De nya nomaderna
skriven av: ailas kl:10:18, 2011
Många politiker tycker om att tala om barnfattigdom, men i regel brukar de undvika att tala om de allra fattigaste barnen.
Jag menar barnen som inte har något eget hem! Det handlar om vår tids nomader, resandefolk, varannanveckasbarn… som ofta bär oupplösta känslor inom sig och som har blivit offer för den rättvisa som deras föräldrar kräver. För egen del, alltså…
Vissa vuxna försöker dock vända på resonemanget och menar att dessa barn är de verkligt rika, eftersom de har två hem och en massa “bryende vuxna” omkring sig.
Om de ändå vore så väl lite oftare!
Den nämnda föräldrarättvisan börjar numera också allt oftare kräva att deras pendlande barn ska ha dubbla dagisplatser eller gå i dubbla skolor, så att föräldrarna har friheten att leva hur och var de vill.
Jag känner hur det bultar kraftigt mellan öronen på mig. Av upprördhet… och då tänker jag inte i första hand på de enorma samhälleliga kostnaderna. (Men i Stockholm exempelvis kostar EN dagisplats ca 115.000 kr/år och föräldraavgifterna täcker en knappt tiondel av beloppet.) Nej, jag tänker på dessa arma barns praktiska vardag med ständigt nya vuxna, med nya regler och vanor. Ofta handlar det om vuxna som inte heller klarar att kommunicera med varandra och det handlar om vuxna som kommer och går…
När det kommer till dubbel skolgång - dvs att barnen skulle behöva byta skola varannan vecka - vill jag inte ens tänka på det, så vansinnigt låter det.
Men, hur långt ska de vuxnas vansinne behöva gå innan människorna börjar reagera? Finns uttryck som föräldraansvar, barnens bästa o dyl över huvud taget kvar? Kan ingen tala om för dessa människor vilka egoister de är? Kan inte politikerna börja visa lite civilkurage och sluta att hyckla och yra om rättvisa?
De som reagerar är våra nya nomader. Jag vet, för jag har talat med många sådana. Det handlar ofta om försiktigt leende barn, utåt… fulla av trasiga såriga inre, fulla av lojalitetskonflikter, förtvivlade tankar.
Dessa i sak beklagliga men i praktiken mycket givande samtal har ofta initierats efter diverse skolproblem och när man väl börjat tala… Ja, jag har sett tårar även i tuffa killars ögon när de berättat om sina vardagsupplevelser.
Jag lovar er, det har inte handlat om att känna sig rik eller att ha upplevt rättvisa!
- Jag ska aldrig gifta mig eller skaffa barn
- Förbjud skilsmässor
- Jag vill aldrig bli vuxen, för de vuxna är inte kloka.
- Jag är besviken på alla
Jag hatar vuxna
Så säger många av dagens nomader; med ledsna ögon som tittat rakt in i mina.
Det är verkligen på tiden att vi börjar tala om barnens bästa, ur barnens synpunkt. Det är också dags att börja uppvärdera föräldraansvaret och, inte minst, förnuftet.
Läs även andra bloggares åsikter om varannanveckasbarn, dubbla dagis, skilsmässor, barn, föräldrar, föräldraansvar I
7 Juli , 2011 klockan 10:33
Visst blir man upprörd!
Många gånger har jag undrat hur det har blivit så.
När började man betrakta det som en rättighet att få barn, men inte en skyldighet att se till barnens bästa?
Margaretha
mer än lätt förvånad
över hur mycket man
betraktar som rättigheter
och hur lite man betraktar
som skyldigheter
7 Juli , 2011 klockan 10:42
Margaretha: Precis… barn är en rättighet, bland alla andra måsteprylar hos dessa egoister till vuxna. Men barnens rättigheter då? Var finns rättvisan då? Uh, så trött jag blir… Trevligt att fler reagerar!
7 Juli , 2011 klockan 13:52
Dessvärre känns det nästan som att det har gått status i att föda barn men sedan när de inte är så söta och rara längre blir de precis som du skriver det, nomader. Turligt nog finns det undantag. Egentligen tror jag inte att det alla gånger var så rart att vara barn förr heller…..barnens rättigheter är någonting som vi alla borde jobba för mycket mycket mera.
