Jag går, raka vägen fram
skriven av: ailas kl:0:19, 2010
Vintern vägrar, viner vidare med vilda kliv. Snöhögarna växer i takt med vinterdeppet och köldens hårda rimfrostläppar nafsar min bleka hud.
Jag är på väg och går trotsigt raka vägen fram. Min blick vimsar, fluktar, observerar.
Vit snö täcker gunstigt markens gömmor.
Halkigt, slirigt, spårigt. Men jag är på min vakt, traskar träget på. Mina steg skiftar, jag trippar till som sjuårsflickan från flydda år. Mina fötters spår kunde andra följa, men ingen synes följa efter mig.
Vid vägkanten en övergiven bil, som begraven i ett snömassiv.
Enen, granen, tallen stilla nickar, snötyngden frestar på kvist som gren. Ingen av dem vill vika.
Vinterns ständiga kamp mot våren. En dag - våren vinner sitt pris. Men, ännu dröjer dess bifallsång, väntar bortom mången väderspådom.
Jag går, raka vägen fram.
6 Februari , 2010 klockan 0:22
Kan ana att det är busken på framsidan av huset därhemma?
Fint skrivet var det också.
6 Februari , 2010 klockan 0:59
En så skön bild! Den skriver du som en gudinna med.
Våren vinner kan vi lita på det?
6 Februari , 2010 klockan 12:12
Se fötternas värdiga gång fram i livet, vackert, lugnt, tänkvärt!
6 Februari , 2010 klockan 16:23
Vintern är ju trots allt väldigt vacker !
Men nog längtar jag till den dag våren vinnner !
7 Februari , 2010 klockan 19:58
Ibland skulle man vilja tillbringa vintern i ett varmare land, visst. En fråga om pengar och yrke, kanske. Eller borde man tänka: vinterns värde varar, härdar karaktären, ger en något att längta efter. Om man inte såg om sitt hus inför vintern dog man förr i tiden. Frysa lär vi väl göra om inte politikerna ser till att vi får energi! Tänker på Hans Werthéns ord i en debatt: Vi lever ju i ett kallt land!
7 Februari , 2010 klockan 20:19
Dr Feelgood: Men visst! Ett par månader i lagom värme under januari/februari vore definitivt att föredra, även om jag känner till värdet av kontraster.
Energipolitiken ÄR viktig i ett kallt land, där hade den gamle Werthén helt rätt.