på kraven i dagens samhälle. Kraven och kraven, förresten… Självklart har jag ifrågasatt mycket och även frigjort mig från onödiga måsten, sådana som verkligen inte är några måsten på riktigt. Men trots detta hemsöker det dåliga samvtet mig lite då och då viskande slugt i mitt mest sårbara öra: ”Vad är du för en kvinna? En kvinna ska…” Så säger det otäcka eländet och försöker rubba min ömtåliga balans innan jag hinner opponera mig med mitt trotsiga ”DET SKA HON INTE ALLS”!
Den här sortens konflikter sker när jag exempelvis kommer att tänka på att jag fortfarande har sommargardinerna uppe i november, eller - som idag - när jag svängde in på Mc Driven på hemvägen och köpte en hel meny Big Mac (med Cola!), bara för att slippa laga mat. Skräpmat, skräpmat trallar småjävlarna fortfarande i hjärnskrubben för det dåliga samvetet.
Det blev väl inte direkt bättre när jag googlade Big Mac och fick se att min meny innehöll över 1000 kalorier, eftersom jag inte hade vett att välja minimorötter (35 kcal) i stället för pommes frites och Sprite Zero (4 kcal) i stället för Coca-Cola…
Något som ändå tröstade mig var uppgiften om en japan, Takeru Kobayashi, som i en tävling i Tennessee tog hem segern i klassen Flest hamburgare på kortast tid. Han lyckades nämligen pressa i sig 67 stycken på åtta minuter - hur det nu gick till. Läste vidare att en amerikan vid namn Don Gorske har konsumerat 23 000 Big Macs i sitt liv.
Idag tycker jag att ni ska tycka lite synd om mig, för jag känner mig helt slut. Hasade mig hemåt och sedan bara sjönk ihop här framför datorn, huvudet tomt som en påse med bara smulorna kvar. Mina måndagar är nämligen sådana att jag knappt ens tål bokstaven m (som i måndag)… Så skriver ni en kommentar, måste ni försöka klara er utan denna förhatliga bokstav, så att ni inte irriterar mig. Själv är jag så trött, så att jag faktiskt inte fixar att skriva inlägget utan denna vidriga krumelur, men ni ska veta att jag morrar till högljutt varje gång jag trycker på den tangenten…
Jag skulle egentligen inte belasta er med gnäll, men kan ju säga så pass att jag hade haft stor nytta av att kunna klona mig till, låt oss säga fem små Ailas, som springer runt och förklarar, lyssnar, stöttar, motiverar, tröstar, rättar och fixar. Alla Ailaskopiorna skulle dessutom vara av det slaget att de klarar en hel dag utan några raster, toabesök och mat. Bara vara pigga och engagerade samt ha bra spinn på fötterna.
Alternativt hade en bläckfisk med en massa armar kunnat fungera. En arm som lyssnar, två som förklarar, en som stöttar… Ja, ni fattar?
Jag har redan i något tidigare inlägg berättat att i mitt nästa liv vill jag helst bli en huskatt, i en snäll familj. Då hade jag kunnat sova på husets finaste sidenkudde, gosa, spinna, busa och äta i hela dagarna. Precis som det hade behagat mig. Alla hade ändå tyckt att jag var jättesöt och gullig på alla sätt.
Skulle jag återigen behöva bli en varelse som förväntas arbeta en massa för samhällsnyttan och brödfödan, då vill jag nog bli utrustad med bläckfiskens alla flitiga armar. För samhället lär väl inte bli mänskligare i framtiden?
Just nu i skrivande stund undrar jag varför vi ilar som vi gör? Till vilken nytta och för – vem?
Bus, mycket bus!
Viftande svansar och pigga ögon.
Mjaouu, kurr och spinn…
Mat!
Lite mer bus
och ännu mer kurr och spinn.
Lite mer mat…
Mätt i magen - bara så tröööööttt.
Sova, sova länge,
på bästa platsen.
Respekt: Stör mej ej.
Livkonstnärer.
Katter – dessa underbart filosofiska djur.
* * * * *
Det har varit mycket “filosofi” här denna helg. Har nämligen haft besök av två kära missar från den stora huvudstaden och dessutom varit kattvakt åt tre andra missar. Plus att Sotis alltid finns i huset.
Hängde ni med?
OK, jag lägger in en bildkavalkad på alla missarna, förutom Sotis då, för honom har ni ju redan sett i tidigare inlägg.
Ja, här ovan latar sig den supersnälle kissen Morris, som jag alltså har passat i helgen.
Det här är Morris gosiga “syrra” Freja. Ett under att hon över huvud taget fastnade på bild, så som hon busar. (Tur jag slipper försöka försörja mig som djurfotograf!)
Här är självaste kattdrottningen Rosie i all sin elegans. Har varit även hennes reservmatte i helgen. Lite på nåder, så där…
Här ser du den ena av huvudstadsfröknarna, Lillis… som behagat lägga sig (respektlöst) på mitt bord.
Sedan fick jag leta efter den andra huvudstadsfröken i hela huset. Totalt försvunnen var hon! Så jag letade länge, letade och jag leeetade… Till slut kom jag på att lyfta på täcket där hennes matte och husse sovit. - Jodå, där hittade jag en yrvaken missa… som till synes såg aningen skamsen ut. Men innerst inne var hon nog mest undrande över att jag hade mod att störa hennes rättmätiga sömn… Sedan blundande hon och sov vidare.
Du har antagligen observerat hur många nya beroenden vår moderna livsföring gett oss? Nu är det inte bara alkohol, droger och tobak utan man kan bli beroende av nästan vad som helst, exempelvis mat, sex, socker, spel, shopping, mobiltelefoni, arbete, träning och så - Internet.
Eftersom jag är förtjust i att ta saker från grunden (gick du på det?), så googlade jag definitionen av missbruk enligt DSM IV, Diagnostic and Statistical Manual of mental disorders (alltså ej Dirty Sexy Money denna gång). IV betyder att det handlar om psykosociala störningar. Så här stod det: Missbruk är ett maladaptivt substansbruk som leder till kliniskt signifikant funktionsnedsättning eller lidande. Låter helt klart allvarligt.
Idag bestämde jag mig för att ärligt försöka rannsaka mig själv angående min eventuella beroendesituation. Ganska snabbt fick jag det konstaterat att jag nog hade svårt att tänka mig ett meningsfullt liv utan dator och Internet, så det beroendet ligger nog närmast mig, snäppet före chokladberoendet.
Alla ni som bloggar – och nog även ni andra - vet säkert hur lätt det är att bli sittande framför datorn med allt möjligt intressant i stället för att exempelvis ta den där välgörande promenaden? Särskilt lätt är det att bli sittande så här i novemberrusket.
Jag uppfyller, mer eller mindre, alla kriterierna för kvalificerat Internetmissbruk. Hör bara: Eftersom jag använder dator både som arbetsredskap och fritidssysselsättning blir jag ofta upptagen av min drog. I vart fall när det handlar om fritidssidan sker det ofta en sinnesförändring, till det bättre. Detta sker gärna efter en slitsam arbetsdag då jag bara sjunker ihop i min sköna kontorsstol framför datorn. Med tiden har det skett en tydlig toleransökning med surfandet. Några timmar kan försvinna väldigt snabbt, men kännas som en halvtimme. När det gäller abstinensen så är den inte riktigt oroväckande, ännu. Exempelvis klarar jag resor och sociala IRL-aktiviteter utan att ens tänka på datorn, vilket ju måste vara ett gott tecken. Men när jag väl är hemma, vill jag gärna ha datorn på.
Ett allmänt kriterium för missbruk är också att man ofta hamnar i konflikter. Nu är jag turligt nog singelboende så det handlar mest om konflikt med det egna samvetet. Jag har aldrig varit en kvinna som blir ihågkommen för städmani, så substansbruket Internet har knappast bidragit till ökad vanskötsel av hemmet… Katten bråkar inte överdrivet, utan brukar då och då tassa in, jamande. Men när han fått sitta i knäet och blivit klappad en stund, så är han en glad katt igen.
Återfall är typiskt för missbrukaren och sådana får jag ofta, dvs ett substansbruk sker varje gång jag slår på datorn. Eller tjah, här handlar det kanske snarare om aktivt pågående missbruk? När det slutligen kommer till förnekelse, så uppfyller jag inte det kriteriet, som ni observerat. - Jag har ju genom detta inlägg erkänt att det föreligger ett beroende. Kanske är jag alltså endast s k storkonsument?
