Under den ekonomiska krisen har det vädjats till samhällsansvar vid löne- och andra förhandlingar för de anställda. Strukturomvandlingar och ökade effektiviseringar har genomförts gång på gång. Ändå har massor med arbetstillfällen försvunnit, då lönsamheten inte ökat i den takt som De Stora Ledarna önskat.
Att uppgivenheten och otryggheten ökat hos den vanliga medborgaren är inte konstigt alls, det märkliga är däremot hur De Stora Ledarna med mångmiljonlöner och därtill feta bonusar klarar av att se sig själva i spegeln! Vad tänker de på, i krisens spår? ”På bilden ser du en sjutusans ledare som är värd varenda krona och förmån som landar på mina många olika konton. Bara jag får de där lata jävlarna att jobba lite hårdare samt skriva på ett nollavtal, så kommer JAG nog att få ännu MEEEER nästa år…” På med dyr deo, fin kostym och stram min och sedan kommer chauffören…
Volvochefens fasta lön på dryga 12 miljoner under förra året, plus pensions- och andra förmåner på flera miljoner OCH Volvos förlust på 14,7 MILJARDER (!) kronor efter skatt betingar ändå Volvochefen en bonus på en extra miljon… För vad? För att förlusten inte var 100 miljarder? I så fall hade väl stackarn fått nöja sig med endast 100 000 bagis i bonus?
Andra direktörer som vill ha i princip nollavtal för sina anställda har ökat sina egna löner med fantasisiffror, både i procent och konkreta kronor. Aktieägarna har inte heller gått lottlösa från pengaregnet.
Ännu fler rationaliseringar, högre arbetstakt, hot om flytt till Tjotahajti… - Bara att bocka och ta emot. Direktörerna vet besked och ordnar allt!
Den ekonomiska krisen har det talats om nu ett bra tag. Men frågan är, om det inte finns en ännu mycket värre kris någonstans?
Kan någon klok människa förklara sambanden för en korkad och desillusionerad kvinna? För jag fattar nada, sitter i ett stort mörker och huttrar. Av rädsla och ursinne.
Låt oss föreställa att Ailas har vunnit något riktigt stort och viktigt, utan att hänga upp oss på några detaljer… Det spelar liksom inte så stor roll, om det är en skönhetstävling, huvudrollen i en ny Hollywoodfilm eller om hon så vunnit självaste Robinson. Huvudsaken är att du föreställer henne som en VIP-person med ett allmänintresse. Det är liksom grejen med att bli intervjuad, eller rättare sagt, enda sättet att någon vill läsa denna intervju. Hängde du med?
Gratulerar! Hur känns det idag, Ailas?
Ojjj, stort tack! *rodnar klädsamt*
Det känns bara så underbart! Jag är så lycklig att jag skulle kunna krama en stor boaorm just nu, om så vore.
Fast gör inte det…
Ska kanske låta bli, de sägs kunna krama ihjäl sina offer rätt snabbt och jag vill faktiskt inte dö just idag.
Men berätta nu, vem är du egentligen?
Det har jag funderat på själv också, i hela mitt liv. Men nu när jag blivit så här känd, lär jag snart få svaret. Via pressen.
Använder du ofta sån där ansiktsmask?
Nja, endast vid trängande behov. Det är så himla jobbigt att bli igenkänd precis överallt.
Vad gör du när du mår som bäst?
Då läser jag nog en mysig bok, halvliggande med mätt mage och så en kurrande katt intill mig. Sedan gör det inget, om jag skulle råka slumra till en stund. Jag äger nämligen tiden.
En kurrande man då? Hur är din idealman?
Har någon någonsin lyckats beskriva en utopi? Men en man som skriver djup poesi skulle säkert ligga rätt bra till… Hellre alltså en fattig poet än en rik Ferrarikrösus med en uppsättning klackringar.
Vilken musik föredrar du?
Musik som suggererar tar mig direkt. Vackra symfonier allra helst, men selektivt även opera, viss hårdrock, folksånger. Jag klarar sällan hiphop, techno och dansband. Inte skrikig och rörig jazz heller.
Vänster eller höger?
Beror förstås på från vilken riktning jag kommer och vart jag ska. Men om du avsåg politiskt så är jag närmast prickig. Har aldrig orkat bry mig om partipolitik och så ogillar jag starkt den rådande och förlamande blockpolitiken. Det är alldeles för mycket taktik och rigiditet inom politiken idag. Det skulle behövas goda samförståndspolitiker med förmåga till helhetstänk.
Skulle du själv kunna tänka dig att bli politiker? *Här tar Ailas sig om magen och brister ut i hjärtligt skratt. Var det något på fel frågan, månn’tro eller är kvinnan bara galen?*
Hm vi får lämna politiken… Vart skulle du vilja resa, om du fick en valfri fribiljett?
Höll på att säga Utopia, men om jag nu skulle vara mer krass, så tror jag att jag skulle välja Azorerna. Jag tycker mycket om öar och har alltid velat åka dit. Bland annat skulle jag vilja se de kända Tvillingsjöarna.
De två sjöarna är Lagoa Verde, den gröna sjön och Lagoa Azul, den blå sjön. Enligt legenden ligger det en tragisk kärlekshistoria bakom sjöarnas färger. En blond och blåögd prinsessa förälskade sig nämligen för länge sedan i en mörkhårig och grönögd fåraherde. Hennes föräldrar, kungen och drottningen, förbjöd dem att leva tillsammans, men de fick träffa varandra en sista gång, för att säga farväl. De många tårar som de förälskade fällde vid avskedet bildade de två sjöarna med olika färg på vattnet. Inte underligt alltså att jag skulle vilja fara dit!
Du skriver ofta om alkoholfrågor. Är du nykterist?
Jag är sällan absolut i någon fråga, men väljer att avstå från alkohol. Jag har alltid haft förmågan att koppla av och vara galen även utan alkohol. Det är något jag är riktigt stolt över.
Hur tror du att dina vänner skulle beskriva dig?
Undrar om jag skulle vilja veta det? Troligtvis skulle de säga att jag är snäll, men lite udda, vänlig men rätt bestämd. Oftast glad, men ibland grubblande och lite disträ. De tycker nog att jag är egensinnig också, misstänker jag.
Tack så mycket och fortsatt lycka till med din kommande storkarriär!
Tack, tack… *Ailas lämnar intervjusoffan utan några större divalater, med skrattränder i ansiktsmasken*
Tiden går snabbt när man har roligt, sägs det. Konstaterade precis att det faktiskt var drygt ett halvår sedan jag skrev mitt första stapplande blogginlägg! Då hade jag ingen aning om vart det hela skulle ta vägen och det värsta är, att det har jag inte nu heller…
Ändå bloggar jag! Varför…? För att sprida tankar till andra eller bara för att sortera mina egna? Kanske en kombination, för vid närmare eftertanke är det allra roligast, om det blir kommentarer och diskussioner kring inläggen. Responsen är trots allt viktig. För inte vill jag vara som en ylande varg på den vida prärien, någon som bara tjuter rakt ut i tomma intet.
Jag fortsätter alltjämt att försöka finna min egen stil. Dessvärre är stil ett ord som helt enkelt inte går att förknippa med Ailas. Det är troligtvis lika utsiktslöst och trevande här på bloggen som med kläderna, inredningen, sättet att vara, allting… Jag är bara som en hopplös blandning av allt och - ingenting. Ungefär som en brokig spånkorg med restgarnsnystor i alla kulörer, en loppmarknad på en halvt bortglömd håla någonstans på vischan eller varför inte som den framtittande marken under den här vinterns tjocka snötäcke… Ställen där man kan förvänta sig lite av varje, förutsebart som lite mer överraskande: Fullkomligt katastrofalt skräp och i bästa fall - små guldkorn.
De flesta av oss som bloggar tycks ha ämnesområden som ligger oss lite extra varmt om hjärtat. De som följt min blogg (varma kramar till er!) kanske minns att jag känner för ungdoms- och skolfrågor liksom de indirekt näraliggande alkohol- och drogfrågorna. Men jag tänker också allt oftare på existentiella frågor samt vår livsstil och hur den påverkar oss själva och andra, lokalt som globalt. Människors inre fascinerar mig också oerhört, liksom vår underbara natur med framför allt fåglar, växter och vyer. Vidare ser jag kulturen i form av musik, bilder, texter som någonting som öppnar sinnen och berikar vårt inre liv. Vi mognare bloggare har ju hunnit komma en bra bit upp i livets klätterträd och som bekant blir ju utsikten vidare ju högre upp man kommer. Mycket att samtala om, helt enkelt.
Tror att många bloggare då och då hamnar vid liknande vägskäl där jag befinner mig just nu: Lite småtrött om benen efter gångsträckan, men ändå hyggligt bestämd på att fortsätta färden, åtminstone ett tag till. Men vilken väg skulle jag välja i fortsättningen? Alla ser ju ut att leda vidare till spännande destinationer… och själv är jag bara en enda - och så därtill otroligt velig och spontant ombytlig!
Ska jag fortsätta att blanda allt efter stundens impulser, dvs snurra runt någonstans i mittfåran, med armarna spretande åt alla håll som en yr bläckfisk? Sinnebilden för okontrollerad röra. Ibland blir jag bara så trött på mig själv, samtidigt som jag faktiskt älskar mig själv.
