Stalins kossor - Sofi Oksanen
skriven av: ailas kl:16:33, 2011
Estland – ett nära grannland, om vilkas öden och människor vi vet alldeles för lite. Alldeles för lite. Den meningen skulle jag vilja upprepa många, många gånger, ur hjärtat! Därför behövs verkligen böcker som dessa, som ”minskar rädslan för det främmande” för att använda Oksanens egna ord.
De ester som deporterades till Sibirien kallades i vissa munnar ”Stalins kor”. Sofi Oksanen använder begreppt som allegori för dagens anorektiska kvinnoideal som i boken blev för den osäkra estfinska Anna - som lärde sig att förneka sig själv både i Esland och Finland - ett sätt att vara Någon. Hon blev otroligt framgångsrik i den rollen, så framgångsrik att hon närapå förlorade livet. I bokens sista kapitel skriver unga Anna:
Jag springer inte längre.
Inte undan, inte annars heller.
Jag hoppar inte längre.
Inte av glädje och inte annars heller.
Korsett, lotusben eller femtio kilo. Spelar ingen roll.
Detta är priset, och jag betalar det lätt.
Mitt arbete (bulimarexi) har gjort mig gammal och trött. Men så är det ju alltid med en framgångsrik karriär. Servitörens fötter tröttnar, mjölkerskans kläder blir smutsiga, den prostituerade kan få syfilis och en vacker kvinna osteoporos. Än sen? Idag är arbetet skönhet, det är kropp, det är att vara mager.
Anna hade sitt liv i Finland och hade lärt sig av sin estniska mamma Katariina att förneka sin bakgrund, för att slippa bli stämplad som hora, för att slippa bli föremål för estniska angivare och för att inte försumma sina möjligheter i det nya landet. Anna höll hårt på kontrollen, även om hon ofta besökte Estland. Hon var snyggast och smalast av alla i skolan. Duktig också, toppelev, men med svåra hemligheter. Rollen kostade alltså på, konflikten mellan hennes inre brottades ständigt med verkligheten, vilken hon hanterade med ständigt nya erövringar - eftersom hon inte vågade ge något av sig själv till någon - uppspydda skolluncher, mer och mer alkohol och även andra droger. Bulimarexin kom att bli hennes vapen och förtrogna vän, men givetvis blev hon snabbt fånge av det egna verktyget.
Idag är jag så lat att jag inte orkar äta annat än ett kilo marshmallows och spy upp dem, för det är så lättsamt , bekvämt och vackert att kräkas dem.
Boken är en berättelse om tre generationer kvinnor, ingen av dem hade det lätt. Annas mormor levde i Estland under den tuffa kommunisttiden och dottern, Annas mamma, blev starkt präglad av sin uppväxt med uppoffringar och svek: Samtidigt som hon ville tro på sitt land och sitt folk närde hon drömmen om att gifta sig rikt och flytta till väst. Så blev det, men inte utan konsekvenser.
Boken är ett stycke Estlands historia, upplevd genom verkliga människor och deras ofta förtvivlade försök att överleva och behålla vettet. Där fanns den övergivna och förtvivlade småbarnsmamman som fick rådet att fjättra sina små barn kring köksbordet, så att de inte kunna hitta på något medan mamman var på arbetet och där fanns många som inte vågade lita på någon över huvud taget, många med ständig rädsla och självförakt som följeslagare.
Boken berörde mig starkt och jag upplevde den både som en anklagelse och en förlåtelse, en uppgörelse med kärlek och hat som vapen hos en förvirrad ung människa som egentligen inte hade förmåga att känna någonting, men som ändå var konstant kännande. Paradox, javisst… men just på det sättet slösar vi ofta med denna mänskliga gudagåva.
Läs även andra bloggares åsikter om Stalins kossor, Sofi Oksanen, anorexi, bulimi, ätstörningar, Estland, Finland, Sovjetunionen I
8 September , 2011 klockan 16:38
Låter verkligen som en gripande bok.
8 September , 2011 klockan 16:43
Ama de casa: Onekligen, intressant och tänkvärt… men ingen bok att skratta åt.