Nu tänker jag faktiskt ta en liten promenad till närmaste butik, för att i någon mån behandla mina två beroenden rättvist. Ska köpa mig en chokladkaka.
* * * * *
Fakta: I USA har man gjort seriösa undersökningar som visar att cirka 8 miljoner amerikaner är sjukligt beroende av sina datorer . Även hos oss är datoranvändningen på väg att bli ett folkhälsoproblem. Det handlar oftast om datorspelande unga män samt unga kvinnor beroende av sociala sajter. I skolan upplever jag ganska ofta hur vissa elever har en närmast tvångsmässig relation till lockande sajter på nätet.
Datormissbrukande ungdomar sover alldeles för lite, vilket gör att de hamnar i konflikt med skola/arbete/föräldrar. De missköter även motion och kost samt normala sociala relationer. Många av de drabbade ungdomarna menar att cyberlivet via chattar, musik, film, spel etc är kravlösare än det verkliga livet där man lättare riskerar besvikelser. Vissa har gått så långt att de fått identitetsproblem, då de inte längre klarar att skilja mellan flykt och verklighet. I extremfall har det till och med skett dödsfall på grund av datorspelande, då spelaren helt enkelt kollapsat efter många timmars intensiva spelande utan vare sig mat eller dryck.
Oj, vad jag hunnit ångra att jag lovade den där ”analysen” om respekt. Tur att jag hade vett att åtminstone gardera mig, skrev ju att det blir en amatörmässig analys. Svårt ju!
Allra först borde vi kanske i någon mån ha klart för oss vad vi talar om. Därför slog jag upp ordet respekt i SAOL: Respekt = aktning, vördnad. Respektera = högakta; ha försyn för; ta hänsyn till.
Då jag fortfarande kände mig osäker inför uppgiften, så jag passade på att fråga några elever i skolan vad begreppet respekt betydde för dem. Ord som återkom var: Hänsyn, ärlighet, viktigt, lyssna, folkvett, personlighetens betydelse, rädsla, utseende (!).
Ett par elever tog upp att vissa lärare tycker att en elev inte visar respekt, om han/hon argumenterar emot i sak eller ifrågasätter deras undervisning, vilket jag tycker var mycket ledsamt att höra. Samhället har knappast utvecklats mest av JA-sägarna… Flera elever poängterade slutligen att respekterar man andra, så får man respekt tillbaka. Ömsesidigheten bör alltså finnas där.
Icke sällan hör man alltså äldre tala om moralupplösning och klaga på de ungas minskade respekt för vuxna. Med tanke på att jag i många år arbetat med tonåringar är frågan helt naturligt extra intressant för mig; har ju hunnit att möta ett stort antal ungdomar på många olika gymnasieprogram.
Helt spontant vill jag säga att de flesta eleverna har varit och är mycket trevliga, så där ser jag inte någon avgörande skillnad jämfört med tidigare. Vuxna har faktiskt i alla tider klagat på ungdomars respektlöshet och allmänt dåliga uppförande, så det är inget som uppkommit idag. Den skillnad som vi upplever idag beror snarare på den allmänna samhällsutvecklingen där både vi själva och ungdomen förändrats. Förmodligen ser vi dock inte förändringen lika tydligt hos oss själva…
Alldeles oavsett, så är ungdomars beteende resultatet av hur vi som föräldrageneration uppfostrat dem och om jag skulle vara riktigt skoningslös, så är det inte heller särskilt ovanligt att träffa på vuxna, inklusive pensionärer, som beter sig allmänt respektlöst ute i samhället, inte minst just mot unga. De underskattar sin egen betydelse som vuxna förebilder. Barn gör inte alltid som de vuxna säger till dem - de gör som de vuxna gör själva.
Så… Ni minns väl det där med glashuset och stenen…?
För att ni inte ska bli helt besvikna på mig, listar jag här några företeelser som förmodligen haft betydelse för den senaste tidens utveckling mot mindre upplevd respekt för vuxna och samhället:
• Totalförbud av aga. Jag misstänker att ”respekten” tidigare ofta berodde på rädsla; dvs det handlade inte om någon vacker och genuin respekt. År 1979 fick vi totaltförbud av aga i Sverige. Enligt Rädda Barnen utsätts ca 80 % av världens barn fortfarande för aga i hemmen. I skolorna världen över är våld en del av barnens vardag… Mycket svårt att respektera!
• Ökat medinflytande. Samhällets strävan att ge medborgarna mer inflytande och ansvar över den egna situationen har inneburit mindre respekt för dem som haft maktpositioner. För barnens del gäller detta i första hand skolan, där elevinflytandet undan för undan förstärkts.
• Ökad bildningsnivå hos medborgarna har gjort att många maktutövare befunnits vara högst mänskliga och lättviktiga, vilket – som väl är – minskat respekten för dem.
• Individualismen i samhället fokuserar ofta mer på rättigheter än skyldigheter. ”Det här tjänar du på” är en mycket vanlig rubrik idag. Signalen är att tänk bara på dig själv, du vet ändå bäst. Bry dig inte om vad andra tänker och känner… Störst, bäst, rikast och vackrast vinner.
• Båda föräldrars förvärsarbete har inneburit större ”frihet” för de unga. Vissa föräldrar har kompenserat sin frånvaro och sitt dåliga samvete med större ”medgörlighet”. Man vill helt enkelt undvika konflikter under den lilla tid man har tillsammans.
• Stressen i arbetslivet/skolan gör att ingen orkar/hinner lyssna, vilket lätt skapar irritation som kan tolkas som respektlöshet.
• Frustration/maktlöshet. Alla barn tvingas mer eller mindre att gå i skolan i 12 år, även om de hellre skulle vilja arbeta. Hur kul är det att tvingas genomlida lektion på lektion där man faktiskt inte hänger med/trivs? Många unga känner att de över huvud taget inte behövs i samhället, vilket är mycket, mycket illa!
• Skilsmässorna har ökat och barnen är oftast de stora förlorarna. De har fått känna av vuxenvärldens svek, vilket knappast ökat respekten.
• Kommersialismens lockbeten har blivit allt attraktivare och förpassat de ”gamla hederliga” värderingarna till Torget för Blekhet & Tristess
• Fritidssysselsättningarna utanför hemmen har ökat och där har det vuxit fram nya normer som inte alltid överensstämt med hemmens.
• Samhällets oförmåga att kontrollera sina egna lagar har knappast bidragit till större respekt.
• Ökad anonymitet i stora och sterila bostadsområden där ingen ”ser och bryr sig”.
• Ökad tillgång till media har gett öppnare perspektiv.
• Den snabba tekniska utvecklingen på flera områden har skapat stora klyftor mellan
generationerna och omslukat de unga i en värld där de vuxna ej känner sig bekväma, t ex dataspel och mobilanvändning. Internet blivit en maktfaktor vars plattformar öppnat helt nya kommunikationsmöjligheter som de unga behärskar, men som många vuxna är totalt okunniga om. Kanske lite svårt för de unga att respektera sådan ”dumhet”?
• Alkohol- och droganvändning har ökat och flyttat neråt i åldrarna.
• Film och rockmusik som utmanande, ifrågasättande och respektlösa förebilder.
• Avkristningen har ersatt Bibeln och Gud med nya sortens härskare, med helt andra budskap. Se föregående punkt.
Det där var några punkter, utan inbördes ordning, som jag tror har haft betydelse för den utveckling som både unga och äldre fått vidkännas. Som så ofta, har medaljen fram- och baksida och det gäller för oss att försöka hantera våra ”mynt” på bästa sätt.
* * * * *
Jag lämnar diskussionen öppen för kommentarer och ser fram emot många sådana. Detta är ju ett område som vi alla möter varje dag samt har olika synpunkter om. Jag har, givetvis, många fler… men nu får detta räcka så länge.
X-core från Tjeckien får stå för det lite mer praktiskt/konkreta bidraget i debatten angående respekt på denna blogg.
Det är inte utan att jag känner trovärdiga vibbar i gruppens engagemang. Detta är kanske inte direkt min favoritmusik, men sämre har jag förvisso hört.
Jag passerade idag förbi två unga män på gatan och hörde oavsiktligt delar av deras för stunden aningen högljudda ordväxling. Så här lät det:
-…. respekt, för fan!
För att betona budskapet ytterligare, hötte vederbörande hotfullt upp knytnäven och böjde sig framåt.