Jag trodde nästan att det var den första april idag när jag yrvaken skummade igenom morgonnyheterna på nätet och bland annt läste att tidigt i morse i svensk tid blev den svenska popgruppen ABBA historisk genom att bli invald i i Rock and Roll Hall of Fame i New York! För inte visste jag att ABBA var rock’n’roll! Men, desto roligare är det att man ändå ville ha dem med, vilket visar - med besked - hur stor och respekterad gruppen är ute i hela världen.
Must be funny!
Jättegrattis!
För att hylla ABBA lite extra satte jag direkt i gång en tävling med mig själv och katten Sotis med temat Den bästa ABBA-låten. Nu blev tävlingen ganska avvattnad, för varken den bästa eller ens fel låt vann. Ingen låt vann, nämligen. Jurymedlemmen Sotis hade nämligen fräckheten att somna redan efter den första låten Fernando och då gick det helt enkelt inte att genomföra någon rättvis tävling.
Men nu ska jag ändå förkunna en vinnare: Money Money Money! Så där direkt ur höften, helt i tidens andra.
Money, money, money
Must be funny
In the rich man’s world
Money, money, money
Always sunny
In the rich man’s world!
Kom av någon anledning att tänka på Anna Anka, förresten… Hur det nu gick till!
Solen skiner här i Jönköping och lite extra krydda ger konstaterandet att Agneta Fältskog är just härifrån och att jag har jobbat i samma skola där hon tidigare gått. Ja, ni fattar, kuriosa lite av typen Jag mötte Lassie, om ni minns journalisten Petter Karlssons gamla krönika där han beskrev fenomenet att många människor skryter med sina ovidkommande möten med kändisar?
Solen skiner för fullt här i Jönköping. Min morgonsession med några ABBA-låtar bidrog till en aning glättig sinnesstämning. För det är väl just mer glädje än djup musikalisk upplevelse gruppen sprider?
Idag skulle jag egentligen vilja skriva något roligt, upplyftande och positivt, som motvikt till svarta tankar, droger och sådant jag tagit upp i de senaste inläggen. Snödeppet dessutom… Men, jag är fortfarande på bettet gällande droger, för jag är helt enkelt livrädd för konsekvenserna av det som pågår. Jag är också orolig för den nonchalanta naivitet som vuxenvärlden visar. “I vår skola, i vår by, i vår stad respektive på våra krogar finns det inga droger…” Det där är en alltför vanlig vuxenreaktion så fort drogerna kommer på tal. Slår man bara ifrån sig tillräckligt, så finns de inte. Droger är något som finns i New York, i det hemska Christiania, kanske i Amsterdam, i kvällstidningarna och så i skumma B-filmer, men inte här hos oss. Uttryck för maktlöshet i en situation som håller på att glida oss ur händerna, för inte har samhället kontrollen över narkotikahandeln?
Huvudet ombonat i den berömda busken och blunda, inte läsa undersökningar, inte lyssna på de unga, polisen, socialen, vården… Själv har man ju aldrig, hm… testat, så då finns det ingenting, ingen fara alls.
- Avancemang på jobbet, högre lön, självförverkligande, ny köksinredning och fränare bil… Lördagsmys, krabba, champagne och avkoppling. Allt flyter på… i bästa fall. Jo jo.
Tyvärr är verkligheten inte alltid så idyllisk i den värld där många ungdomar rör sig, allt yngre ungdomar - för att inte säga barn, dessutom. Alkoholen flödar i strömmar nerför de unga struparna på fester, gator och krogar. Som om inte det vore illa nog, men dessvärre testar många även häftigare effekter. Det handlar inte längre om de skumma individerna som drogade sig i mörka hörn, ej heller det vackra folket på Stureplan med ruskigt mycket pengar utan idag handlar det om unga på traktens lokala ”Stureplan”, folk som vill bli som idolerna… Leva som de! Vem vill inte vara en häftig innemänniska, nu när utbudet blivit mer överkomligt och lättillgängligt? Bara man prioriterar lite. Hipp hurra, bara denna gång… och nästa… och sen är det fest igen.
För det vanliga livet suger, vem kan stå ut med det utan att fly?
Vilka förväntningar har vi på livet idag? Kräver vi helt enkelt för mycket av tillvaron, har krav på någon sorts ständig ”lycka”? Precis som vi förträngt döden, försöker vi förtränga vardagens krav…
Om ni ursäktar, så ska jag berätta en mycket personlig upplevelse. Jag vet egentligen inte om den passar in här, men jag berättar ändå. Jag minns nämligen en episod när jag låg på BB och hade fått lustgas, möjligen aningen för mycket (minns att barnmorskan tyckte så, men det tyckte inte jag, fick ju reglera mängden själv). I varje fall, jag minns att jag svävade mjukt och skönt liggande i luften, som en fjäril, ungefär ett par meter ovanför marken, på den vackrast tänkbara pulserande blomsteräng med tusen underbara färgnyanser och ljudförnimmelser. En solklar hallucination. En underbar sådan. Samtidigt var jag ändå så väl medveten om vad som hände omkring mig och i min kropp. Det jag minns är att jag faktiskt just då, mitt i upplevelsen, tänkte att är det så här det känns att vara drogad, så kan jag möjligen förstå varför någon tar droger. Parallellt var jag helt på det klara med att upplevelsen inte på något sätt var verklig utan att mina sinnesintryck var helt satta ur spel. Då la jag bestämt ifrån mig lustgasen och snabbt var jag återigen tillbaka i verkligheten, förjag ville faktiskt inte förlora kontrollen och mig själv.
Det var en episod som jag alltså fortfarande minns, många år efteråt, eftersom den på ett så påtagligt sätt visade mig hur lätt verklighetsuppfattningen kunde förvrängas. Men jag minns framför allt att jag verkligen inte ville tappa bort mig själv.
Jag är definitivt ingen alpinist.
Ett aningen bisarrt inlägg förvisso, men nu blev det så här…
Den ovan länkade rubriken “Fler unga kvinnor tar kokain” mötte mig i dagens Aftonbladet. Det är inte precis ett budskap som man blir glad av! Vi har absolut inte råd, varken ekonomiskt eller på annat sätt, att förlora en enda av våra unga i drogträskets förnedring. För just förnedringen lurar runt hörnet, ingen ska tro något annat.
Kokain är en djävulusisk och starkt beroendeframkallande drog, som tyvärr oförtjänt fått ett rykte om glamour och hög kändisfaktor. Det hippa livet, som skapar nyfikenhet och drömmar om framgång hos vissa vilsna och längtande unga med dåligt självförtroende. Kändisar, pengar, innefolk, framgång, Stureplan är etiketter som skickar vibbar av lycka; om att vara NÅGON. Men - vem?
Ond bråd död, misslyckanden, självmord, andra tragedier… skryter ingen om. Offren smygs undan som missförstådda vålnader, med undvikande förklaringar. Men sedan går festerna vidare…
där det framkom att allt fler unga exempelvis här i Jönköping testar narkotika och hur många av dem menar att det inte finns några risker med att ta droger.
Fullkomligt obegripligt hur någon år 2010 kan gå omkring med den föreställningen, med tanke på alla tragiska exempel som funnits/finns! Förvisso finns det gott om människor med hård press av olika slag på sig, som har ett stort behov av att fly in i dimmorna… Men, det finns alternativ. Det är inte längre vare sig hippt eller coolt när de allt mörkare molnen hänsynslöst fångar sina aningslösa och balla byten in i destruktivitetens smutsiga burar.
Jag blev åtminstone lite glad över att en f d narkoman kontrade i jnytt.se
och vädjade till ungdomarna att absolut låta bli att testa droger. Han – om någon – borde veta hur det är att leva med droger och vilket helvete det är att försöka bli människa igen!
Jag hoppas också att ungdomarna skulle få klart för sig mekanismerna bakom droghandeln, dvs hur fullkomligt hänsynslösa egoister vill tjäna pengar på andras olycka eller hur de som redan lurats fast i eländet i sin desperation drar andra med sig in i dimmorna, bara för att klara ”vettet” för dagen, till varje pris. Vad jag hoppas att våra unga kunde se varje langare och annan som lockar med droger som värsta fiender!
Vi måste alla hjälpas åt att stötta våra unga och deras föräldrar, så att de klarar att säga ett absolut NEJ till allt vad droger heter. Det är hög tid att även våra politiker inser detta - och tar konsekvenserna av insikten!
Idag skiner solen från en klarblå himmel, men temperaturen orkar inte upp till några nivåer som tillfredsställer min otåliga vårlängtan. Det är sisådär 2-3 plusgrader och det töar så sakteliga. Åt rätt håll, åtminstone.
Fast ja, egentligen är det säkert mest positivt att våren seeeegar, eftersom en för våldsam snösmältning kan få trista konsekvenser för källare som ängar.
Ett pålitligt vårtecken är också alla skriverierna om figuren, baddräkten och de nya trenderna inför kommande säsong. Det är omtänksamt av media att redan nu bry sig om ens gäddhäng, celluliter och ihopsamlade vinterkilon, så att man inte missar att börja hårdträna! För det måste sägas, inte blir det lätt att kränga in sig i de nya trendiga vårkollektionerna som visats upp. Det såg ut att vara mycket hud och lite plagg, nämligen…
Jag skulle behöva skaffa mig minst en personlig tränare, ett halvt gym och så börja plåga mig till max, för att få den åtråvärda belöningen på självaste midsommaraftonen; stå där i sommarstassen, fin och fräsch som en vidja. Tänka sig, några ytligt bekanta skulle bara passera utan att säga hej, eftersom de inte skulle känna igen mig i min nya look.
