Barnen lider när de vuxna sviker…
skriven av: ailas kl:16:22, 2011
Lite då och då brukar jag ta del av de rapporter som BRIS presenterar. För den som är intresserad finns det skakande läsning HÄR, i den senaste årsrapporten. Jag tänker inte ge mig in på närmare kommentarer, rapporten talar faktiskt för sig själv.
Varje dag tar i snitt 315 barn kontakt med BRIS. Varje dag, alltså. Året om. Antalet ökar från år till år.
Det kan faktiskt vara den tappert leende flickan i grannhuset. Hon som trippar på sina lite för höga klackar förbi ditt hus, med lite för mycket smink i ögonen, ständigt talande i sin mobiltelefon. Det kan också vara pojken som mössan långt neddragen går förbi dig med böjt huvud, petande på sin livströst - iPhone.
Smärtans ansikten är olika och syns inte alltid utåt.
Så gott som alltid handlar det om vuxensvek av olika slag: vuxna försedda med skygglappar eftersom de inte vill - och vågar - se.
Det handlar också om hjälplöshet, ett översexualiserat samhälle och om de vuxnas egna tillkortakommanden som de låter gå ut över barnen. De föräldrar bedövar sig kanske med missbruk och annan destruktivitet, skolan i sin tur sover samt konfererar och skriver oändliga handlingsplaner…
Politikerna yrar om arbetslinjen och ekonomin, träter om det ena och det andra, men ytterst sällan eller aldrig talar de om den känslomässiga nöd som finns hos så många människor idag. Särskilt hårt drabbade är de unga som hänsynslöst offrats i stressamhällets jakt på mer och mer, ingen har haft tid för barnen, ingen har behövt dem. Däremot förväntas de förverkliga föräldrarnas egna drömmar, bli något stort, dvs duktiga konsumentidioter helt enligt förebilderna.
Politikerna talar aldrig om mer kärlek, utan om fler ägodelar, media om mer sex, yta och de vuxnas självförverkligande… Livet är ju kort och måste levas, men man har glömt bort att barn och andra nära faktiskt i allra högsta grad ingår i begreppet gott liv. Det är bara det att man slutat att se och känna.
En jakt kryddad av egoism och snedprioriteringar resulterar ofta i slutfacit tomhet och övergivenhet.
Där, lite varstans, går de… barnen, med numret 116 111 - till BRIS - inprogrammerat i den ofta trendiga mobilen. Så skapar man statistik.
Läs även andra bloggares åsikter om BRIS, barn och ungdomar, känslomässig nöd, Intressant DN Svd
I Sverige, i tiden.
16 Februari , 2011 klockan 16:55
Det finns så mycket att skriva om det här ämnet. Det finns så mycket som rör om djupt i själen. Att vara barn och ungdom i dagens stressade, prylbetonade, trendsatta samhälle kan inte vara en dans på rosor precis. Men så länge ekorrhjulet tenderar att gå snabbare och snabbare när det gäller ekonomiska och materiella betingelser, händer det knappast inte särskilt mycket när det gäller goda relationer för det uppväxande släktet.
16 Februari , 2011 klockan 17:08
Karin: Ibland tycker jag att jag ältar i detta, men jag kan inte låta bli… Har hört så många berätta i mitt arbete under årens lopp och det blir bara värre och värre. När t o m tonårspojkar gråter av känslomässig övergivenhet… då är det illa. Jag har verkligen inga enkla lösningar på problemet, men känner bara så starkt att något måste ske. Våra unga blöder och många dränker sig i alkohol och droger som tröst. Ingen verkar se…
16 Februari , 2011 klockan 17:49
Det är verkligen inte lätt att vara barn i dag. De flesta föräldrar vill säkert sina barns bästa men någonstans blir välviljan missriktad och man fokuserar på fel saker.
Barn behöver tid, värme och någon som ser dem. En trygg och gränssättande förälder.
16 Februari , 2011 klockan 17:59
Znogge: Ja, så är det. Där missar vi utan tvekan något väldigt väsentligt. Hur man ska kunna rätta till det hela, vet jag inte… Men barnens förtvivlan är mig välbekant.
16 Februari , 2011 klockan 18:40
BRIS gör ett fantastiskt arbete!
16 Februari , 2011 klockan 18:44
SUF: Det tycker jag också! Tjänar inga bonusar, men betyder mycket för många.
16 Februari , 2011 klockan 18:58
BRIS behövs och de gör ett mycket bra arbete. Många ställer upp frivilligt när så många andra sviker.
Bra inlägg av dig som så ofta.
16 Februari , 2011 klockan 19:04
Hej Ailas!
vi får väl vara tacksamma över att BRIS överhuvudtaget finns! Utan dom så vete katten hur det skulle gå.
Även ECPAT är en viktig organisation bl.a.
Hörde någon säga på TV att politik och känslor går inte ihop.
Har vi väl alla förstått!
Men visst, någon måste ta tag i detta enorma problem, men det lär inte bli någon politiker i alla fall.
Det göt mig alltid så ont när människor far illa, stora som små men de små har tyvärr inte så mycket att säga till om. Så har det varit i alla tider, små människor räknas liksom inte.
Här är det vitt så långt ögat kan se….SNÖ.
Kram, Agneta
16 Februari , 2011 klockan 19:17
Läste idag att vart 5:e barn har någon förälder som missbrukar alkohol eller andra droger. Det är fem i varje klass det. Mycket är dolt. Dags för föräldrar att växa upp och ta sitt ansvar. Vi måste bort från det infantila samhälle vi har idag. Ungar och unga behöver ha vuxna förebilder, inte sådana som bara försöker efterlikna de unga.
16 Februari , 2011 klockan 19:22
Agneta: De små har alltid haft det svårt, sant. Men tidigare hade de ofta (inte alltid, jag idealiserar inte) tillgång till varandra på ett annat sätt än idag. Det fanns kanske en farmor eller mormor, farfar eller morfar som hade tid att lyssna. På landet deltog barnen på olika sätt i det dagliga livet, idag behövs de inte. Är mest i vägen… bor ofta i sterila bostadsområden helt utan nära, endast hänvisade till gatans och kamratgängens lagar.
Det är bra sagt: Politik och känslor går inte ihop, ligger vääääääldigt mycket i det. Även de som talar så varmt värnar mest om sig själva och partiet. De små struntar alla i idag. Barnen behövs inte, de äldre behövs inte… kostar bara pengar och är i vägen.
Här har det blåst isspik från Vättern. Den gamla snön ligger kvar, men ingen ny har kommit idag.
Kraaam!
16 Februari , 2011 klockan 19:25
dr Feelgood: … och i en klass med tonåringar använder de allra flesta alkohol, en del även droger. Men vad kan vi förvänta oss? Det behövs ett uppvaknande och det i tid.
16 Februari , 2011 klockan 20:45
Jag beundrar det här jobbet som BRIS gör. Jag skulle gärna jobba för dem på något sätt som pensionär så småningom, på volontärsbasis eller nåt. Vet inte om det funkar så.
16 Februari , 2011 klockan 20:48
Inga Magnusson: Så tänker jag också. Har ju ganska stor erfarenhet av tonåringar och har pratat med sååå många om svåra saker.
17 Februari , 2011 klockan 20:38
Jag håller med och har själv bloggat om rapporten. Det här var extra träffsäkert:”…skolan i sin tur sover samt konfererar och skriver oändliga handlingsplaner…”
17 Februari , 2011 klockan 20:44
Prestationsprinsen: Detta är ett ämne som man skulle kunna skriva en hel bok om. En viktig sådan.
Ska kolla in hos dig.