-Dra åt h-e, din feta lögnhals!
Så svarade motparten och gick sedan med snabba steg därifrån. Som väl var…
Jag är mycket glad över att diskussionen - åtminstone för denna gång - såg ut att sluta där, då jag ogärna ville bli vittne till en respektlös uppgörelse angående just – ordet respekt.
Nu ska det genast sägas att jag inte ser dessa unga herrar som några allmängiltiga representanter för dagens uppväxande generation, långt därifrån. Episoden fick dock mig att börja fundera på vad ordet respekt egentligen står för idag.
Att språket och ordens betydelse förändras med tiden är jag väl medveten om, likaså att människors värderingar, barnuppfostran och levnadssätt, på gott och ont, följer samhällets ständigt pågående reformering och utveckling. Dessa processer påverkar självklart även kommunikationen, inte minst mellan generationerna.
Kanske vandrar jag en bit ut på nattgammal is, om jag påstår att man tidigare fick lära sig att mer naturligt självklart behandla äldre personer med större respekt redan på grund av deras större livserfarenhet och livsvisdom än vad som sker idag i Sverige. Detta synsätt är fortfarande vanligt i många andra länder.
I uppfostraningick också en grundläggande regel att behandla omgivningen med hövlighet och hänsyn, men också att lyssna på andra och högakta kunnande och goda gärningar.
Som bekant har människor med ekonomisk och annan makt alltid åtnjutit respekt, både frivillig som påtvingad. Frågan är dock, om inte de med häftiga ägodelar, attraktivt utseende, kändisskap o dyl av media upphöjda ”pseudokvaliteter” håller på att kraftigt flytta fram sina positioner, dvs många tenderar att värdera folk i vilkas kölvatten man gärna skulle vilja spegla sig. Ytterligare ett annat sätt att äga, eller snarare tilltvinga sig, ”respekt” är att bära vapen, tillhyggen och annat som skrämmer. Detta är tillämpligt då man uttömt möjligheterna att kunna åtnjuta respekt på andra grunder. Det var just försök till den sistnämnda sortens respekt jag blev vittne till idag.
”Byns äldste” däremot sitter ofta isolerad i sin egen lilla kammare och har ingen stark ställning i Sverige anno 2009.
* * * * *
Jag återkommer inom kort med en mycket amatörmässig ”analys” kring denna utveckling, men vill redan nu förutskicka att inte utvecklingen enbart varit negativ. Till dess, visa respekt för din nästa.
Ikväll känner jag mig trött och (s)liten, som sig bör en mörk novembermåndag. Av någon anledning kom jag att tänka på människors ökande behov av självhävdelse. För mig - rätt eller fel - går självhävdelsen hand i hand med det individualistiskt jagiska. Jag har absolut inga ambitioner att försöka definiera individualismen, vare sig politiskt eller sociologiskt. Sådant har andra gjort så mycket bättre långt före mig. Jag nöjer mig bara med att konstatera att vi i sak närmat oss USA, som ju traditionellt betraktats som paradiset för den glittrande och sprakande individualismen.
Men jag då? Jag är ju liten och svag! Så vilsen utan er.
Precis som djur och växter, har människan fått i uppgift att föra sin art vidare och den saken har vi förvisso klarat med bravur: Jordens befolkning på cirka 6,7 miljarder människor är ett bevis nog därom. Varje människokropp – resultat av sin mors födslosmärta - är ett under i sig, men sett i ett större perspektiv är vi ändå mycket obetydliga; var och en bara en av 6 700 000 000 individer.
Ja. Vad sägs om mer ödmjukhet?
Ibland tycker jag om att besöka stora städer, få ett själsligt reningsbad i anonymitetens vida hav.
En favoritbild är hur jag rör mig sakta fram, på en bred och evighetgslång boulevard, möter en aldrig sinande människoström. Ansikten och åter ansiken, frisyrer, mössor och jackor i skilda kulörer väller fram som hett pulserande lava, utan något slut. Då och då möts ett par vilsekomna snabba ögonkast i ett obemärkt vågspel av ögonblickens tidvatten. Jag går så sakteliga vidare, som envilsen Geistfahrer, med släckta lyktor.
Medan skymningen tilltar, ökar min litenhet till skönt total.
En oansenlig sökare under färd mot målet, i perspektivens belysande låga.
Maten är halva födan, resten är sill och potatis är ett gammalt talesätt jag hört någon gång. Möjligen kan uttrycket tolkas på lite olika sätt, men jag överlåter variationerna till mina eventuella läsare. Alldeles oavsett tolkningen är vi säkert överens om att maten betyder mycket för oss alla - och då inte endast för den rent konkreta överlevnaden.
Maten i sina bästa stunder är en stor glädje i livet.
Jag får villigt erkänna att jag inte alltid tyckt så där. Det har funnits tider då jag hoppat över måltider, ätit lite halvtjurigt bara för att tysta ner den kurrande magen och då kanske ersatt ”den riktiga maten” med något bakverk eller annat som skulle betraktas som onyttigt. Skolmaten var exempelvis inte alltid en hit ens på den gamla goda tiden. Med fasa minns jag den vidbrända klistervällingen och de feta, vita fläskklumparna som så tappert simmade i soppan och vilka vi barn försökte smyga undan de vaktande lärarnas alltseende örnblickar.
Idag kan jag helt själv bestämma vad jag ska handla, laga och äta… eller vilken restaurang jag väljer de gånger jag vill unna mig något extra.
Igår var det en sådan kväll då vi i familjekretsen hade bestämt oss för att gå ut och unna oss något riktigt gott. Valet av restaurang var lätt, eftersom vi alla älskar thaimat och faktiskt redan har ett favoritställe i stan. Varför chansa, resonerade vi!
Det svåra är alltid att välja vad man vill ha från menyn. Så hungriga som vi var så ville, åtminstone ögonen, egentligen ha allt. Själv brukar jag resonera som så att jag beställer något som jag själv inte kan laga. På den där restaurangen betyder det att jag inte är i närheten av något på deras meny… Efter moget övervägande bestämde jag mig för förrätt och huvudrätt enligt nedan:
1. ChaGio Vårrulle
Krispig skaldjursvårrulle med sötsur sallad & stark nuc mam sås
Seafood springroll with spicy nuc mam sauce
2. Pla Choo Chee
Stekt laxfilé med krämig choo chee curry
Fried salmon fillet with creamy choo chee curry
Så här läckert såg det ut, men smaken var ännu bättre.
Sedan blev det bara en slät kopp kaffe, efterrätt var det inte läge att ens fundera på. Jag var så mätt! Behagligt mätt, måste tilläggas. Kände den underbara eftersmaken fortfarande på morgonen när jag vaknade.
Att vi sedan hade en trevlig samvaro under de tre timmar vi satt på restaurangen gjorde inte matupplevelsen mindre. För något jag märkt sedan jag blev ensamboende är att ingen mat smakar riktigt lika bra, om man inte delar upplevelsen med någon annan. På jobbet är vi i regel flera som äter samtidigt, men stressade lärare har en tendens att sluka maten som en glupsk labrador och upplevelsen blir således endast det primära behovet av att stilla hungern.
****
På tal om mat. Kom att tänka på en söt liten story.
Som bekant så tjatar många av oss kvinnor alldeles för mycket om sin vikt, vilket jag för övrigt tycker borde vara mer eller mindre förbjudet, åtminstone i barns närvaro.
I alla fall; det var en mamma som hade besök av en god väninna och givetvis kom de att tala om bantning, mat och vikt. Den oroliga mamman ville veta om väninnan ansåg att hon var “normalviktig”. Väninnan svarade övertygande att så var fallet.
Kvinnans lilla son råkade höra diskussionen och så sa han mycket bestämt:
- Nä, mamma är inte normalviktig - HON ÄR JÄTTEVIKTIG!
Här ser ni min dröm - en Morgan Plus 8, 1967 - som kanske hade kunnat rädda mig ur töntträsket:
Läste just om hur den övertygade socialisten, mångmiljonären, Östermalsbon Jan Guillou pratar om SAAB - bilen för intellektuella - men kör själv en lyxig C6 av franska Citroën; en bil som ”signalerar god smak och individualism” och ägs av människor som har råd. Den individualistiska socialisten, javisst.