* * *
Om jag skulle lämna avdelningen drömmar och återvända till verkligheten, så blir det i bästa fall cykelåkning till jobbet under de vackraste vårdagarna och förstås en och annan dröjande promenad i de sköna vitsippsskogarna (oj, som jag längtar!).
Sedan… Marc Jakobs, Stella McCartney, Rick Owens, Ann Demeulemeester, Chloé och alla de andra får förlåta mig, men förmodligen kommer jag att slita på de gamla jeansen igen…
The same procedure as last year! Man är trots allt en vanemänniska, yeh!
Läs även andra bloggares åsikter om vårmode, våren
Det var en ganska gråtrist dag här i Jönköping idag. Snösmältningen framskred långsamt och nu ikväll är det ett par minusgrader. Blir nog fler i natt. Tittade precis på SMHI:s prognos på nätet och den lockade inte fram precis några vildare glädjeskutt heller. Mars, javisst! Ännu kan nästan vad som helst kunna hända! En liten snöstorm eller så… och inte ens april är säker.
Nu gäller det bara helt enkelt att stå ut, drömma sig bort och vänta. Min inspiration lyser mest med sin frånvaro, tankarna sover… befinner sig inte ens i närheten av sin smedja. Jag bara finns, finns, finns… men får nästan nypa mig i armen för att inse att så är fallet. Marsdvala.
Semester är ett av de magiska orden som ändå brukar sätta i gång associationerna och skapa positiva förväntningar, för i alla tider har vi nordbor längtat till sommaren; den årstid som har det tunga ansvaret att hela och återbygga oss efter den mörka och kalla vintern med alla sina krav. Den kommande sommaren kommer, av självklara skäl, att få ett extra tungt arbete för att göra folk av oss vinterpinade individer igen. Med mig exempelvis blir det inte lätt… jag är faktiskt vinterdepp på riktigt. Har smägnällt länge på kyla och snö, men känner nu att mitt normalt hyggligt goda humör faktiskt har dalat en del. Inte mycket som känns lockande, utan jag bygger mest upp hinder och ursäkter för att slippa göra något. Samtidigt vet jag givetvis att aktiviteter piggar upp och bleker bort passiviteten. Men…
Surfade runt lite, så där på måfå… Platser, information, bilder, idéer.
Kanske börjar det ändå bli dags att tänka på vad som ska hända under sommaren, om man själv får bestämma. Blir det någon semesterresa och i så fall vart…?
För många är ekonomin det faktum som bestämmer mer än den egna viljan. Det är lätt att man hamnar i konflikt med alla lockande skriverierna i media och så den krassa verkligheten. Vill, men kan inte! Å andra sidan kan det vara ännu värre för dem som kan, men vill inte… Har helt enkelt inte lust och ork, vill bara vara… Det gäller alltså att finna ett semesteralternativ som passar både orken, ekonomin och drömmen.
Själv har jag funderat lite på en cykelsemester, med ganska korta dagsetapper. Efter vinterns innesittande skulle det säkert vara välgörande för både kropp och själ. I den länkade artikeln utnämns Estland som Europas billigaste semesterland för oss svenskar. Kombinationen cykel och spa i Estland skulle kanske kunna vara något? Har iofs alltid drömt om att någon gång cykla på Gotland också, men ännu har jag inte gjort det… Andra alternativ har alltid dragit det längsta strået till slut. Gör det kanske i år också.
Hur är det med er andra? Har ni börjat fundera på sommaren ännu?
I samband med den Internationella kvinnodagen diskuterades det i media kvinnors demokratiska rättigheter, jämställdhet både i arbetslivet och i hemmen etc. Förvisso återstår det mycket arbete, särskilt om vi diskuterar frågorna globalt.
Men hur är det här hemma, i ett av världens mest jämställda och demokratiska länder? Hur mår kvinnorna i Sverige? - Ett allmänt konstaterande måste väl ändå bli att vi kvinnor i Sverige har det på många områden mycket bra, jag tror att vi till och med har det bättre än vad vi inser själva. Men givetvis, allting är ju relativt och beror alltid på vad man jämför med och/eller vad man önskar.
Med jämna mellanrum kommer det emellertid larmrapporter som pekar ut hur illa många av våra unga tjejer mår. Vad är det som sker? Kräver de helt enkelt för mycket av livet eller är det tvärtom?
Innan jag glömmer bort det, så vill jag säga att alla idiotiska s k tjejtidningar som lanserar vansinnesideal och nonsens borde slängas i sjön så fort isarna lättar… Buntas ihop och dränkas med hjälp av stora, tunga stenar. Vidare borde alla urfloppade TV-serier som idoliserar bimbostyk och destruktivt beteende plockas ur tablåerna och förpassas till Evig Glömska.
De ytliga idealen har vaskat fram fler än lovligt många ytikoner som sänder felkodade signaler till andra. ”Ser du inte ut som jag och är lika kaxig som jag, är du inte värd ett skit, bara en billig nolla som man har rätt att kräkas på…” Det pågår ett hårt spel med påklistrade gladmasker, men med tomma och vilsna blickar, där sorteringskriterierna är de trendigaste prylarna från de hippaste ställena, de attraktigaste och tuffaste killarna, synas och höras mest… Smart, snygg, hipp och köpa mera grejer. Men, egentligen handlar det om stor inre osäkerhet som man desperat försöker maskera med allt djärvare attiraljer, samtidigt som man njuter av sitt primitiva ”överläge”.
Vad jag önskar att andra kunde lära sig att se igenom och ta avstånd från allt detta! Varför ens försöka hänga med i ett ekorrhjul som bara skapar stress, negativa tankar, sömnproblem, ätstörningar, alkoholbruk, tomhet, rädsla och ångest? Parallellt upplever många skilsmässor, svek, relationsproblem, överkrav… och följden blir själens djupa smärta som söker sig till snart sagt alla kroppens celler. Många söta, duktiga och ambitiösa tjejer skär sig, går med släckta ögon, bär klump i magen och umgås till och med i självmordstankar samt känner sig oälskade, otillräckliga och alltså - mår illa.
Var hittar vi förebilderna som kan klä av de falska idealen och blottar deras skrala byggen samt visar tjejerna äkthet, ödmjukhet och djupare kärlek? För tjejerna måste få klart för sig att de duger, att det inte är deras skal som är viktigast utan det de har inom sig, det sanna jaget. Hur och var kan tjejerna kunna uttrycka och bearbeta sina djupare känslor på ett sätt som utvecklar självkänsla, självkärlek (ej att förväxlas med egoism) och trygghet? Hur ska vi underlätta kontakten mellan vuxenvärlden och de unga?
Hemska tanke, men det är väl egentligen inte de vuxnas strävan efter perfektion och ”lycka” som sänder ut de galna signalerna och förstärker dem med hjälp av reklam och hela den galna ”hysteriindustrin”?
Faktum är att ska vi lyckas att uppnå våra mål med jämställdhet och ett gott liv för alla i framtiden, behöver vi starka kvinnor i balans – inte minst med sig själva.
Media: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article6747454.ab Det är inte direkt någon nyhet att antalet män minskat i skolan. Flera elever har berättat att de inte haft en manlig lärare förrän de kommit till gymnasiet, där det ändå fortfarande finns en del manliga lärare kvar. Tänker vi vidare att många barn idag växer upp utan daglig eller någon kontakt alls med sina pappor får de inga manliga förebilder att relatera till och därmed en ganska sned bild av verkliga livet, där männen ju faktiskt utgör ungefär hälften av befolkningen.
Jag vill inte på något sätt skuldbelägga männen för den uppkomna situationen, även om jag ibland tenderar att tycka att det finns andra värden i livet än hög lön.
Varför finns det då så få manliga lärare i våra skolor? Dålig löneutveckling är givetvis en orsak, men jag tror inte att det är hela sanningen. En nästan lika viktig anledning är säkert den dåliga arbetsmiljön och den låga statusen. På något sätt har skolan fått en stämpel som en krisbransch, ett enda misslyckande. Så de som kan, flyr till andra branscher.
Den svarta bilden av skolan tycker jag är trots allt ganska orättvis, för det finns mycket som fungerar bra i dagens svenska klassrum. I sina bästa stunder är lärarjobbet det bästa man kan ha. Arbetet är varierande och stimulerande och det är en ynnest att få vara med och forma och umgås med framtidens Sverige!
Skolan behöver både starka ledare, dugliga och entusiastiska lärare med jämnare könsfördelning samt stabilitet och arbetsro, så på något sätt sitter vi fast i en trist återvändsgränd.
Frågan är, om det finns en framkomlig väg som leder fram till en ordning som bättre motsvarar könsstrukturen utanför skolan …? Ett JA på den frågan är en synnerligen viktig strävan; en uppgift för våra folkvalda att snarast finna en lösning på.
Under den rådande ekonomiska krisen sägs framför allt lyxkrogarna ha tappat besökare, eftersom många företag tvingats dra ner på sin representation. Vet inte om jag direkt ömmar för lyxkrogarna, tycker väl att de får anpassa sig till det rådande läget precis som alla andra.
Apropå lyxkrog, måste bara berätta om en bekant som under sin Stockholmsvistelse ville kosta på sig en lyxig kväll ute på en fin restaurang. ”När man nu ändå är i Stockholm, så…” Ja, ni vet hur det kan låta ibland. Trerätters fick det bli, för nu skulle det kostas på. Jag har glömt bort detaljerna vad de olika rätterna bestod av, men vill minnas att temat var hav… Det som mest fastnat i minnet är hur besviken min bekant var efteråt. Maten smakade delikat, så det var inte problemet. Men, mätt blev man inte, ens efter en trerätters middag! Så den kvällen fick sluta med en fjärde rätt - BigMac & Co på McDonald’s! Vem vill gå och lägga sig med en kurrande mage när man någon gång besöker Stockholm?
