Det är då inte lätt att vara kines alla gånger! Inte ens nu när de äntligen har börjat få vittring på högre levnadsstandard. Sådant har ju sitt pris, som vi väl vet… I Kina är priset att många kineser dör på grund av tobaksrelaterade sjukdomar och situationen är nu så alarmerande att en miljon kineser dör årligen i sjukdomar som lungcancer och KOL och - om ingen radikal minskning av antalet rökare sker mycket snabbt - befaras antalet döda tredubblas inom en snar framtid. Onekligen mycket dystra siffror.

Det är just den ökade levnadsstandarden som ligger bakom den kraftiga ökningen av rökare, för nu har kinesen råd! Som bekant tycker många människor om att visa att de har råd… Så synd bara att det så ofta sker på hälsans bekostnad.

Myndigheterna har inte alls varit med på noterna på samma sätt som i många andra länder, mycket kanske - hemska tanke - beroende på att tobaksindustrin är en betydande maktfaktor i Kina som drar in enorma skatteintäkter till den allmänna, alltid glupskt gapande, kassan. Det har till och med förekommit att vissa kommuner uppmanat till rökning!

Vad ska den arme kinesen alltså tro!

Kanske ändå dags att på allvar börjar räkna på nettoeffekterna?

Rökarna och storrökarna är så många idag att det röks i genomsnitt 5 cigarretter per person och dag i Kina, fördelat på samtliga invånare! Det är egentligen helt obegripliga siffror för mig. Bland annat sägs att 57 % av landets läkare (!) röker… och enligt statistiken röks en tredjedel av alla världens cigarretter just i Kina.

Medan tobaksindustrin gasar på så att hjulen brinner, försöker regeringen i Peking sprida kunskap om hälsofaror i samband med rökningen. Dessa kampanjer har haft det tämligen motigt, för trots dessa tror endast en av fyra kineser att rökning skadar hälsan. Följaktligen är det också vanligt att många icke-rökare utsätts för passiv rökning i hemmen, på arbetsplatser och snart sagt överallt. Traditionellt är det männen som står för rökningen, men andelen framför allt unga kvinnor ökar snabbt idag. Dessa tendenser ger inte särskilt stort hopp om att den totala tobakskonsumtionen i brådrasket skulle kunna minska i landet.

* * *

Tobaksbruk blev på modet i mitten av 1500-talet och ansågs till och med vara nyttigt. Jag hittade följande ”underbara citat” på nätet som jag gärna vill delge: Tobaksbruket skulle leda till ”stilla ro och stor underdånighet till sinnet, så att genom ett allmänt bruk av tobak skulle hennes Majestäts undersåtar bliva fogliga och lätta att styra”. Detta skrev en ambassadör till drottning Katarina av Medici år 1559. För övrigt påstods det att drottningen själv botade migrän genom snusning av tobak!

Som bekant har Sverige länge varit ett jämställt land, vilket manifesterades under 1970-talet genom att Sverige blev det första landet i världen där andelen rökande kvinnor översteg andelen rökande män! På den tiden rökte ungefär var tredje kvinna i Sverige.

Lagstiftning och medvetna insatser har dock gjort att Sverige även blev det första landet som uppnådde WHO:s mål att minska andelen tobaksrökare till under 20 %. Men, räknar vi med även snuset ligger Sverige fortfarande högt till i den internationella statistiken. 34 % av de vuxna männen och 19 % av de vuxna kvinnorna nyttjar tobak i någon form.

Det om det, om denna ”njutningsfulla” resa från Kina till Sverige.

Själv har jag smygrökt ett par gånger, men fann snabbt att det inte var något för mig. Denna gudomliga insikt är jag mycket glad över!

Jag lägger in ett gammalt gudomligt klipp med Judy Garland och “Smoke gets in your eyes”… Enjoy!

Läs även andra bloggares åsikter om rökning, snusning, Kina, tobak, tobaksindustri, WHO, Världshälsoorganisationen Intressant

Inte utan att en gammal republikan som Ailas börjar bli nästan rojalist, när jag ser den här läckra bilden på vår Madde. Ändå är jag inte det minsta lagd åt ”det” hållet… utan jag avsåg helt och hållet den allmänt glamourösa glansen.

La Suède, douze points…

Mottagning för World Childhood Foundation (en stiftelse grundad av drottning Silvia) på Radisson Blue Hotel i Kapstaden, Sydafrika - i ärad närvaro av ärtig svensk prinsessa, tillika männens drömkvinna.

Stiftelsens syfte är att verka för rätt till trygg barndom och bättre levnadsvillkor för barn som lever i utsatta miljöer.