Guillou har desutom blivit känd som en person som även har råd att parkera där det passar honom, eftersom han ser P-böterna som extra häftig kommunalskatt. Minns en tidigare intervju där han med stor inlevelse och stolthet berättade om hur han brukade parkera sitt franska åk precis utanför Systembolaget, för att på ett smidigt sätt kunnaplocka in sina många och tunga vinkartonger. På ett sätt som endast den balla Guillou kan, beskrev han också hur Lapplisorna kom glatt springade från alla håll, för att få äran att lappa hans alltid felparkerade bil. Rätt coolt att nästan äga egna Lapplisor
* * * * *
Jag funderade på det där med bilar och så min egen relation till dem. Det måste direkt sägas att jag alltid haft en mycket naiv inställning till bilarnas djupare betydelse för sin ägare, eftersom jag alltid sett bilen som fortskaffningsmedel snarare än något man identifieras med. Skamligt nog måste jag erkänna att jag varken fått en P-bot eller torskat dit för fortkörning ens. Vi skulle alltså mycket kort kunna sammanfatta mitt bilbeteende med ett enda ord: Tönt.
Så här i eftertankens stund började jag precis förstå varför jag aldrig blivit något här i livet och varför jag så sällan fått åtnjuta någon djupare respekt från människor som är något. Naiva, blåögda och plikttrogna töntar som jag ska man tiga ihjäl, vänta ut, köra över eller helt enkelt ignorera.
Ja, jag har alltid kört fel bil, helt enkelt!
Tänker jag tillbaka så har mitt bilinnehav endast bestått av märkena Fiat, Toyota och Volkswagen. Idag kör jag en liten Polo, inte ens av senaste årsmodell.
Den som läst min blogg tidigare, kanske minns ett inlägg där jag berättade om min dåvarande sambos leasing-Merca och om hur vissa personer i min omgivning helt plötsligt ändrade uppfattning om mig - till det bättre - när jag kom körande med Mercan?
Någon minns kanske också hur irriterad jag blev och hur jag ifrågasatte deras människosyn? Idag inser jag att jag borde dragit helt andra slutsatser. Alla dessa förlorade år, totalt i onödan, i den grå massans dekadens!
För ni ska veta att jag ändå haft lite potential! Jag har nämligen alltid hyst en hemlig dröm om en Morgan, då jag tyckt att en sådan är det häftigaste åket som någonsin funnits. En gång i tiden var det nära att jag faktiskt skaffade mig en sådan. Men, sedan kom min vanliga förbannelse av förnuftiga sakfrågor och stoppade den ytligt groende drömmen. Började tänka på vinter, snö och annat simpelt.
Idag har jag en otrolig bloggtorka, vilket antagligen beror på att jobbet sugit ur mig den sista vitala tanken. Jag sitter här som en urvriden gammal trasa, torr och fullkomligt innehållslös. Med mina sista krafter småpep jag Jippi, fredag! här i min ensamhet. Knepigt, jag vet… till och med katten tittade lite underligt på mig. Möjligen var det av medlidande eller av oro med tanke på min skrala röst, alternativt ville han bara ha påfyllning i skålen. Man vet aldrig riktigt säkert med katter.
Veckan har inte varit jobbigare än andra veckor, men misstänker att det är november som suger. Det är mörkt på morgonen när man går iväg och det är mörkt när man kommer hem. Om man händelsevis har tid att kasta en blick ut igenom fönstret, så duggar det…
”So never mind the darkness
We still can find a way
‘Cause nothin’ lasts forever
Even cold November rain…
Så lät Guns N’ Roses för länge sedan. Så jag gnolar lite.
Det gäller att försöka hålla humöret uppe på något sätt. Roliga historier kanske vore ett sätt? När jag tänker efter, så hör jag till den gruppen av människor som aldrig eller sällan kommer ihåg en rolig historia. Ska jag vara ärlig, så kommer jag endast ihåg två stycken just nu i skrivande stund.
Den ena berättade min bästa kompis under skoltiden en eftermiddag när vi var ute i skogen och plockade blåbär tillsammans. På tonåringars vis var vi nog lite lagom fnissiga ändå, men när hon berättade den där storyn så blev vi helt galna av skratt och la oss ner på marken i ett krampaktigt skrattanfall. Så fort vi tittade det minsta lilla på varandra, så förvärrades anfallet. Vet inte riktigt hur länge vi höll på så där, minns bara hur ont i magen jag fick efteråt! Skogens djur undrade garanterat, med rätta, vad det var för galningar som kom dit och störde deras underbara ro.
Du skulle förstås väldigt gärna vilja att jag berättar historien? Tyvärr så blir det inget, eftersom min goda uppfostran och allmänna sedlighet sätter hinder i vägen. Det här är nämligen en seriös blogg och historien var lite småfräck. Undrar förresten, om den egentligen ens var så rolig? Det var nog mest de märkliga associationer vi fick och kanske skrattade vi allra mest åt oss själva, för att vi skrattade så hejdlöst.
För att möjligen kompensera dig lite, så ska jag berätta den andra historien jag kommer ihåg just nu. Den är nästan helt rumsren, om den nu inte skulle sorteras under hets mot folkgrupp.
Det var nämligen så att FN hade fått i uppdrag att stoppa svälten i världen. Den sittande generalsamligen insåg ganska snabbt att den inte kunde klara detta svåra uppdrag utan hjälp. Därför skickade man ut en enkät över världen med en enda mycket tydlig begäran: “Ge oss din ärliga åsikt om hur en lösning på bristen på mat i världen skulle kunna se ut.”
Förväntansfullt ajournerades mötet och man väntade på de kloka svaren. Det hela misslyckades kapitalt, för i stället för förväntade seriösa och konstruktiva svar fick man sex stycken förtvivlade frågor i retur:
I Afrika visste ingen vad ”mat” var, i Östeuropa hade ingen en aning om innebörden av ordet ”ärlig”, i Västeuropa kände ingen till begreppet ”brist”, i Kina kunde ingen ens gissa sig till vad ordet ”åsikt” stod för, i Mellanöstern var ordet ”lösning” ett totalt okänt begrepp och slutligen kom svaret från USA: Vad menas med ”övriga världen”?
Uh då, tyckte du inte att historien var rolig alls? Eller var den bara uttjatad?
Ja, nu ser du hur det blir när inspirationen tryter, men lusten att blogga ändå finns kvar.
Parfymera! De nya trendiga favoritdofterna är här!
Jag vet hur lyriskt entusiastiska många kvinnor blir vid lanseringen av nya väldofter och hur de rusar till närmaste försäljningsstället för att sniffa, njuta och – köpa! Kanske i avsikt att förföra?Så kanske effekten blir - men bara i vissa fall.
För…
väldofterna har en dokumenterad baksida för en ökande skara av människor, varav jag är en. Vi lider av så kallad sensorisk hyperreaktivitet eller parfymallergi som det ibland lite slarvigt benämns i folkmun. Vi får astma- och allergiliknande reaktioner med kraftig sjukdomskänsla.
Själv har jag varit drabbad i flera år och minns hur svårt det var i början att få omgivningen att acceptera och förstå. Minns hur jag led: Samtidigt som jag mådde fruktansvärt dåligt skämdes jag för att ens försöka ta upp detta. Reaktionen var alltför ofta en ifrågasättande blick, underförstått: Är du sinnesjuk på något sätt? En gnällig glädjedödare.
Undan för undan när allt fler har drabbats, har också förståelsen ökat och idag finns det glädjande nog begränsningar och till och med förbud på exempelvis sjukhus och andra allmänna lokaler.
Samtidigt lanseras det ständigt nya dofter, vilka marknadsförs och säljs som glamour för dyra pengar.
Ni vet hur noga man är med innehållsdeklarationer när det gäller produkter som saluförs i Sverige?När det gäller parfymer har dock de exakta recepten lyckats hållas hemliga. Jag kan inte annat än tycka att detta är mer eller mindre en skandal! Folk går alltså omkring med kemiska ämneskombinationer på kroppen som de inte har en aning om vad de egentligen innehåller. Det enda man med säkerthet vet är att många blir sjuka av dem. Särskilt orolig blir jag för de unga, som från tidig ålder använt sig av dagens otaliga parfymerade produkter. Ingen vet hur många av dem kommer att bli sjuka i framtiden.