Kafélivet har glädjande nog blivit allt populärare i Sverige på senare år. Delvis kanske det beror på att antalet studenter och invandrare ökat och dessa grupper är traditionellt pigga på kafébesök. Men jag tror att även många andra har upptäckt hur trevligt det är att i all enkelhet sitta, prata och fika till en relativt låg kostnad. Själv är jag exempelvis mycket förtjust i en generös kopp latte i trevligt sällskap. Någonting till? - Oki, jag brukar falla för en fin kanelbulle, men tänkte först låta bli att berätta om denna svaghet.
Min fråga i rubriken var kafé, snabbmat eller lyxkrog? Själv skulle jag svara en mellangod restaurang med god mat där jag också blir behagligt mätt. Med kafé på en hedrande god andra plats.
Självklart uppskattar jag också fika och mat i hemmiljöer, men detta inlägg handlade denna gång om uteställen.
Vad är livets guldkant för dig när det kommer till fika/mat? Kan ett kafé slå lyxkrogen?
När jag talar framtidsdrömmar och blivande arbetsliv med elever märker jag att könen faktiskt är lite olika. Pojkarna drömmer sig ofta bort till ett liv med flotta bilar och andra häftiga tekniska prylar och vägen dit är icke sällan den allt populärare spelvärlden, eftersom de flesta i gymnasieåldern hunnit inse att de knappast kommer att bli någon ny Zlatan och ej heller kan arbeta sig till önskade rikedomar. Tjejerna i sin tur talar om trivsel och kärlek och deras framtidsdrömmar handlar oftare om rikedom i form av romantiska sagoprinsar – men då är det ingen nackdel, om prinsen även medför en skattkista i sin gyllene vagn…
“Money, money, money
Must be funny
In the rich mans’s world…”
Många spelombud kan intyga att de forna vikingarna fortfarande är ett segt folk som inte i första taget ger upp vid motgångar, i alla fall när det kommer till spel. Det satsas och det satsas, vecka efter vecka, månad på månad, år in och år ut… och alltid är det någon som vinner! Nästa gång blir det nog min tur…
Men det spelas inte enbart via spelombud i kiosker! Onlinespelen lockar numera mängder av människor och drömmarna på nätet är desamma: Nästa gång vinner jag… Den stora vinsten kommer!
Som bekant finns det en hel djungel av spelsajter på nätet. En av de vanligaste och centralaste frågorna är och måste vara säkerheten; för risken att bli lurad lär vara överhängande, om man inte ser upp.
Jag uppmanar inte någon att börja flirta med fru Fortuna, men vet av erfarenhet att många faller för hennes lockelser ändå, varför jag önskar att alla som testar håller huvudet kallt redan under förspelet, dvs satsar inte högre än vad man i förväg har bestämt ska vara max och absolut aldrig mer än vad man har råd med!
För att råda lite ordning på alla nätcasinon och liknande sajter, har det uppstått nätsidor med ambitionen att recensera, strukturera och kontrollera utbudet. Om man då väljer ett casinosom rekommenderas som seriöst, kan man vara tämligen säker på att exempelvis betalningar och personuppgifter hanteras på ett pålitligt sätt. Det råder givetvis stor konkurrens mellan olika casinon, men en icke seriös sajt kan ju hinna lura många innan den plötsligt bara försvinner… Klokt att kolla upp lite i förväg.
Men sedan är det bara att klicka till sig Lyckan och de begärliga pengarna genom att lita på tur och skicklighet samt icke minst fru Fortunas nådiga gunst när man drabbar samman med storheter som Black Jack, Jack Vegas, roulett, poker och annat som säkert – någon gång – kommer att uppfylla drömmarna.
Försiktiga Ailas är lite av typen “bättre med en chokladbit i munnen än tio i påsen”, dvs ingen riktig gambler, men sen är jag inte heller så rik på pengar… Min främsta spelprestation är en vinst på 20 Euro på ett litet casino i Spanien, dit jag gick in av ren nyfikenhet. Men jag minns att jag var glad för min lilla vinst. En “riktig” spelare hade givetvis satsat rubbet och vid nästa omgång vunnit 200 Euro… Sedan hade det hela givetvis kunnat sluta precis hur som helst, vilket kanske är tjusningen med alla dessa spel. Vid storvinst hade lyckan varit gjord och vid storförlust vet man ju ändå att vinsten kommer nästa gång. Eller hur det nu blir…
Nu ska jag ägna mig en stund åt Black Jack på japanska och titta på ett par avsnitt av den populära tecknade filmen med just det namnet.
Jag är mer och mer på det klara med att jag långsamt men säkerthåller på att förlora förmågan att förstå mig på livets väsentligheter över huvud taget. Antagligen är detta tecken på smygande senilitet, även om jag verkligen försöker hålla hjärnan i trim samt passa mig för att bli en gnällig och intolerant satmara. Jag minns faktiskt mycket väl hur outhärdliga sådana kunde vara. Men, kanske även de trodde sig äga sunt förnuft?
Faktum är ändå att det händer allt oftare att jag gapar dumt med vidöppen mun när jag surfar runt bland tidens nyhets- och informationsflöde, så mycket dumt hittar jag vareviga dag.
Nu tänkte jag inte primärt skriva om Maud Olofssons lilla påhittiga VOV-avdrag, ej heller om mannen som påstod att det var hotellets fel att han dödade den norska flygvärdinnan. Struntar även i Ohlys dubbelpiruetter i friskolefrågan liksom den galna energipolitiken samt andra händelser som jag förvisso retar mig på och inte förstår…
Nej, jag ska skriva om glamour och det allt viktigare utseendet!
Nu är det så att ska man bli bäst - och det ska man - så måste man börja tidigt. Fråga vilken idrotts- eller annan idol som helst. Alldeles oavsett hur mycket vi talar om utbildning och högskolepoäng hit och dit, så ska vi ha klart för oss att i framtiden är det utseendet som är det vinnande konceptet för att vara ”någon”. Redan idag erkänner många arbetsgivare att utseendet ofta är mycket viktigt i rekryteringsprocessen. Men, vänta bara…
I den länkade artikeln längst upp berättas det om Hannah, 16 år, som botoxades för första gången vid 15 års ålder för att bli av med sina rynkor! Är inte det underbart att lilla Hannah fick denna möjlighet att maxa sin spirande framtid? Hennes mamma har tagit sitt föräldraansvar på fullaste allvar genom att ha varit en god förebild som själv satsat hedervärda 5 milj kronor i plastikoperationer… Resultatet ser ni: Som två likadana pippilottor, på väg till första dansen.
Nu kanske någon tror att exemplet i artikeln är något mycket ovanligt, men så är ingalunda fallet. Vi kan exempelvis hitta hur många bloggar som helst på nätet med unga tjejer som botoxar, opererar, piercar och tatuerar sig, med förhoppningen att duga bättre,synas - och bli lyckliga. Men är lyckan verkligen så enkel att fånga? Finns inte risken där att själen den ömma sviker, den inre osäkerheten ökar och rädslan tar över?
Men OK, det där var bara lite töntigt tantsnack, för egentligen är det inte så mycket att knussla om. Det är väl lika bra att införa obligatoriska botoxbehandlingar redan på dagis, för att alla våra små telningar får samma rättvisa chans att växa upp till maximala medborgare? Hur det finansieras? Nja, det går nog att fördubbla antalet elever i grupperna/klasserna. Här handlar det trots allt om viktiga prioriteringar inför framtiden i ytans tidevarv.
Jag hoppas att ni ursäktar mina understundom raljerande inlägg, men ibland blir jag bara så…. Grrrrrrrrr!
Idag tänkte jag överraska er genom att ansluta mig till modebloggarna, för det hade ni väl aldrig kunnat tänka er? Nu är det visserligen inte så att jag varit på stan och handlat en massa piffiga underkläder och annat raffigt som jag tänkt att posera i här på bloggen, för det gör jag faktiskt inte ens för er skull. Eller ja, rättare sagt - jag avstår, just för er skull.
I stället tänkte jag skriva lite om vintage och second hand, för det verkar vara trendigt - åtminstone i Stockholm - att handla små finklänningar från från 40-, 50- och 60-talen. Även 80-talskavajen med markerade axlar är visst en storsäljare, läste jag. (Jag som klippt bort alla ”kuddarna”, min dumma nöt.) Med vintage menar man normalt kläder från en annan tid. Det kan vara kläder ända från 1800-talet, men ibland kallar man även mycket nyare kläder för vintage. De ska dock hålla en viss kvalitet, dvs H&M och sådant massproducerat platsar inte riktigt. I vart fall inte hos huvudstadens medvetna återbrukskonsumenter.
Helt allmänt har det blivit populärt att handla alla möjliga saker second hand, kanske delvis som effekt av den ekonomiska krisen. Själv tycker jag att överkonsumtionen är en minst lika stor bov i tillvaron som den nämnda krisen och att det är mycket sympatiskt när saker och ting kommer till återanvändning och när slit och släng får ge vika.
Jag har sett här i Jönköping att exempelvis Erikshjälpen har väldigt många kunder och hörde att de sålde för rekordbelopp förra året. Nu säljer de förstås en massa annat än kläder också och får nog in de flesta pengarna på andra artiklar. En stor del av pengarna hamnar sedan hos behövande i U-länder, varför det känns som två flugor i en smäll när man handlar där.