7 Juli , 2011 klockan 14:51
Karin: Vi talar mycket om de materiella rättigheterna, men glömmer bort de känslomässiga… Det är det stora problemet idag. Det här är saker som vuxna människor borde inse… barn är inte pusselbitar!
7 Juli , 2011 klockan 15:26
Jag har flera elever i min klass som har just ett sådant boende. Men alla är faktiskt väldigt nöjda med det och tycker om att få vara nära båda föräldrarna. Däremot går alla i samma skola och det tycker jag ska vara en självklarhet. Föräldrarna får väl bosätta sig hyfsat nära varandra.
7 Juli , 2011 klockan 15:31
Znogge: Tyvärr är det inte alltid så lyckligt och jag tycker i vilket fall att inte barnen behöver fara så mycket. Vissa gör ju så att barnen bor kvar, men att föräldrarna pendlar. Utmärkt lösning!
7 Juli , 2011 klockan 15:56
Vi hade grannar som skildes och deras två pojkar fick bo kvar i hemmet och det var föräldrarna som pendlade. Det funkade för dem och de tänkte verkligen på barnens bästa, för det kan inte ha varit en enkel situation.
Kram och ha en fin fortsättning på torsdagen.
(Det lät spännande det där med kattkollo?)
7 Juli , 2011 klockan 16:14
Ingrid: Barnen bör inte bli lidande av föräldrarnas misslyckande, vilket vuxna människor borde inse! Era grannar gjorde helt rätt, tycker jag. Det är bra för barnen att ha sin invanda miljö med kamrater, saker etc.
Det kommer nog reportage om kattkollo så småningom.
Kram
7 Juli , 2011 klockan 17:00
Vilka vuxna skulle acceptera att bo på två ställen och kanske byta också jobb varannan vecka? Man brukar få traktamente om man tvingas bo borta. Men barn är så lojala och pratar inte illa om sina föräldrar - inte ens mina patienter (är fd kurator) vilka hade vuxit upp i de mest hemska förhållanden klagade på föräldrarna, inte sin mor i alla fall.
7 Juli , 2011 klockan 17:09
Elina: Många barn är väldigt lojala, det är verkligen sant. Men det finns många som känner sig svikna och som börjat reflektera över sina liv när de blivit lite äldre. Vissa av dessa har absolut ingen att tala med… de ringer till BRIS och ibland “talar de ut” i skolan när de hamnat i en situation som inte längre håller. Men många är tappra!
7 Juli , 2011 klockan 18:59
Jag tycker också det måste vara jobbigt för barn att ha två hem och två uppsättningar regler att hålla sig till. De måste ju bli kluvna och få solidaritetskonflikter. Jag är glad att jag har sluppit detta. Därmed inte sagt att allt var bättre förr!
8 Juli , 2011 klockan 8:47
Jag läste någonstans för något tag sedan om någon undersökning som sade sig visa att skilsmässor för barn inte med nödvändighet borde leda till katastrofala följder. Och att vi i framtiden skulle komma att se allt fler olika familjebilder. Och det som var det avgörande för barnet var inte hur familjebilden såg ut utan hurpass mycket kärlek det fick.
Men med dagens hårda krav i övrigt kan det bli tufft för en ensamstående med barn.
Hälsn från en utan barn!
8 Juli , 2011 klockan 9:38
Kattägare: Kärleken är viktig, det viktigaste… Men det kan bli lite si och så med den saken med en massa folk inblandade. Kärleken mellan barnen och de biologiska föräldrarna är speciell. Den lönebetalda empatin tror jag inte lika mycket på, den är dessutom bunden i arbetstider… och plastfolk fram och tillbaka, folk som kommer och går… tenderar att skapa problem. Men de vuxna vill gärna tala så idylliskt om hur väl allting fungerar bara för att rädda sina solkiga samveten. Barnen talar ofta ett annat språk… har talat med många! BRIS har talat med många, många fler…
Härmed inte sagt att det även finns “lyckliga skilsmässor” med barn inblandade. Men i mycket större omfattning borde de vuxna som satt barn till världen ta ansvar för barnens känslomässiga hälsa!!!!