Sensorisk hyperreaktivitet förväxlas alltså ofta med astma och allergi, då symptomen är likartade. Läkarna har skrivit ut allergimediciner på löpande band, men dessa har ingen som helst verkan, eftersom vi faktiskt inte lider av astma eller egentlig allergi. I stället kan vi sägas ha problem med det kemiska sinnet, av hittills okänd anledning. Vanliga symptom är tungt att andas och svårt att få luft, tryck/värk i bröstet, hosta, slembildning, huvudvärk, yrsel, trötthet, svettningar, näsirritation, nästäppa och snuva, ögonirritation, klåda och rodnad, halsirritation, heshet och klåda samt ofta påtagligt illamående.
Utlösande faktorer är redan låga nivåer av kemikalier såsom parfym, kosmetika, viss blomdoft, cigarettrök, luftföroreningar, bilavgaser, trycksvärta, målatfärg etc.
Andra faktorer som kan framkalla symptom är kall luft och fysisk ansträngning.
Man blir helt enkelt mer eller mindre ”dum i huvudet” och handikappad, eftersom det inte finns några fungerande mediciner. De svårast drabbade har blivit mer eller mindre socialt isolerade.
Själv har jag kämpat och kämpar med detta och i takt med att förståelsen ökat, har det blivit lite lättare att leva.
Har någon av mina läsare erfarenheter av detta problem?
En hel industri har byggts upp för att avlasta skuldtyngda och stressade föräldrar och hjälpa dem att bjuda på det häftigaste (och dyraste!) barnkalaset. Denna nya miljonrullning gör det möjligt att redan från låg ålder köpa hög rang för sina barn och som en god bieffekt slipper man dessutom att släppa in stökiga gäster i de fina hemmen. Som bekant kan ju barn spilla och ställa till det och det går inte för sig i de avancerade designutställningar, som många hem förvandlats till.
Till de där skrytkalasen ska det givetvis även medtas fina presenter, helst efter en i förväg utsänd önskelista. Fattas bara - vi älskar ju barn!
Alltihop är lite sorgligt. Nog för att jag tror att barn väldigt gärna vill gå på den här typens skryt- och statuskalas, men frågan är om inte föräldrarna på sikt förstör något grundläggande fint genom att köpa barns kärlek med kalla pengar? Min, högst personliga, uppfattning är att barn mår bra av att få lära sig att ge av sig själva, dvs att exempelvis vara delaktiga och tillsammans med föräldrarna och kanske med någon kompis förbereda det eventuella egna kalaset och på det sättet få vara huvudpersonen i stället för föräldrarnas plånbok.
Barn som tillåts växa till kravmaskiner kommer att lik inflationen behöva allt häftigare stimulans för att finna mening i tillvaron. Dessutom tror jag att de riskerar att tappa den sköna och i mitt tycke viktiga förmågan att längta och drömma.
Vad blir det härnäst? Kanske en födelsedagsresa till Grekland eller Thailand? Inget att knussla om, vi älskar ju barn… AB Säkra Festresor för Älskade Barn kan säkert skräddarsy en oförglömlig resa för kalasfolket. Föräldrarna kan i lugn och ro koncentrera sig på sina arbeten under tiden, för att tjäna ihop ännu mer pengar… för nästa barnkalas.
Ursäkta, om jag raljerat lite. Men, jag är så hjärtligt trött på hur många människor genom spänstiga penningpiruetter försöker trumfa över och därigenom skaffa sig ett överlägset människovärde. De bidrar till den beklagliga blindhet som hindrar oss att se den riktiga människan bakom alla glittriga och falska fasader.
Ytterligare en s k folkkär kändis har åkt fast för rattfylleri, står det att läsa i dagens avisor. Personen är givetvis lika ångerfull och aningslös som alla de andra som åkt fast. Oftast brukar det lika självklart låta att de åker fast redan första gången de syndat. Osis, icke sant?
Jag ska varken moralisera eller angripa enskilda personer, men kan inte låta bli att konstatera att varenda en som har körkort och som dessutom tagit del av tidigare promillefadäser – kändis eller icke - borde vid det här laget ha helt klart för sig att man inte ska sätta sig bakom ratten efter en blöt kväll! Den som tror att man kan dricka 5 – 6 öl plus ett glas vin och sedan köra på morgonen efter borde nog få hjälp med att dra diverse slutsatser…
Den här frågan är givetvis mycket, mycket större än att x antal kändisar åker fast. Jag har en mycketotäck känsla av att många Svenssons medvetet utmanar kombinationen bilkörning/alkohol, eftersom de resonerar att risken att bli tagen är minimal. Alltså kan man gott chansa och köra.
Dessa personer är alltså mer rädda för att ”åka dit” än att riskera att skada oskyldiga (och för all del även sig själva) genom sitt omdömeslösa beteende. Förlåt, men vart tog respekten och förståndet vägen?
Jag staplar inte upp kändisar som åkt fast utan vill i stället ställa en ytterst allvarlig fråga:
Hur många av alla som kör på fyllan klarar sig undan utan att åka fast?
Nu ska jag berätta vad jag lovade i ett tidigare inlägg angående hur vi människor, utan att ha en aning om det, avslöjar vilka vi är.
Detta hände för några år sedan när min dotter och jag besökte städernas stad, dvs Paris. I Paris finns kontrasterna, myterna och så - sanningarna. Skulle det visa sig…
Som sig bör, så traskade vi en dag upp till Montmartrekullen, som faktiskt är den högst belägna punkten i Paris (om vi nu inte räknar med Eiffeltornet).Vi beundrade givetvis basilikan Sacré-Cœur, tittade över den fantastiska utsikten över staden och käkade lunch på en restaurang av typen medioker turistfälla. Men som alla andra, så hamnade vi sedan på Place du Tertre, där de många porträttmålarna håller till.
Som överallt i Paris blev de eld och lågor när de såg den unga söta dottern, med det långa blonda håret. Det skulle målas och inte skulle det kosta något heller. Nåja, de fick mig på köpet så att säga. Så vi satte oss ner hos var sin målare, inte minst för att få vila fötterna, och de satte i gång.
Killen på bilden ovan fick försöka måla porträttet av mig. Trots språkliga brister - främst min franska och hans engelska – lyckadesvi ändå kommunicera någorlunda. Lite artighetsfraser och så… tills han frågade mig vad jag arbetade med. Innan jag hann svara, så la han till: Förresten, du behöver inte svara, för det ser jag.Givetvis blev jag lätt perplex och såg antagligen ut som ett stort frågetecken när jag förvånat spände blicken i honom.
-Du är lärare, sa han självsäkert.
Ingen behövde bekräfta hans teori, för mitt tappade face var svar nog. Inom mig blev jag ganska chockad, för har aldrig tyckt att jag är av ”lärarinnetyp”. För övrigt vet jag inte hur en sådan skulle vara, när jag tänker efter.
Omskakade och aningen klokare gick vi sedan vidare på det där torget, fortfarande hårt uppvaktade. Så småningom kom vi i samspråk med en annan målare, som också han lovade gratisbilder. Återigen var språket ett problem, men med en blandning av alla möjliga språk fann vi faktiskt varandra, dvs det kändes trevligt att tala med honom. Omtumlad som jag var kunde jag givetvis inte låta bli att berätta om den tidigare episoden och undrade om även han kunde se vad jag jobbade med.
Han tittade på mig så förföriskt att jag nästan svimmade av den blicken, men värre skulle det bli när han utan någon större tvekan sa:
- Du är nog lärare.
Folk har ju dött av mindre! Porträttmålare eller ej, men vid det här laget var jag så knäckt och chockad att jag svarade si när han frågade, om han fick bjuda oss på fika på ett café invid torget. Charmören visade sig vara italienare, mycket trevlig att umgås med och inte alls ”kladdig” på det där störande sättet som annars är vanligt i Paris. Det blev en mysig pratstund och vi blev ett trevligt Parisminne rikare.
Visst ser han stilig ut?
Men tillbaka till sakfrågan. Jag fattar fortfarande inte vad det fanns hos mig som gjorde att de kunde se vad jag jobbade med! Utan tvekan måste det vara så att vi på något sätt präglas av vårt arbete.
Vi föds helt hjälplösa, med i flera bemärkelser bar hud, alla lika beroende av omgivningens omsorger. När då den sista stunden är kommen, lämnar många av oss sitt värv lika hjälplösa. Men under livets dagar är det ett otroligt kackel och skrän!
I fråga om kampen för individens och artens överlevnad är människans beteende ungefär lika primitivt som den brunstiga älgens som brölande stångar sig fram mellan de inget ont anande trädstammarna eller den kraftigt sjungande bofinkens som från högsta granen så febrilt försöker överrösta sina rivaler. Människan agerar bara på fler fronter och kamouflerar sin självhävdelse mer raffinerat. Ibland mycket manipulativt.