Själv brukar jag titta in lite då och då och oftast fyndar jag böcker.Har man tur, kan man ibland hitta både gamla klassiker och relativt nya böcker till riktigt attraktiva priser.
Kläder har jag aldrig handlat och vet egentligen inte varför. Jag har nog någon knepig spärr som sätter stopp, trots att jag mycket väl vet att kläderna i regel är tvättade och att det går att tvätta dem igen, om så vore… Men jag är väl helt enkelt inte tillräckligt trendig för vintage.
Vad har ni för relation till second hand? Vad brukar ni handla?
Gymnasietiden är en mycket viktig tid i en ung människas liv, inte bara kunskapsmässigt utan även i fråga om personlig utveckling. Aldrig tidigare har valmöjligheterna inför gymnasievalet varit fler än just nu. Det pågår en otrolig huggsexa mellan skolorna (friskolorna och de kommunala gymnasierna) om de blivande gymnasisterna och varje skola måste använda stora belopp för att marknadsföra sig inför elever/föräldrar. Det är skattepengar som må hända hade kunnat användas på ett vettigare sätt? Nu lovas det både det ena och det andra, så det kan verkligen inte vara lätt för en ung människa att göra ett vettigt val. För det primära målet borde väl vara att få så goda kunskaper som möjligt, väl…? Samtidigt är det också viktigt att man trivs och utvecklas som människa.
I den länkade artikeln tar man upp och fördömer löften som inte har med undervisningen att göra, gymkort, fjällresor, biobiljetter o dyl. Tidigare lockade främst friskolorna till sig elever med bärbara datorer och idag börjar det bli mer eller mindre självklart att även de kommunala skolorna ger varje elev en egen bärbar dator, dvs ett arbetsredskap för att uppnå ”bättre studieresultat”.
I eftermiddags var jag själv med på en konferens där vi diskuterade just hur vår skola ska förhålla sig till de bärbara datorerna. Mycket talar för att även våra nya ettor kommer att förses med bärbara datorer, främst alltså av konkurrensskäl. Satsningen är givetvis inte gratis och frågan är varifrån tas pengarna? Vem är det som - egentligen - betalar?Är det eleverna själva, i form av sämre undervisning i övrigt? Kommer datorsatsningen verkligen att innebära bättre kunskaper?
Jag är själv mycket IT-positiv och ser många möjligheter för att utveckla undervisningen med hjälp av datorer, men likväl är jag kluven inför de bärbara datorerna. Nu tänker jag inte främst på de kostnadsmässiga aspekterna, vilka för min del får landa på siffernissarnas bord. I stället funderar jag på eleverna. Här ska alltså våra 16-åringar ta ansvaret (stölder, sabotage, olyckor) för en dator och släpa med sig den till så gott som varenda lektion. I början är det säkert roligt, men efter ett tag? Själv vill jag absolut inte bära på en dator hela tiden! För mig är dessutom ergonomin en mycket viktig fråga och jag befarar att de bärbara datorerna medför direkt skadliga arbetsställningar.
Jag är också lite orolig för att många elever riskerar att bli mer eller mindre datorberoende av att ständigt vara uppkopplade. För helt klart är det inte endast skolaktiviteter som ungdomarna ägnar sig åt på nätet. Där finns mängder med lockande alternativ som binder eleverna även under rasterna och, dessvärre, även lockar under lektionerna. Det är omöjligt för en lärare att agera datorpolis. Man kan givetvis tycka att eleverna ändå måste kunna anpassa sig till den moderna teknikens villkor, men frågan bör ändå ställas.
Vi har redan nu gott om ungdomar som själva erkänner att de är helt beroende av både sina mobiler och medger ett ständigt tvång att logga in på sociala sajter som Facebook, olika spel o dyl. Eleverna lever i en värld som är helt främmande för de flesta vuxna; en värld där det förväntas omedelbara svar, dygnet runt. Några av mina elever har berättat att de exempelvis skickar 100 – 150 SMS varje dag! Ja, du läste rätt… och givetvis får de lika många svar! Hur många av er skulle klara den höga takten?
En intressant fråga är hur denna ständigt pulserande livsstil påverkar den unga människan? Är det positivt eller negativt? Vad tycker du? För en sak är säker; människan förändras!
Skriv gärna en kommentar, vore kul att se hur just du tänker!
En kylig morgon, med blå himmel och en sol som kämpar i öst. En morgon som lovar… och jag tror att den kommer. Den vackra dagen.
Jag har precis druckit en kopp latte, katterna är matade och busade, nöjda. Allt är bra. Låt vara att jag ska iväg till jobbet om en stund och att vi har en konferenseftermiddag… Men just nu ägnar jag mig inte åt den, utan njuter av morgontankar en liten stund!
Dottern ringde igårkväll från Indien och nu var hon inte längre lika entusiastisk; hon hade sett en massa misär, äckliga toaletter, förvirring, oordning och annat elände, alltså inte bara det vackra och underbara. Nog för att hon egentligen var förberedd, men att hamna mitt i elände är alltid värre än att läsa om det. Kontrasterna gör livet, brukar jag säga… Men, nog vore det skönt, om världens människor slapp en hel del kontraster…
Vi här i ordnade Sverige har en tendens att gnälla ganska mycket, glömma bort hur bra vi egentligen har det. Vi talar mycket om orättvisor, men kan någon säga exakt vad rättvisa egentligen är? Själv tror jag att livet oftast reglerar sådant, alla får sin andel av bekymren, för eller senare. Även de som till synes flyger ovan molnen. Allt som glimmar är då sannerligen inte guld!
Alla människor söker någonting som känns bra för dem själva, för alla strävar vi efter ett gott liv. Vi har alla fått både förutsättningar och begränsningar och det gäller att försöka finna en balans i tillvaron som passar de egna villkoren. Vi borde inte snegla så mycket på andra utan fokusera mer på oss själva och våra möjigheter, finna vårt sanna inre guld. Ibland brukar jag tala om dessa saker med mina ungdomar i skolan och jag har konstaterat att det finns ett otroligt behov av att diskutera just livsfrågor. Många låter sig styras av snördragare av alla de slag och blir viljelösa marionetter i ett spel där de har noll koll. Undra på att många tappar sig själva på vägen.
Att ha en plats, en uppgift, att känna sig sedd och vara behövd är grundläggande livsbetingelser för alla människor. Borde det alltså inte vara en mänsklig rättighet att varje individ får känna sig betydelsefull och behövd? Jag har ofta funderat på betydelsen av detta och blir påmind varje gång jag träffar små barn, där detta framgår så tydligt.
Jag vill! Jag kan!
Men sedan händer något, hos många…
Välståndssamhällets välvillighet med alla sina måsten och krav förstör tyvärr många människors grundläggande självkänsla och förvandlar dem till icke behövda, otillräckliga individer. Tyvärr har skolan en stor skuld i detta, med alla sina ambitiösa mål och kriterier. Många människor får aldrig chansen att upptäcka sina egna möjligheter utan riskerar att förlora dem i stället, bit för bit.
Det var lite morgontankar inför dagens uppdrag. Förhoppningsvis lyckas jag få någon att känna sig värdefull idag. Jag ska åtminstone försöka.
Nu kan vi alla äntligen se hur Hans Majestät Kung Bore ser ut, inte bara resultaten av hans uthålliga strävanden. Här blev han i egen hög person fångad på bild i västmanländska Kungsör.
Ser ni de pliriga ögonen och den självbelåtna munnen, med det nöjda leendet? Jag måste säga att jag blev allt lite förvånad över hur vänlig och beskedlig Hans Vintriga Majestät faktiskt ser ut, men förnöjsamheten och det uppsluppna leendet beror förstås på ett gott dagsverk… Bilden visar förvisso ett riktigt praktverk av lyckat kungligt segertåg.
Nu är frågan hur Fröken Vår ska kunna lura till sig Kung Bores makt? Kanske är han ändå lite mottaglig för smicker, flirt och beröm? Åtminstone här i Jönköping skiner solen för fullt idag och upphöjer kungens vinterboningar till präktigaste glans. Både Kung Bore och Fröken Vår ler; han av stolthet och hon av list… Spännande att se vad som komma ska! Låt oss hoppas att kvinnans list kommer att övergå mannens kraft…
* * *
Wikipedia: Kung Bore (Kung Vinter, Kung Frost) är en sentida personifikation av vintern och nordanvinden (ibland även julen). Det är en litterär figur som till exempel förekommer i konstsagor och har troligen inget samband med Bure i nordisk mytologi, men har däremot förknippats med boreal (boreal kallas en del av den tempererade zonen på norra halvklotet).
Namnet kommer från latinets borealis från grekiskans Boréas som betyder nordanvind.
Helgens befriande droppande från tak och buskar fick både fåglar och många av oss människor att kvittra till lite extra. Snömängden minskade också ordentligt och helt plötsligt tittade vissa buskar fram, buskar som tidigare varit helt täckta av snö.
