En vackrare värld
skriven av: ailas kl:8:35, 2011
När jag var liten, så då var hela världen underbart vacker! Men allt eftersom upptäckte jag förstås att barndomsidyllen hade sina brister; föräldrarna, vårt lilla hus, grannar och vänner fick sina begränsningar och tingen omkring mig var inte heller alltid de mest fullkomliga som fanns. Sedan fanns det åskväder, getingar och grannens ilskna terrier…
… och en pappa som spelade violin, gärna Bach!
- Spelar han aldrig rock? frågade några av mina kompisar, med en aning undrande ton.
Världen hade börjat vidgas och mina rosenfärgade glas blev allt mer genomsläppliga för verkligheten utanför.
En mycket smärtsam upptäckt var förstås den att inte ens jag själv var bäst och vackrast. Det gällde att snabbt acceptera mig själv med bibehållen tro på den egna förmågan, att jag ändå platsade som den jag var.
Platsat har jag gjort. På mitt sätt. Mig själv har jag också försökt vara, alla andra fanns ju liksom redan…
Trots att vi har miljarder människor omkring oss på denna planet, har vi också en ensamhet där vi är hänvisade till att umgås med våra egna tankar. Jag tror för övrigt att det är nyttigt att från tidig ålder lära sig att trivas med sig själv; att ingen annan hela tiden kommer och talar om vad vi ska göra och tänka utan att vi uppmuntras att dikta, rita och sjunga fram våra känslor. Känna inåt.
Alla har vi varit små barn som trodde sig klara allt och äga världen, men vi växte upp till sårbara och tänkande vuxna, bara vi inte täppt till våra sinnen och skakat av oss våra inre röster.
Sedan har åren gått, väldigt snabbt dessutom när jag tittar i backspegeln.
Jag behöver knappast måla upp några bilder för att illustrera varför jag önskar att världen kunde vara vackrare än vad den är idag? Nog för att det finns tillräckligt många vackra platser på vår jord, men sedan finns ju vi människor som förstör för vår omvärld, varandra och för oss själva.
Den sanslöst korkade människan finns i olika skepnader.
Många, många har inte kontakt med de där inre rösterna. De tror att nyckeln till skönhet och lycka i livet finns i makt, rikedom, berömmelse, verklighetsflykt och massprylar som salubjuds i diverse shoppingtempel. Bara vi hänger med alla trenderna, så är vi fina människor… Får vi dessutom makt att bestämma över andra, så förtjänar vi dessutom respekt.
Ingenting kunde vara mer fel. Av sådant vill man bara ha mer av och ganska snabbt riskerar man att tappa markkontakten.
Så visst, jag ryser av obehag ibland när jag tänker på vilsenheten och grymheten i vår värld. Men som lite äldre har jag börjat sansa mig, för det var länge sedan jag ingåsg att jag vare sig äger världen eller några sanningar. Jag är bara ett litet sandkorn i det stora hela, men tillsammas med er alla andra kan jag emellertid bilda ett synligt grustag.
Vackra ord, musik, bilder, naturen, goda tankar… allt bidrar till en vackrare värld. Låt oss tillsammans dekorera världen, i alla fall på våra egna små täppor. Kanske sprids allt det vackra som ringarna i det väntande vattnet?
Ännu spelar violinen också, till tonerna av Bach.
Läs även andra bloggares åsikter om världen, lycka, bra värld, kultur, musik, Bach, violin, livskvalitet I
18 April , 2011 klockan 10:18
Ett vackert inlägg; det är precis så det är, vi kan bidra med vårt eget jag och hur vi är på bästa sätt..
Tillsammans kan det bli ett jättefint konstverk eller varför inte någonting vackert spelat som t.ex av Bach.
18 April , 2011 klockan 10:24
Karin: Tack, ibland är det skönt att låta tankarna fara fritt. Då kan det bli nästan vad som helst.
Bach har en innerlighet som jag tycker om, den fick jag i mig tidigt i livet genom pappa, även om jag kanske inte alltid uppskattade den på den tiden. Men, den fanns där och växte inom mig.
18 April , 2011 klockan 15:08
Å. jag älskar både Bach och Oistrakh!!!
18 April , 2011 klockan 15:10
Britta: Absolut underbart…!
18 April , 2011 klockan 20:43
Jag tror att jag hört DO spela i Stockholm på 1950-talet - eller om det var Yehudi Menuhin… I alla händelser räknades han till de största av alla violonister på den tiden!
Jag blev ganska tidigt medveten om världens ondska när jag var liten, eftersom min pappa berättade för mig om koncentrationslägren i Tyskland i slutet av kriget och hur de små barnen misshandlades där.
Sen bodde vi på lasarettet med full utsikt över akutintaget där ambulansen en gång kom med en liten flicka som hade drunknat…
Jag visste också att det fanns många små klasskamrater som hade det dåligt ställt - min pappa var ju ofta på hembesök och berättade om familjer som bodde i ett järnspiselrum och knappt hade råd med mat, fattiga textilarbetare som de var…
Annars hade jag också en ovanligt harmonisk barndom, saknade ingenting materiellt sett och fick massor av stimulans i form av musik, böcker och papper, pennor och färgkritor…
Jag håller med dig om att världen kunde varit bättre, men att vi får försöka påverka vår närmaste omgivning åtminstone genom att vara glada och nöjda med det vi har och inte gnälla för småsaker…
18 April , 2011 klockan 23:29
Musikanta: Musik berikar verkligen livet och innerligheten i musiken både helar och inspirerar. Både DO och YM räknas till de “stora” violinisterna, absolut… Min far var inte som de, men duktig i alla fall och jag älskade att följa med och se honom spela i olika sammanhang.
Vet egentligen inte när jag upptäckte ondskan i världen… Krigsberättelserna givetvis, mordet på Kennedy… men som barn levde man mycket mer skyddat än vad barnen gör idag. Många får höra om hemskheter som de inte riktigt förstår och det finns inte alltid någon vuxen heller som kan/hinner förklara för dem.
20 April , 2011 klockan 12:50
Vad fint du skrev i det där inlägget med viktiga budskap. Fortsätt att kämpa sådana som du behövs!
20 April , 2011 klockan 12:56
Anagonda: Ofta känns det att man går mot kraftiga strömmar och ligger lite fel i åsikt. Men ge upp… nej!