Vi som lever idag gör det under en tid då individualismen hyllas med både puka och trumpet. Framgångsikonerna exponeras generöst i bred som smal spalt, men där tar oftast generositeten slut. I egoismens tidevarv är ofta till och med generositeten beräknande, om ni nu skulle ursäkta cynismens alltid närvarande öga.
Från allra första början jämförs barnen med andra barn och tidigt måste de lära sig tasigförsamhetens ack så viktiga konst, för sedan följer den långa och stigande kampen om bästa kompis, betyg, utseende, partner, arbete, lön, boende… till målet: Att fånga lyckan, den svårfångade med de mångfacetterade ansiktsdragen. Det gäller att till varje pris finna sändare och kanaler som kablar ut individens bästa vinklar, aningen abstrakt uttryckt.
Men för att återknyta till där jag började och vart jag egentligen ville komma; vi människor behöver fortfarande varandra, men att det i flytets nerförströmmar under de vackra dagarna är lätt att glömma bort detta. För, de finns där, våra parallella medresenärer, i olika beklädnader och situationer. Kanske, kanske borde vi lite oftare stanna upp, iaktta och lyssna mer - samt agera därefter, med våra sinnen i behåll och i våra hjärtans fulla närvaro?
Vi bindgalna folk som jagar för jaktens skull, som icke ser skogen för alla träden…
En ovanligt stilla eftermiddag. Allhelgonatid - gång på gång har tankarna glidit bort till flydda dagar. Till de nära och kära som lämnat detta jordeliv. Följt livets förutbestämda villkor.
Hela vår jord följer sin givna bana, runt solen. Solen går ner, säger vi i vardagstal, trots att vi vet, att det egentligen är vår planet som rör sig, med hela mänskligheten som kollektiva resenärer.
Oförberedda, med opackade väskor?
Här satt jag, den enkla resenären. Just i ett gyllene ögonblick råkade jag titta ut genom mitt fönster. Normalt blott ett snabbt ögonkast, men idag ville inte ögonen få nog.
Berget stod i brand, av solens avskedssång.
Mitt förevigande av ögonblicket vill jag härmed skänka dig.
* * * * *
Doften av stearin härskar i rummet där jag finns.
Mörkrets drottning har sänkt sin slöja över min bygd.
Nu har jag hittat Utopia, närmare bestämt Oasis of the Seas, det finländska mästerverket som tydligen just idag lämnade varvet i Åbo, för färd till hemmahamnen i Florida. Ni som läste mitt förra inlägg vet hur varmt jag längtar till Utopia, av lite speciella anledningar. Men ikväll bjuder bloggen Örfilar och Gladsparkar endast glädjesprattel. För i Utopia lever man i dur och glamour!
Ombord på den enorma lyxkryssaren - 362 meter - med en besättning om nästan 2 200 personer kan man förvänta sig det där lilla extra:
Ståndsmässigt uppklädda och ständigt leende rika människor, nöjesstråk, en alldeles egen Central Park, amfiteater, champagnebarer, gourmetrestauranger, teater, baletter, karuseller, linbanor, skridskobana, pooler, Royal Shopping Promenade, dans, karaoke, shower, Rising Tide bar som åker upp och ner över tre däck och mycket, mycket mer.
- Inte utan att jag däckas redan av blotta tanken.
Men självklart siktar jag på en riktigt fin svit; en med två etage och fönster från golv till tak plus ett eget piano får det bli. För den som inte vet, kan jag tala om att jag faktiskt kan klinka både Für Elise och GubbenNoak utan att komma av mig mer än att det med lite fantasi går att känna igen båda melodierna. Det fina är att det inte kommer att finnas så mycket tid för pianospel, så en repertoar om två pianostycken räcker. Förmodligen blir det inget pianospel alls, men håll med om att blotta möjligheten eggar?
Sedan, gott folk: Jag ska ha en alldeles egen uppassare! Det ska vara en rar snygging med sammetsögon, trevligt sätt och ett varmt leende. När jag väl ligger njutningsfullt där vid poolkanten på den ultramjuka frottén, ska han mata mig med sötast tänkbara vindruvor och så med lyxiga chokladpraliner! Där är jag ju totalt oåtkomlig för de svenska chokladdräparna och alla de andra hälsofanatikerna.
Från Fort Lauderdale till Karibiens spännande pärlor…
Jag kan redan förnimma aromen av äkta rom samt pomerans, muskot och andra spännnde kryddor, för att inte tala om sköndofterna som sprids från alla de exotiska blomsterskönheterna. Kritvita stränder, gungande såväl palmer som rytmer, koraller, surfare, färggranna fåglar, delfiner och segelbåtar i en härlig blandning… och så alla vänliga och vackra människorna! Alla, precis alla, är vackra i Utopia! Till och med jag själv kommer att förvandlas till en underbar sjöjungruprinsessa med magisk trolldom kring min paradisiska gloria.
Maten… magen drar redan nu ihop sig i en förväntansfull sammandragning, bara för att kunna brista ut i en njutning av kulinarisk extas. Havets utvalda läckerheter - mäserligt uppdukade och serverade av Guds under till servitörer - vegetabilierna, de kylda dryckerna och så de himmelskt välsmakande saftiga frukterna.
Rytmerna porlar i kvällens neonpalett, i dansens virvlar samspelar de lätta fötterna, blickarna söker, mystifierar och inbjuder till farliga lockelser.
Utopia.
Återstår bara en liten detalj: Någon som vill betala för kalaset.
Ska man nu inte ens få ha sin lilla snaskestund med choklad i fred utan dåligt samvete? Jag som alltid trott att jag blivit både vacker och intelligent av sådant. Nu vill man alltså klä av mig även den sista illusionen. Naken blir jag, såsom det arma höstliga päronträdet utanför mitt oputsade fönster.
Oki, om svensken så äter mer godis än en italienare, so what? Italienaren kanske äter mer glass än svensken? (Det skulle jag också göra, om vi hade lika god glass här, förresten.) Eller kanske äter dansken fler wienerbröd, finländaren fler efterrätter, engelsmannen fler kladdiga kakor? Eller inte… Alla kommer vi att dö i alla fall.
Experten i fråga missade att det faktiskt är ekonomiskt fördelaktigt för samhället, om vi skulle dö i förtid. Rent logiskt skulle man alltså tvångsmata hela befolkningen med det onyttigaste snasket och folk skulle dö som råttor. Pensionerna räcker ju ändå inte till och dessutom är det så jobbigt med en massa pensionärer överallt. De blir så tröga och långsamma, behöver vård… och inte konsumerar de tillräckligt heller. En ren styggelse.
Fram med mer godis och större kläder, alltså!
Jag blir bara minst sagt misstänksam mot folk som ska leka expert och genast springa till pressen samt skriva en bok. Säkert erbjuder de föreläsningar för höga arvoden, också … och så tror alla att deras stora (o)kunskap helt plötsligt blivit vetenskap. Jag vet redan att för mycket socker inte är bra, men det är inte mycket som är bra över huvud taget.Stööööööööööön!
Det hade varit mycket trevligare, om de där experterna hade försökt sig på poesiskrivning. För det hade de antagligen inte klarat av, dessutom hade jag sluppit att reta mig på dem.
Bara experterna och deras kameleonter orkar att leva i ett land som
-kräver ännu högre arbetstakt av dem som (ännu) har arbete
-ständigt skickar fler i arbetslöshet
-hotar om skattehöjningar, trots att vi redan, du vet…
-ständigt tjatar om motion och ”nyttig” föda
-har ständigt ökande alkohol-, drog- och läkemedelskonsumtion
-har världens ängsligaste folk med dåligt samvete för snart sagt allt
-osv
Ja, du kan själv fylla i listan eller för all del även stryka över, allt efter dagsform och/eller övertygelse. Inte behöver jag sitta här och tänka åt dig. Är ju inte ens expert, bara reagerar från min ack så illa tilltygade nyhetsmärg.
*****
Så nu protesterar jag med en riktig s k förfallodag idag. Ska sitta hela dan i pyjamas och morgonrock, helt utan motion, och så ska jag äta choklad och lakrits, kasta de kvarvarande grönsakerna felsorterat i avfallssystemet, sitta uppe sent och tända varenda glödlampa i hela huset, inte betala in den där förbannade restskatten idag heller. Ska boka enkel biljett till Utopia, men före nästa flygavgång endast tänka mordiska tankar och vara allmänt samhällsfrånvänd. Amen.