Men gårdagen var då… Idag blev en helt annan dag! Kung Bore drog på nytt ut i krig med full armé och bombade Jönköpingstrakten med ett tjockt lager av tung blötsnö. Vägarna var och är fortfarande bedrövliga med många olyckor som följd. Då gäller det verkligen att anpassa farten till förhållandena. Att köra på en motorväg där snöröjningen inte riktigt hunnit med är förknippat medlivsfara, för långtradarna kör som galningar ändå! Blev idag vittne till en ”nästan-olycka” där en långtradare med släp höll på att mosa bilen framför mig. Den lilla bilen fick rädda sig ut i tjocka snön på vägrenen och var bara centimetrar från att krossas. Som bekant är motorvägarnas vägrenar avsedda för nödstopp, bogsering och liknande händelser. Jag blev närmast chockad och känner mig fortfarande skakis. Vågar inte tänka på vilka följderna kunnat bli, även för min del…
Just långtradarna har orsakat flera olyckor här idag, flera av dem har hamnat på tvären och i diket, med långa köer och en tidvis avstängd E4 som följd. Frågan är om dessa yrkesförare är så hårt pressade av tiden att de måste riskera livet för sig själva och framför allt sina medtrafikanter?
Jag behöver kanske inte ens nämna, att jag tog en annan väg hem idag; en mindre väg där jag slapp vägens storvuxna fartdårar?
Under helgen har en hel del snö töat bort och åtminstone saknar inte jag den… Men säg den glädje som varar, för nu hotar Kung Bores trogna budbärare SMHI med mer snö och hårda vindar, redan i morgon!
Så här gäller det att härda ut och ni som läst min blogg vet att jag gärna drömmer mig bort när verkligheten blir för närgången och karg.
Kom att tänka på den här sköna videon från Färöarna, dit jag ofta längtar, efter att ha varit där för ett par år sedan. Naturliga och vänliga människor samt en helt otroligt vacker natur. De 18 öarna har knappt 50 000 invånare och dryga 70 000 får samt flera miljoner havsfåglar. Ett paradis för alla som gillar lugnare tempo, vandring, naturliv och fåglar.
Tänkte att ni kanske också gillar videon, så jag lägger in den.
Att lösa livsfrågor brukar vara populärt under mörka lördagskvällar. Så tände även jag ett ljus igår, men satt dock helt utan rödvin… Jag har förmodligen ett hjärnspöke häckande i spånkorgen mellan öronen, men tankar kommer och tankar går…
Det är så att egentligen är jag en ganska lat person, dock en hyggligt ambitiös sådan. Den sistnämnda egenskapen, tillsammans med behovet av pengar till livets nödtorft, har i varierande grad hållit i gång mitt yrkesliv i alla år. Men jag erkänner utan omsvep, att visst hade jag velat ha mer fritid för att kunna ägna mig åt saker som för tillfället känts angelägnare och mer stimulerande än mitt lönearbete. (Ändå har jag för det mesta trivts med mina arbeten!)
Är jag verkligen så ensam om detta? Eller hur kan man annars uppfatta att inget - inget - politiskt parti arbetar för att öka människors livskvalitet mot mer fritid, utan alla tar för givet att människor är lyckligast, om de har förmånen att arbeta 8 h/dag? På fabrik som kontor.
Ibland flyger f-n i mig och jag misstänker att HA-MER-begäret har avancerat så långt att människorna är rädda för att de inte hela tiden kan öka sin heliga konsumtion?! (Ungefär samma fenomen som finns hos de giriga företagen som hela tiden kräver högre vinster.) Detta i en tid då de ständiga rationaliseringarna pressar färre anställda att göra ännu mer under samma tid… och fler hamnar utanför.
Men politikerna är inte dumma! De ordnar upp allt… RUT-avdraget, dvs skattesubventionerad hemhjälp, har redan kunnat utnyttjas, av främst välavlönade. Nu vill även (s) och (mp) ansluta sig till RUT-kören med ambitionen att utveckla systemet med hushållsnära tjänster till starkare ”jämställdhets- och fördelningsprofil” och därmed skapa en möjlighet för fler (barn)familjer, de med ”normala inkomster”, att få del av RUT-avdraget.
Klart smart! Snart kan Sverige uppnå den åtråvärda statusen Full Sysselsättning, i ett system där en del arbetar så som de redan gör idag, en del städar och fixar alltså i de andras privata hem och ytterligare en del blir RUT-administratörer och kontrollanter. Vi kan faktiskt inrätta en mäktig RUT-myndighet med ordinarie och vice generaldirektör i spetsen samt en massa underavdelningar med befogenheter att ta hand om ansökningar, överklaganden, inspektioner och kontroller, anmälningar, utvärderingar, kvalitetsförbättringar, statistik etc . Det kan bli en hel industri av allt kring RUT!
Hela världen kommer att hylla den svenska RUT-effekten!
Redan nu har samhället kontrollen över de små barnen på dagis, som för övrigt förväntas sköta barnens uppfostran, och nu kommer man även att kunna klampa in i den lilla löneslavens privata hem, med full insyn.
Jag har många frågor, men tar några:
Är det här kanske sättet att klara arbetslösheten hos unga och invandrare?
Föredrar folk verkligen denna skattesubventionerad hemhjälp framför egen tid i hemmet? Var finns talet om integritet?
Vilka ska städa hos dem som städar då? De, om några, måste väl vara trötta på städning när de kommer hem…! Jo, givetvis andra som städar hos andra.
Ska våra barn växa upp i hem där utomstående städar och fixar efter dem? Ska hemmen bli en plats som ex skolorna, där barnen kan skräpa ner och klottra överallt och förväntar sig att andra ska snygga till efter dem? Ska hemmen bli en plats där skattefinansierad personal lagar kvällsmaten och barnen får tala om hur ”äcklig” maten är, precis som i skolorna?
Är allt detta jämställdhet?
Som sagt, jag fattar inte riktigt valet av färdriktning. Men sen är jag inte heller politiker…
Vore det verkligen inte bättre att lägga pengarna på förkortad arbetstid och dela på de arbeten som finns, så att även den nu tänkta hemhjälpen får en möjlighet att komma till en ”vanlig” arbetsplats? Jag tror nämligen inte att ens en modern piga à la 2000-talet kommer att bli ett under i jämställdhetssammanhang , vare sig med eller utan skattesubvention. Detta oavsett hur många partier som ställer sig bakom och skriver en massa vackra visioner.
Stoppa stollerierna!
Satsa i stället på människors sanna livskvalitet i form av mer TID, så att de bättre kan ta hand om sig och sina barn och göra dem delaktiga i det dagliga livet i hemmen som utanför. Jag är alldeles övertygad om att vi på köpet skulle få positiva effekter på många områden i samhället.
Jag riskerar nog stämpeln envis och jobbig, men får bjuda på den… Njugg är jag åtminstone inte.
Många säger att man inte ska bry sig så mycket, att saker och ting ordnar sig nog och liknande saker. Men, tänk om de inte gör det då, i alla fall inte på ett bra sätt? Jag hör nog till gruppen som åtminstone vill försöka påverka och tillsammans med andra utveckla, inte minst det egna medvetandet. Sådant ger mig stimulans och utan den är jag inte hel.
Jag måste också säga att jag blir jätteglad över era kommentarer, med så många kloka tankar. Ingen av oss äger facit på livet. Men det handlar ändå alltid om ett gemensamt växande och jag har alltid uppfattat att det skett i respekt.
I hela västvärlden (talar endast om väst idag) pågår det någon sorts panik där ekonomisk oro, moralupplösning med allehanda yttringar påverkar våra dagliga liv. Många upplever otillräcklighet, stress, otrygghet, rädsla för våld etc och vi ser hur ytan allt mer dominerar på bekostnad av djupet, hur behovet av olika sorters verklighetsflykt ökar, hur vi trots vår individualism förväntar oss att andra ska bära ansvaret… Vi ser politikers och myndigheters allt tafattare försök att styra och håva in och vi ser hur de som har möjligheten allt skoningslösare roffar åt sig av ”godbitarna” - och flyr.
Vi har alla försetts med en inofficiell prislapp där vacker, frisk, mäktig och rik fått den tjusigaste grundkulören och vi ser hur vissa andra bär sin grådaskiga lapp med böjda huvuden. Livet har blivit som en hetsig kapplöpning, likt ett rafflande OS-lopp, där endast medaljörerna hyllas. Kampen mot doping är lika svår på båda arenorna. En skillnad är att OS-deltagarna i regel vet var målet ligger, medan livets resenärer däremot påfallande ofta förefaller ordentligt vilsna. Likväl hetsar många lika vilt som OS-löparna på självaste upploppet.
Det känns också som om snart sagt varje steg vi tar blivit à-prissatt i ekonomiska resp andra mätbara termer. Den dugliga och effektiva människan ska ej slösa bort en endaste minut (åtminstone inte utan att få dåligt samvete). Maxa max: Den senaste trenden, hiten, de smartaste avdragen, leverantörerna och lösningarna, de högsta betygen, de ballaste festerna, häftigaste resorna, pryttlarna och vännerna… Ät rätt, träna rätt, bo rätt, tänk rätt, bättre sex, ökad ungdomlighet, idealvikt och baddräkt. Älska dig själv och andra, åldras inte, var ej sjuk, vitaminer, dieter, plikter, TV-program och senaste nytt… Häng med på max - men glöm ej att sova gott om natten…
Jag ser mig omkring… En snurrande livskarusell, ett djävulusikt monster med glupska griparmar och blinkande lampor i tusende slukande nyanser och med en fart som bländar.
Jag ser massor med människor åka runt… om och om igen. Rädda för att annars inte duga.
Jag är liten. Yr och blind.
Så här sitter jag, med katt i knäet. Hon spinner och jag dricker latte. Jag är alarmerande ofta ordentligt orätt, men sann mot mig själv. Undrar om inte jag funnit vägen till mål?