8 Juli , 2011 klockan 10:25
Jag tror att - som du som lärare fått erfara - det inte alltid är förälrarna barnen vänder sig till då de mår dåligt. De vill vara lite mer anonyma skulle jag tro. Har en lärarvän som låter de små föra små veckoanteckningar över sådant de vill tala om i små böcker som han sedan läser igenom. Där skriver de om glädje såväl som sorg. Det här gör han för att han känner för det - även om han skulle få samma lön om han lät bli. Om du förstår hur jag menar? Tror det är viktigare att de som hela tiden verkar i barnets närhet har fina känsloreceptorer. Och att man försöker att få just personer med sådana till dessa jobb??
Däremot är jag nog lite mer skeptisk till BUP..od
8 Juli , 2011 klockan 17:28
Jag förstår inte hur man tänker där. Jag är själv ett skilsmässobarn och pappa flyttade 80 mil bort, till Stockholm. Vi (min storebror och jag) var och hälsade på så gott som alla skollov, det funkade utmärkt. Jag hade inte velat veckopendla, även om avståndet hade varit mer rimligt.
8 Juli , 2011 klockan 21:09
Kattägare: På lägre stadier kan man föra den där sortens “böcker”, ja. Många lärare engagerar sig otroligt mycket i sina elever, vilket - precis som du säger - knappast syns i lönekuvertet. Men många gånger är det så att barnens funderingar märks även i deras prestationer, så därför kommer man ofta nära dem i samtal man har. Många har också ett stort behov av att tala med någon… det finns barn som inte har någon vuxen att tala med och det är inte säkert att de heller kan/vill tala med sina kamrater om allt.
8 Juli , 2011 klockan 21:11
Ama de casa: Jag tror faktiskt att det i väldigt stor omfattning handlar “föräldrarättvisa”… Jag blir riktigt upprörd när jag tänker på dessa föräldrar, får erkänna det.
9 Juli , 2011 klockan 7:14
Det finns nog ingen vuxen som ser problemet när de är mitt uppe i sitt eget. Det är först när allt är för sent att ändra på som de oftast inser att det som de tyckte då inte var så bra. Jag är själv skild men barnen har bott hos mig,(varannan helg hos pappa) egoistiskt tycker många men för mig har det handlat om trygghet och för barnens bästa. Fadern har haft rätt att hämta sina barn när han velat men de gånger har varit lätträknade. Egna intresse har varit viktigare än barnen….
Dimma hos mig men hopp om sol finnes
Kram
9 Juli , 2011 klockan 10:21
Lotta: Jag har liknande erfarenheter som du, så jag vet… Har alltid försökt sätta barnens väl främst och det förvånar mig hur många föräldrar agerar; för inte tänker de då på barnen! Vissa föräldrar beter sig som om DE hade varit barn…
Via arbetet har jag hört och sett mycket.
Solen skiner och det är så där alldeles lagom temperatur.
Idag ryker de sista jordgubbarna och så finns det fortfarande massor med körsbär i träden… Livet ler.
Kram!
10 Juli , 2011 klockan 9:51
Hade flera kompisar som bodde på flera ställen. Inte bara hos två föräldrahem för ibland fick de bo hos mor- och farföräldrar också, annars gick inte pusslet ihop. De visste aldrig var de hade sina prylar och det var jäkligt synd om dem. Idag lever de egna liv men säger att aldrig nånsin skulle de utsätta sina ungar för det du kallar nomadliv. Man behöver en fast plats när man växer upp.
Bra och viktigt inlägg!
10 Juli , 2011 klockan 9:57
Hur kan vuxna människor vara så egoistiska att de till varje pris vill ha barn men sedan strunta i deras väl och bara tänka på sig själva. Var finns rättvisan i det?
10 Juli , 2011 klockan 10:34
Linnie: Tack, hoppas verkligen att ni unga skapar en förändring för något måste göras.
10 Juli , 2011 klockan 10:37
Anagonda: Där finns ingen rättvisa, så är det!