Jag - en produkt av chokladdräparen!
PS. Om nu någon tror att jag är bitter på riktigt, så är det fel. Jag ler. Brett.
Det var första frågan i testet som du finner, om du klickar på länken ovanför klänningarna.
* * * * *
Nu är jag grymt avslöjad och jag skäms ända ner till de små, söta tåssingarna!
Som du kanske redan noterat,är jag normalt ganska antitrend och en kvinna som konsekvent dissat tillställningar av typen damluncher, mannekänguppvisningar och liknande, dvs arrangemang där det huvudsakliga innehållet befaras bli trendsnack. Jag är ju djuuuup och inte ett dugg ytlig. Trodde jag. Till och med hos frissan och tandläkaren brukar jag undvika de sönderbläddrade modemagasinen och väljer i stället någon fräsch högkulturell tidskrift, vilken garanterat dessutom innehåller färre bakterier. Inte att förakta i dessa svininfluensatider…
Men eftersom jag är intresserad av djuppsykologi och sådant, brukar jag då och då göra seriösa och vetenskapliga tester, för att lära känna mig själv (och andra) lite bättre. Som bekant finns det ju gott om sådana högkvalitativa tester i aftontidningarna, Facebook och på andra vederhäftiga sajter.
Idag ville jag definitivt få en vetenskaplig bekräftelse på min låga antitrendfaktor när jag klickade in mig på webbtestet Spara eller slösa, ser du skillnaden? Som du förstår, så skulle man testa om man kunde se prisskillnaden mellan två utseendemässigt liknande plagg. Det ena var av H&M-styk och det andra mer Sturegallerian.
Du kommer inte att tro mig, men uh och fy: Jag såg skillnaden – fick 9 rätt av 10! Jag är en av de få som fått så många rätt. Visst är det läskigt, för det handlade faktiskt inte om gissningar från min sida. Jag har bara blivit trendseende mot min vilja.
Bara för att i någon mån förbättra min just svårt fallna självkänsla, gjorde jag även det minst lika seriösa testet Avslöjar kläderna yrket? Länk nedan.
Vilket yrke har han? 1) Journalist 2) Advokat 3) Skådespelare
Det här var första frågan i testet. Very simple…
Ja, du gissade helt rätt: Det blev toppresultat på nytt! Jag är alltså inte bara äckligt trendseende, utan jag har även uppenbara fördomar angående hur olika yrkesgrupper förväntas klär sig.
Som du förstår, så känner jag mig totalknäckt just nu, men lovar heligt att hädanefter hålla mig till tester av typen Vad kan du om Jönköping?
* * * * *
Inom kort lovar jag att berätta här på bloggen om något ännu läskigare apropå detta. Den berättelsen kommer dessutom att vara absolut seriös, eftersom den faktiskt är helt självupplevd och totalt bortom godtyckliga och manipulativa testfrågor.
Eftersom jag gett så många örfilar här på bloggen, så måste jag bara ibland vara lite mänsklig också. Du får ju absolut inte tro att jag är en obotfärdig gnällcentral som bara älskar att hudflänga, för det är faktiskt inte sant. Innerst inne är jag en godmodig själ, bara man gräver djupt nog - eller åtminstone bjuder mig på smaskiga karameller.
Jag är faktiskt inte ens det minsta ironisk denna gång. Möjligen kommer du att bli det, när du ser hur barnsligt vi beter oss här i huset. För jag tänkte berätta lite om min kvällsritual med Sotis.
Sotis är givetvis en katt och den som utan pardon bestämmer här i huset.
Alla ni som har katt eller som umgåtts med katter vet att det inte går att bestämma över dessa filosofiska djur, inte utan att vara jäkligt smart. Det gäller alltså att komma på deras svagaste punkt.
Mitt x brukar säga att katter är som kvinnor, dvs totalt omöjliga att hantera, men han har – som så ofta - helt fel. För precis som männen kan man lura katter via magen. (Nja, jag menar egentligen luktsinnet, men nu ska vi inte ägna oss åt småbagateller…)
Så jag försökte enträget med Sotis. Först köpte jag strömming, men han bara slickade som pliktskyldigast på den, innan han med stolta steg lämnade fatet. Sedan testade jag med leverpastej, skinka, kattsardiner och dito tonfisk plus lite till. Han gick inte ens fram till fatet,utan visade sitt arroganta ogillande redan från en meters håll. Stön!
Men ibland har man tur!
Turen började vända när jag en dag köpte tonfisk till mig själv, givetvis den dyraste sorten. Han ville smaka och avslöjade därmed att han faktiskt äter något annat än det älskade torrfodret. Problemet är att tonfisk äter jag inte så ofta och han vill absolut inte äta av den efter det att burken varit öppnad ett tag… så jag har inte råd att manipulera honom med tonfisk. Tonfisk har vi numera endast när vi firar en gemensam högtidsstund, som exempelvis hans födelsedag den 10 juni…
Men sedan kom jag på genidraget. Av ren tillfällighet, medges.
Han är helt otroligt svag för dessa maltbitar. Säger det utan att ens få betalt…Så varje kväll när det är läggdags följer han efter mig upp till övervåningen. Sedan kommer vår ritual: Jag lägger mig under täcket, greppar en bok från nattduksbordet och börjar läsa. Sotis kommer in, till synes aningen nonchalant… men jag vet bättre! - Alldeles riktigt; han hoppar upp på mig och tittar på det sötaste han kan. Lättlurad! Ren ynnest, men som belöning får han fem stycken maltbitar och grejen är att jag ska gömma dem, så att han får leta. Givetvis hittar han dem varje gång, svårare än så får det inte vara.
Det märkliga är att när han väl hittat den femte, så lägger han sig ner och är helnöjd. Precis som om han kunde räkna! Sedan ligger han kvar på min mage så länge jag läser, men när jag väl släckt ljuset och vänder mig på sidan, ramlar han ner och somnar belåtet intill mig. Min seger över honom - för det är så jag vill ha det.
Till Frank: Nej, du är fullkomligt normal, din fru är en superegoist!
*****
Till dig som undrar vilken Frank jag menar (dvs du som bara tittade på bilden): Klicka på länken ovanför bilden!
*****
Att gifta sig med en vacker flicka är de flesta männens våta dröm, väl? Hennes skönhet är ju svaret på frågan hur lyckad mannen i fråga är själv - och vilken man behöver inte få känna sig lyckad!
Som bekant är det vackraste hos en man hans feta bankkonto, i kombination med ett generöst sinnelag. Fråga Anna Anka eller någon annan klyftig expert på området. Sedan säger folk att inte pengarna har någon betydelse… Hualigen, att någon bara kan ljuga så ogenerat! Däremot har inte ”storleken” någon som helst betydelse när det gäller dessa män. Fint vad?
Vad som förmodligen hänt i äktenskapet mellan stackars Frank och hans olycksaliga fru är att de smält samman till ett gemensamt beteende, dvs att hon i sin naiva tro på en fördjupad kärlek börjat tro att det är OK att våga uppträda utan smink och andra småjobbiga attiraljer. Kanske har hon till och med börjat att fisa, rapa och använda osexiga tubsockor? Säg mig, vilken man kan stå ut med sådant? Män är trots allt inte kvinnor…
Alternativet i deras sammansmältning hade, by the way, varit att arme Frank hade börjat sminka sig samt balansera i högklackat så fort han kryllat och stylat barren. Ja, ni fattar ju själva!
Nej, hemska kvinna, din förslappade livstid i bomull är varken mer eller mindre än känslokall och inhuman egoism! När köpte du senast supersexigt när du handlade BH, trosor, bodie, bustier, korsetter, catsuits, höfthållare, rafset, strumpor, teddy och teddiette plus stockings?
Viljan att överleva är, antar jag, en grundläggande strävan som förenar alla människor. Av den anledningen har folk i alla tider sökt sig till så gynnsamma boplatser som möjligt, för att säkra existensen för sig och sina närmaste. Så sker även idag, runt om i världen… och det är inte ett dugg märkligare idag än någon gång tidigare.
På samma sätt har människor i alla tider känt rädsla för de främmande ”inkräktarna”. Det har byggts staket, murar och - det har krigats. Det är kanske egentligen inte heller så märkligt. Det handlar ju om positionering och överlevnad.