En otrendig motfallskärring i slutet av februari, anno 2010.
Varje år görs på uppdrag av Samarbetsorganet för barn- och ungdomsfrågor en ANT-enkät (ANT = alkohol, narkotika, tobak) på våra högstadieskolor, bland annat här i Jönköping.
Resultaten från senaste omgången visar uppseendeväckande höga staplar kring användandet av narkotika, dessutom i allt lägre åldrar. Även tobaksrökning och alkoholbruk ökar mest bland de yngsta. Exempelvis har 10 % av pojkarna i årskurs 9 testat narkotika och antalet unga som blivit erbjudna ökar hela tiden, 25 % av niorna dricker regelbundet alkohol och detta ökar sedan snabbt på gymnasiet. Jag tror inte att Jönköping som stad är extrem på något sätt, problemen är säkert lika stora och kanske t o m större på en del andra håll.
Citat från några högstadieungdomar:
”Jag vet många kompisar som håller på med droger, men de är inte sämre människor för det. Jag tror inte att det är farligt, jag tror inte att man blir beroende av droger. Det beror på vad man tar, men jag ser ingen risk med att börja.” (Elev åk 9, 15 år)
”Många använder droger för att de mår dåligt, bättre med droger än att man skär sig. En del yngre folk som umgås med lite äldre kompisar vill vara coola och använda droger.” (Elev åk 9, 15 år)
”I varje klass finns det folk som röker, ofta väldigt många. Det är inte heller konstigt på något sätt om någon berättar att de varit aspackade i helgen och däckade.” (Elev åk 7, 13 år)
”Idag är det jättevanligt bland sjundeklassarna att festa och dricka.” (Elev åk 7, 13 år)
Detta handlar om barn! Ja, b a r n!
De här siffrorna är totalt oacceptabla och frågan är… Är det inte dags att vuxenvärlden äntligen börjar se verkligheten så som den ser ut och förklarar krig mot droger och festande samt de följder därav som onekligen drabbar dessa barn? Det är verkligen dags att plocka ner skygglapparna, för detta kan inte få fortgå.
- Det borde inte finnas en enda unge i detta land som tror att man inte blir beroende av droger. De ska veta att man tar en stor risk, om man börjar att experimentera. Det beskedet måste de vuxnas information ge på ett sätt som de unga kan ta till sig och förstår.
- Det bör inte finnas en unge i detta land som måste ta droger som alternativ till att skära sig. De vuxna måste bli bättre på att se de ungas smärta och hjälpa dem på annat sätt; finnas till hands och vid behov söka hjälpt tidigt.
- Det bör inte finnas en enda 13-åring som dräller runt aspackad. Deras föräldrar och andra vuxna måste helt enkelt stoppa det. De måste ge dessa ungdomar alternativ där de ändå kan träffas och ha kul. Det duger inte som ursäkt att barnen “inte har någonstans att ta vägen” eller att det “inte finns någonting att göra“. Det är en osanning, avsedd att skapa ursäkter för att kunna lämpa över ansvaret till ”samhället”, dvs några andra…
Föräldrar och andra vuxna måste våga sätta tydliga gränser, annars vet jag inte riktigt vad som kommer att hända med våra ungdomar… och indirekt med vår framtid.
Jag kan faktiskt inte uppfatta resultaten av dessa enkäter på annat sätt än som ett desperat rop på hjälp!
Tiina Pääkkönen, Uleåborgs Universitet ska i morgon försvara sin avhandling gällande hur vintern påverkar vår prestationsförmåga på ett negativt sätt. Personligen trodde jag för övrigt att det redan var bevisat, men för mig får detta gärna visas mer än en gång… Det är för övrigt mig obekant, om Kung Bore inbjudits till denna tillställning, men det hade kanske inte skadat, om han hade fått skämmas för sina ondskefulla härjningar under denna vinter i detta högtidliga sammanhang.
Pääkkönen påstår att långvarig kyla och mörker genom att sänka människors sinnestämning försämrar deras intellektuella förmåga och därmed de förståndsmässiga prestationerna.Vi har sett tydliga bevis på detta hos SJ, SL och många andra under den senaste tiden, förresten… Tycker att även jag själv varit mer än lovligt matt i tanken…
Enligt gjord forskning kan kort köldperiod däremot till och med förbättra och stimulera vår kapacitet, eftersom kroppen tillfälligt toppar sin förmåga. Men när kylan bara fortsätter och fortsätter misslyckas kroppen med att hålla den höga nivån och hamnar sedan i helt uppgiven stagnation, vilket gör oss apatiska, lågpresterande och okoncentrerade.
Orsaken är nivåförändringar hos melatonin samt de hormoner som påverkar sköldkörteln, påstår Pääkkönen .
Inte nog med att vår intellektuella nivå sänks vid kyla och snö, även mångas fysiska hälsa påverkas negativt. Även om vintern inneburit glädje i form av skidåkning och annan utevistelse för en del , har dessvärre emellertid stora grupper, inte minst många äldre, knappt kommit ut över huvud taget och för deras hälsa har det tuffa vintervädret varit en klar belastning; ett folkhälsoproblem som vissa föredragit att uttrycka det.
Personligen kan jag inte heller skryta över mina motionsvanor denna vinter. Jag vågar exempelvis aldrig cykla i denna backiga stad när det ligger snö på marken, ej heller när minusgraderna pressar mina känsliga luftrör. Någon promenad har det blivit, liksom en och annan raid mellan datorn och kylskåpet…
Jag har faktiskt redan (i teorin!) börjat skissa på ett återhämtningsprogram för den förlorade fysiska förmågan. Hur det blir med den intellektuella skärpan är det för tidigt att sia om.
Ni kanske minns att jag tycker om att drömma mig bort från vintern på alla möjliga sätt? Fick lite hjälp för en stund sedan, när en salig röst hördes i telefonen, från dottern i Indien:
Hej mamma, jag är helt otroligt salig. Vi är i den lilla heliga staden Pushkar i Rajastan och det här är det bästa jag någonsin har sett och varit med om! Jag kan inte beskriva det ens… Ändå kom vi hit från den rosa staden Jaipur som också är ett under…
Hej älskling, så roligt att höra att ni har det så underbart! Då längtar ni inte hem direkt?
Skulle inte tro det! Det är en liten stad, men så myyyysig. Människorna är helt enormt underbara, alla är vegetarianer här, för både kött och alkohol är förbjudet i hela stan. Vi har sett en hel massa tempel och det är fantastisk shopping - jättebilligt och massor med otroligt hantverk
Jag ska googla runt lite på nätet för att se hur det ser ut i den staden
Ja, gör det! Du måste absolut åka hit någon gång, du får bara inte missa detta! Det är en massa djur, hotellet är helt underbart …
* * *
Ja, ni förstår… Så fortsatte hon en stund till…
Jag har aldrig varit i Indien, men måste alltså ha missat en massa! Man skulle, kanske…
Googlade Pushkar och fick reda på att staden har dryga 15 000 invånare och har 500 (!) tempel, varav ett Brahmatempel - ett av de få i hela Indien. Enligt legenden skapades Pushkar när Brahma släppte en lotusblomma till jorden från sin hand. På de tre ställena där kronblad landade sprang det fram vatten i öknen och tre små sjöar bildades. Vid den största av dessa samlades alla hinduismens gudar.
Jag hittade en härlig video på nätet, med underbar musik till. Vad tycks?
EU:s jämställdhetsutskott röstar om mammaledighet idag, vilket förväntas innebära ett förbud för mammor inom EU att arbeta under de första sex veckorna efter förlossningen, av medicinska skäl.
Från svenskt håll framförs kritik mot förbudet, eftersom det endast talar om mammorna och lämnar papporna utanför.
Bland annat vår nya EU-minister Birgitta Ohlsson (fp) är starkt kritisk, eftersom hon själv vill börja arbeta så fort som möjligt efter förlossningen.
-Det är viktigt att man ser till att man inte pekar ut något speciellt kön, varken kvinnor eller män, säger hon.
Jag ser förslaget som en förbättring för många föräldrar i Europa, men är generellt ganska restriktiv gällande förbud. Men, i detta fall tycker jag att åtminstone riktningen är åt rätt håll. Man talade ju om hälsoskäl och det är faktiskt kvinnornas kroppar som står för graviditet, förlossning och amning.
Jag sållar mig gärna till skaran av bakåtsträvare i detta fall. För mig är det naturligt att kvinnan dels får ta igen sig efter graviditet/förlossning, men också att den viktiga amningen för barnets skull kommer i gång och fungerar. Man har dessutom fullt upp med att ta hand om ett nyfött barn. Våra pappadagar i samband med barns födelse är ytterst värdefulla och självklart ska vi fortsätta att arbeta vidare även där. Resten av Europa kommer så småningom efter, kanske…
Men nu gällde det kvinnan och lite undrar jag allt hur en kvinna som Birgitta Ohlsson har tänkt att ordna det rent praktiskt och hur hon ser på sin egen mammaroll? Möjligen är arbetet som EU-minister så slappt att hon kan amma med jämna mellanrum på sitt kontor?
Jämställdhet i all ära, men här är det barnet som är den svagaste parten och får inte glömmas bort! Det oroar mig att vi steg för steg går mot ett allt barnfientligare och kallare samhälle och ser barn som hinder i den egna karriären. Kvinnors kroppar är skapta för moderskap och det är för mig mycket mer än att vara en kläckningsmaskin som direkt efter förlossningen rusar iväg till kontoret…
Just nu har jag besök av två stycken förtjusande kattfröknar, normalt hemmahörande i den stora staden där trafiken varit totalt lamslagen nu under helgen. Ja, ni förstår precis vilken stad jag menar?