8 September , 2011 klockan 17:23
Ibland behövs böcker som man inte skrattar åt, för att man skall förstå en verklighet som egentligen är overklig…Jag har upplevt bulimi på nära håll ett par gånger..en ohygglighet
8 September , 2011 klockan 17:25
och så glömde jag i förra kommentaren att säga att författare som skriver böcker av den här digniteten måste bli själsligt trötta så in i norden. Det måste verkligen ta på
8 September , 2011 klockan 18:24
Tack för ett riktigt lockande boktips. Kanske nåt att köpa till mamma i julklapp? Jo… jag är ganska säker på det. Sen får jag låna den
8 September , 2011 klockan 18:58
För att orka med en bok som denna bör man vara vid god hälsa både psykiskt och fysiskt. Lätt hänt att denna typen av livsöden “sätter sig” i ens eget inre.
Mycket jämmer&elände i vår värld både förr o nu. Tyvärr verkar vi inte ha lärt något av historien om man betänker vad som sker i vår värld i dag. Mycket vi aldrig får reda på och tur är väl det om vi ska orka…
Kram, Agneta
8 September , 2011 klockan 20:01
Låter som en mycket intressant bok. Ska se om den finns på mitt bibliotek.
8 September , 2011 klockan 20:09
Människor i allmänhet vet alldeles för litet om det vidriga kommunistimperiet som kallades Sovjetunionen. Stalin räknas idag som världens näst värste massmördare.( Mao Tse Tung är etta, Hitler trea) Vad gäller anorexi och bulemi är detta en medicinsk fråga, men kan naturligtvis påverkas av yttre omständighter. Dessa kvinnors öde är verkligen värda att begrunda.
8 September , 2011 klockan 21:14
Karin: Vi behöver nog skakas om lite mellan varven, så att “sågspånen” får lite luft… och näring. Jag har givetvis sett en del ätstörningar i mitt arbete. Ofta är det mycket ambitiösa människor som drabbas. Hemskt.
8 September , 2011 klockan 21:15
Karin: Sofi O har vissa egna erfarenheter, även om boken i sig inte är självbiografisk.
8 September , 2011 klockan 21:16
Fröken Hulda: Det är bitvis ganska tung läsning, men helt klart tankeväckande… om man har intresse för den här sortens frågor.
8 September , 2011 klockan 21:18
Agneta: Ja, uh… vår värld är galen och galna är människorna. Inte mycket har de lärt sig, utan nya galenskaper växer fram… och däri, någonstans, hukar de små människorna. Vilsna och sökande. Vad har de för val?
Kram
8 September , 2011 klockan 21:20
Znogge: Den är bitvis lite småjobbig att ta till sig… men tänkvärd, för dessa problem är vanligare än vad vi tror.
8 September , 2011 klockan 21:22
dr Feelgood: Det talas egentligen alldeles för lite om dessa problem, för de är mycket vanligare än vad vi vill se. Drabbar ofta ambitiösa människor med överkrav. Boken var bitvis ganska otäck, men så är även verkligheten ganska ofta.
9 September , 2011 klockan 6:33
Du berättar mycket intressant om boken och dess historia. Jag har inte kunskap om något av detta. Du har nog rätt i att vi vet litet om våra grannar i Baltikum.
9 September , 2011 klockan 8:01
Jag har sett, särskilt ett fall, hur hårt anorexi kan slå - men jag har också mött denna kvinna vacker och frisk efter, som jag förmodar, rätt behandling. Men visst tar människan ofta till sådana hemska vapen att försöka bemästra tillvaron, när tillvaron är alltför hemsk eller kränkande.
9 September , 2011 klockan 9:31
Inga Magnusson: Det här boken kom före Utrensning, men tillsammans har de bidragit till att komplettera min bild av Estland. Ganska skrämmande att många här vet så lite!
9 September , 2011 klockan 9:34
Britta: Jag vet… har också sett flera fall. Många går omkring i stora tröjor… och så finns det bara en liiiiten kropp inuti, men trasig själ. Vissa har svårt att finna behandling som fungerar.