Just nu talar den aktuella debatten ofta om rasism i vårt lilla Sverige. Detta sker i offentliga rum och i dito media men så talas det även, dock lite mer diskret, bakom de stängda dörrarnas beskydd. Dubbla tungors budskap, där en lovsångare oväntat kan brista ut i en jeremiad eller där en stum plötsligt finner talets gåva… Detta är på sitt sätt en ganska olycklig utveckling med tanke på att vi säger oss leva i ett öppet samhälle.
Vår demokrati vilar på åsiktsfrihet och öppenhet, begrepp som vi borde värna om och uppmuntra. Samma regler borde gälla samtliga, även sådana vars åsikter vi råkar ogilla. I ett öppet och demokratiskt samhälle lägger man korten på bordet, med rätt sida upp.
Jag kan inte se någon annan möjighet att förhindra rasism och diskriminering än rent spel inför öppna ridåer. Kan du?
Frustration, maktlöshet, misstro och rädsla är utomordentligt gynnsamma tillväxtplatser för rasism och diskriminering.
Vem är ”rätt” i dagens samhälle? En begränsad politiskt korrekt elitskara som bemästrar från sina upphöjda och trygga maktpositioner och som lever sina skyddade liv i väl valda bostadsområden? Fastän, ägnar de sig inte åt åsiktsdiskriminering genom att idiotförklara den vanliga enkla medborgares tankar och oro för sin och de sinas överlevnad? Pressade liv i marginalen där ”alla andra tänker på sig, endast jag tänker på mig” (och min familj).
Jag är orolig för att få människor känner sig rätt i ett samhälle där man så ofta spelar med märkta kort när det gäller etnisk härkomst, åsikter, ålder, utseende, ekonomi, positioner, kön, sexuell läggning etc… Ingen vet egentligen vad som är rätt, hyser bara en intuitiv rädsla för att man själv är fel. Småläskigt, med tanke på att människor riskerar att agera väldigt irrationellt under press.
Det är alltså hög tid att lägga samtliga kort på bordet och låta vart och ett av dem visa sin rätta färg och valör. Låt oss sedan förutsättningslöst diskutera hela leken, i respekt för varandras åsikter. Må detta gälla integrationspolitiken liksom andra s k känsliga frågor. Som jag ser det, är detta den enda framkomliga och värdiga vägen, god nog demokratins anda.
Att gala högt och sedan resa sig och gå har aldrig löst några problem, endast skapat nya.
Stor, större, störst i orden - Jan Oscar Sverre Lucien Henri ”Så-här-ligger-det-till” Guillou… Sveriges bottenlösaste ego. Född rätt sida av ån, boende i Oscars församling, tar enligt egen uppgift gärna till Östermalmssvenskan vid behov, maxstöddig, har alltid rätt. Praktsnubbe.
Vad vet jag, känner inte karln och tycker f ö inte ens om hans i mitt tycke maskinmässigt skrivna böcker, även om jag vet att han ibland lyckats konstruera hyggliga formuleringar med sin lilla skrivmaskin. Dator använder inte denne man, som bekant.
Lite i blåsväder just nu. Jag bryr mig då inte om hans eventuella agentgärningar, men nog krävde hans självhävdelsebehov något stort redan i unga år.
På tal om unga, eller åtminstone yngre år, så är det lite kul att uppleva Guillous bortförklaringar samt snarstuckna sorti i denna gamla direktsändning.
Höstlov, just nu känns det som världens vackraste ord! Jag tror att tusen och åter tusen höstlovslediga skolungdomar håller med mig. Glöm alltså sommarvind och annat, oavsett hur många omröstningar de kan ha vunnit. För vem bryr sig om sommaren just nu?
H Ö S T L O V - smaka på det i stället!
Sovmorgon, långlunch, solskenspromenad… och så kravlöshet. Så har denna måndag varit för mig; rena tummelplatsen för vackra ord och skön känsla.
Solen och den milda luften lyckades locka ut mig på en liten naturpromenad. Färgprakten är så enorm just nu, så det är nog närmast omöjligt att ta fula bilder, tänkte jag. Så, kameran kom med.
Apropå det där att inte bry sig om sommaren… Kom att tänka på räven och rönnbären, när jag passerade den här rönnen…
Kanske blir det en kall vinter, förresten? Är det inte så väderspåmännen säger vid åsynen av bärtyngda rönnar?
Så småningom kom jag fram till Huskvarnaån och genast kom några av mina trogna vänner kvackande, i ytterst glupska avsikter, gissar jag. Eftersom jag inte hade något ätbart med mig till dem, försökte jag lite småskamset förklara för dem att det fortfarande fanns gott om mat i naturen, men att jag kommer med min gottepåse så fort kylan infunnit sig.
- Kvää-kvää-kvääää… mästrade de krävande tillbaka, så nu gäller det för mig att komma ihåg löftet i vinter. Inte sviker man sina vänner!
Jag vinkade till änderna och promenerade beslutsamt vidare.
Så vackert hela vägen, men jag kan inte lägga in alla bilderna här. Ni skulle ju tröttna! Men ett par till klarar ni, hoppas jag.
Precis som i barndomen gjorde jag en “pipa” av ett lönnblad, stoppade den i munnen och tänkte lite nostalgiskt på hur jag brukade klättra upp i vår stora lönn och sitta där på en tjock gren och - läsa! Jag såg alla, ingen såg mig!
Nu var jag framme i Smedbyn och som alltid lockade de över 300 år gamla husen. Dessvärre fanns inte särskilt många av hantverkarna på plats denna måndag, men gamle trogne Huskvarnaprofilen Brand-Johan med Galleri Smedbyn hade öppet, som vanligt. Även om jag är konstintresserad och givetvis tog mig en titt på de aktuella utställningarna, så var det faktiskt FIKA jag tänkte mest på… En höstlovspromenad kräver en kopp kaffe och en kanelbulle. Inte snack om saken!
Nu finns det äntligen lite hopp i den svenska politiken. Jimmie har kommit!
Den förlamande blockpolitiken har alldeles för länge varit en black om foten i det politiska livet i Sverige. Som bekant har landet varit uppdelat i två precis lika rigida politiska halvor, med en kraftigt minerad gräns emellan. Det har knappast saknats områden, vilka med tanke på behov av långsiktig stabilitet hade mått väl av bred politisk enighet. Men, i stället har blockmedlemmarna barrikerat sig bakom den söndrande mineringen och tjurat.
- Näppe, aldrig i livet röstar jag på det förslaget, eftersom det kom från motståndarblocket.
Rena rama borderlinesyndromet; svartvit sandlåda med både spade, hink och hacka.
Våra relativt korta valperioder har dessutom gjort att det varit bråttom med att hinna bygga upp sandslotten – kosta vad det kosta ville - som motståndarblocket i sin tur haft lika bråttom med att hacka ner och ersätta med annat – kosta vad det kosta ville. Handlingskraft, Gud bevars. Emellertid inte särskilt klokt sätt att använda samhällets gemensamma resurser på. Men varför bry sig om helheten, när det finns så viktiga särintressen som det egna partiet och så det egna jaget?
Som trotsåldersbarn har de folkvalda alltså idkat sitt rigida beteende. Ska man se något positivt i situationen, så har det kanske speglat en situation och tid där inga så allvarliga problem funnits som nödtvunget hade tvingat kombattanterna till samarbete. Men detta försvarar inte idiotin.
Men nu har vi ju Jimmie Åkesson!
Han kan bli mannen som avminerar blockgränsen och tvingar partierna att äntligen börja lyssna på varandra och söka saker som förenar i stället för att – som hitintills – istadigt stå och gläfsa vid blocklinjen och höta näve.
Kanske kommer det så småningom att växa fram några samförståndspolitiker som ser till landets bästa i första hand och inte enbart vaktar det lilla egna reviret.
Kära läsare, jag är så innerligt trött på alla dessa egengoda, manipulativa politiska skabbrävar.
Hjärtligt tack, Åkesson. Kanske blir du det tillräckligt allvarliga hotet. I så fall har du faktiskt uträttat något positivt…
Småsen lördagskväll i januari, vid Vätterns södra ände. Snön ligger kvar, kylan kramar. Vinter. Elmätarna tickar energiskt, räkningen kommer så småningom och vi betalar, om vi kan. En del svärande över politiska beslut, andra över elbolagens fräcka och ansvarslösa ageranden.