Men nu ska jag faktiskt inte klaga på vare sig SL eller SJ, utan i stället berätta om mina gäster Lillis och Lakrits. Det är två stycken förtjusande kattfröknar och båda ser ut som min Sotis, dvs de är helsvarta. Ibland kan det vara riktigt svårt att se skillnaden mellan dem, även om de delvis har lite olika personligheter. Fast de kan luras! Den normalt lite mer reserverade Lakrits kan helt plötsligt sätta in charmoffensiven och gosa och spinna precis som sin syrra Lillis gör hela tiden. Det säkraste sättet att skilja mellan dessa fröknar är att vända på dem! Lillis har nämligen lite mer vitt under magen! De verkar vara mycket vana vid att folk vänder på dem, förresten…
Tanken var egentligen att jag skulle ta en bild på dem båda, men alla ni som har eller har haft med katter att göra vet ju hur omöjligt det är att fånga flera på bild samtidigt. Särskilt om man vill få med hela djur. Jag började ambitiöst och ropade på dem, men den ena var helt försvunnen. Eftersom de nyss hade fått mat, gick det inte ens att locka fram Lakrits (som det visade sig vara) genom att rassla med maten. Så projektet Två-katter-i-samma-bild sprack redan av den anledningen.
Så det fick bli en bild på Lillis när hon satt på fönsterbrädan och tittade ut på det snörika och kalla landskapet. Hon sa sig vara mycket lycklig över att få vara innekatt! Inte en enda gång har hon försökt smita ut, så som hon alltid gör under sommaren. Vi talade också om att matte och husse just idag är i Jaipur, i Indiens värme. Lillis förklarade sig vara nöjd med Jönköping, bara hon får tillräckligt med mat!
Nåja, efter vår lilla pratstund fortsatte jag att leta efter Lakrits. Ingen katt, inte nånstans. Ni vet hur skickliga de är på att gömma sig?
Jag gav upp och satte mig ner en stund för att läsa och dricka latte i lugn och ro, med Lillis i knäet. Efter någon halvtimme hördes en oväntad och kraftig studs och sekunden efter uppenbarade sig den försvunna Lakrits i rummet! Nu blev också hennes hemliga gömställe avslöjad…
Kan ni gissa var hon hade sovit?
Jo, högst uppe i en garderob där jag har trådbackar. I den översta har jag några små kuddar och där inne, osynlig för världen, dvs längst bak har hon ordnat en mysig liggplats åt sig. Nåja, inte mig emot… Hon får gärna sova där.
Inte nog med att Kung Bore är en i största allmänhet kall, otrevlig och skoningslös kung, nu kan jag även avslöja att han är en simpel tjuv.
Massor med saker har försvunnit från min tomt!
Det nästan en meter höga staketet mellan grannen och mig är så gott som helt borta, han hade endast lämnat kvar någon liten rest innan han ilade vidare. Flera mindre föremål har han helt stulit från tomten. Sedan är det så att det funnits en massa trappsteg upp till huset och ni kan säkert inte tro mig, men även dessa hade han tagit med sig under natten. Det synes i vart fall inga spår efter trapporna på morgonen! Han var för övrigt på god väg att sno bilen när han antingen blev avbruten eller tydligen upptäckte att han inte orkade ta med sig hela… Han hade fått lämna kvar lite plåtbitar av bilen.
Jag lägger in ett par bildbevis, så att ni med egna ögon kan se hur vidrigt han agerat här. Givetvis hoppas jag att någon polis läser min blogg samt vidtar åtgärder för att fånga och bura in denne vedervärdige förövare, så kung han är!
En kvittrande glad röst hordes, nära, som från rummet intill…
Hejjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj mamma! Vi har det bra och allt gick bra!
Oj, så kul… Glad jag blir!
Här i New Delhi ser det ut att finnas allt, från det värsta till det bästa
Det var ni ju beredda på
Ja, vädret är kanon, 28 grader och SOL. Hur är det hemma? (undrar om jag inte hörde en lite menande ton i den lilla rösten… eller var det bara inbillning?)
Snöstorm, måste ut och skotta igen (försökte låta hurtig och tapper), men jag är lycklig över att ni har det varmt och gott. Det förtjänar ni!
Flyget var lite försenat, men allt gick bra. T o m våra väskor kom, även om vi fick vänta lite. Nu har vi varit och tittat på ett fantastiskt tempel.
Ooooooooooooooooohh! Ha, det nu jättebra där, båda två… och njut av ledigheten
Klass 3-varning - för dåligt humör på denna blogg!
Varningen innebär kraftiga störningar i stämningsläget hos bloggens ägarinna. Efter att i flera dagar ha ägnat sig i tur och ordning åt tulpandyrkan, dagdrömmar om exotiska stränder och orgier i sexig konståkning - vilka temporärt förbättrade stämningsläget något - har vinterdeppet slagit till på nytt. Extraordinär medicinering i form av en hög Pågens jättegoda kanelbullar plus spets med ett par After Eight till lattet blev nödvändig i morse.
Fast ja, kuren fick mycket kortvarig effekt. Det dåliga samvetet slog till direkt, utan pardon… Så nu är läget dubbelt upp down, om ni förstår mig rätt. Jag liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiider!
Gårdagens tappra snöskottning behöver göras om nu. Hade i och för sig inte väntat mig något annat. Bilden ovan bevisar läget efter Kung Bores nattliga orgier här hos mig… Bestämde mig för att uppskjuta skottningen till i morgon, förresten, för det ser ut att vara mer av det vita hotet i väderradarn. Grannen kör hårt däremot, ser jag… Men, han kanske behöver motion? Jag fick nog igår.
Så jag satte mig vid datorn och gjorde en liten surfrunda bland dagens avisor, men inte blev jag så mycket gladare. Ett axplock av rubrikerna i Sverige, Finland och Norge:
Akut läge i trafiken med massor av olyckor och timslånga köer på många håll, tågförseningar med folk som sovit på stationsgolv, prognoser om mer snö, bedragare, misshandel, bränder, skottskador, kvinna hittad död, barnskötare häktad misstänkt för sexövergrepp, svenska män söker sig unga fruar från öst, tre av fyra i svenskar vill ha kungahuset kvar, köldrekord (-41,3) i Kuhmo, Tigertrams, fru Anka söker rik svensk man (om inte Mr Anka ger sig), Jahn Teigen får eget frimärke, och så detta eviga OS-tjat som verkligen stockar min hals definitivt…
Till och med det dejlige Danmark deppar, även om man inte tjatar om OS (tack för det!). Lägger in en liten dansk läsövning som bevis:
Flere personer blev fastklemt under et sammenstyrtet halvtag på gågaden i Hjørring. To er kommet alvorligt til skade.
Det nordvestlige Jylland blev fredag aften rystet af et jordskælv, der efter danske forhold var ganske kraftigt.
Familiedrama i Aabyhøj: Søn kræves varetægtsfængslet for knivangreb på sin 65-årige mor.
* * *
Nu ska jag blanda en het klass 1-cocktail av kärlekste och citron samt fylla en avokado med räkor och lite annat gott och så passar jag på att skicka en varm tanke till alla er som också så tappert kämpar med snö och kyla i dessa dagar. Ni som eventuellt fortfarande älskar snöeländet vet jag inte riktigt vad jag skulle skicka… Kanske en snöboll! Så… pass opp!
Den kommer, den kommer - våren. Tänk så glada vi kommer att bli då!Nu när jag fått skriva av mig lite, så blev jag lite gladare… och nu sjunger jag de där röda raderna, till en molodi jag alldeles nyss kom på…
Låt oss föreställa att Ailas har vunnit något riktigt stort och viktigt, utan att hänga upp oss på några detaljer… Det spelar liksom inte så stor roll, om det är en skönhetstävling, huvudrollen i en ny Hollywoodfilm eller om hon så vunnit självaste Robinson. Huvudsaken är att du föreställer henne som en VIP-person med ett allmänintresse. Det är liksom grejen med att bli intervjuad, eller rättare sagt, enda sättet att någon vill läsa denna intervju. Hängde du med? 
Idag skulle jag egentligen vilja skriva något roligt, upplyftande och positivt, som motvikt till svarta tankar, droger och sådant jag tagit upp i de senaste inläggen. Snödeppet dessutom… Men, jag är fortfarande på bettet gällande droger, 
I samband med den Internationella kvinnodagen diskuterades det i media kvinnors demokratiska rättigheter, jämställdhet både i arbetslivet och i hemmen etc. Förvisso återstår det mycket arbete, särskilt om vi diskuterar frågorna globalt.
Det är inte direkt någon nyhet att antalet män minskat i skolan. Flera elever har berättat att de inte haft en manlig lärare förrän de kommit till gymnasiet, där det ändå fortfarande finns en del manliga lärare kvar. Tänker vi vidare att många barn idag växer upp utan daglig eller någon kontakt alls med sina pappor får de inga manliga förebilder att relatera till och därmed en ganska sned bild av verkliga livet, där männen ju faktiskt utgör ungefär hälften av befolkningen.
En kylig morgon, med blå himmel och en sol som kämpar i öst. En morgon som lovar… och jag tror att den kommer. Den vackra dagen.
Jag riskerar nog stämpeln envis och jobbig, men får bjuda på den… Njugg är jag åtminstone inte. 