Hm, undrar om inte prinsessan själv blev rätt så utsatt i den där generösa spetsklänningen och de dinglande örhängena? Utsatt för kameravinklar och förbjudna tankar hos de manliga deltagarna? ”Prinsessan som drar saken till sin spets” hette det i tidningsrubriken… eller om jag skulle vända på den aning till Prinsessan med spetsen på sin sak. Dvs bysten.

Hur prinsessbesöket hjälper de utsatta barnen, framgår inte av tidningsnotisen. Jag sätter nog inte in pengar på stiftelsens SFI-konto, men den som vill, finner kontouppgifterna i den länkade tidningsartikeln.

Läs även andra bloggares åsikter om Prinsessan Madeleine, Sydafrika, World Childhood Foundation Intressant

På fredag ska man städa, det gör varenda tant,
och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist,
så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist…

Den här fina barnvisan av Gullan Bornemark känner vi alla till, kanske också budskapet i den? I alla fall, om vi städat lite väl länge och tröttat ut oss, plus att alla andra hållit sig undan… För det är väl inte bara ”tanterna” som ska städa? Min manlige sambo Sotis städar då ingenting, men å andra sidan är han ultratolerant och klagar aldrig. Fin kille!

Handen på hjärtat, hur har du det med städningen? Varför städar du, funderat på det?

Jag kom på mig själv med att fundera på ovanstående frågor senast när jag fejade runt här, för städning är inte direkt min favoritsysselsättning. Det kommer inte att stå ”Hon städade bort sitt liv” på min gravsten.

Det finns en massa vanliga, mer eller mindre goda, anledningar att städa. Hör bara:

Jag städar för att:

- Det är fredag (lördag)  
   Än sen då, snart kommer det en massa andra dagar!
- Det “måste” man göra  
   Måste man, vem säger det?
- Det gjorde alltid min mamma     
  Men det var hon, gör du allt likadant som din mamma?
- Man måste ha god ordning 
  Är det lag på det? Får jag läsa lagparagrafen?
- Någon kan komma oväntat och ringa på 
  De få väl gå, om det inte passar. Eller så öppnar du inte!
- Vi/jag har bjudit hem gäster     
   Kommer de för att kolla städningen? Umgås med hälsovårdsnämnden?
- Annars skulle jag känna mig dålig    
   Får du influensa eller migrän av att inte städa? Rätt ovanligt…
- Ingen annan gör det åt mig    
   Men så bra, då tycker de att ordningen är OK!
- För att kunna hitta bättre  här   
   Hm, där har du en liten point faktiskt…
- Det börjar bli hälsovådligt    
  Slöfock, nu får du faktiskt sätta i gång och städa, genast!

Självklart finns det många fler anledningar, men sådana där listor tenderar att bli så trista, så jag sätter stopp där. Som jag ser det, så är endast de två sista anledningarna de enda riktigt sunda, de andra är väl mest resultat av någon sorts tvångshandlingar, orsakade av missriktad uppfostran eller andras inbillade eller verkliga beteende. För exempelvis, om folk alltid städar en massa bara för att man ska hälsa på hos dem, så tror man förstås att de alltid har det så där välstädat och då ökar ju det egna tvånget. Överdrivet städande ger alltså inte bara trötthet utan orsakar även tvångshandlingar hos dina vänner.

Man måste alltså inte städa bara för att man bjudit hem gäster. Är det verkligen för gästernas skull man städar? Eller är det - hemska tanke - bara för att själv framstå som ordentligare än vad man egentligen är, dvs man försöker ge en falsk bild av sig själv? Redan innan gästerna kommer börjar man alltså med att ljuga… Vad är det för sätt? Idealet är väl ändå att man hälsar på hos varandra för att man trivs ihop och inte för att kolla städningen? Dessutom riskerar man att vara utschasad efter städnippran och orkar inte ens vara trevlig!

Jo, men det är för trevnaden, säger vissa… och fortsätter att man städar för respekt för sina gäster.  Bla-bla-blaaa, slappna av! De är nog få som har såååå dålig ordning att hemmet inte skulle duga.

Min pappa brukade säga till mamma (som var en ängslig städerska så fort ”någon” skulle komma), att det är mycket bättre att städa efteråt. Det blir ju ändå alltid stökigt när man har haft gäster.

Jag är lite av ögontjänare ibland, men har blivit allt mer avslappnad med åren. Litar egentligen på mina vänners tolerans. För tycker de inte om mig som jag är, är det inte mig de tycker om…

Handen på hjärtat, tokstädar du, om du väntar gäster?

Läs även andra bloggares åsikter om städmani, städning, tvångshandlingar Intressant

Ja, då är vi inne i september! Höst, autumn, otoño, Herbst, syksy… det spelar ingen roll vilket språk vi väljer; sommardagarna är ohjälpligt slut i kalendern. Nu blir det bara en läggningssak hur vi väljer att möta hösten, men vi får komma ihåg att ingen – inte ens en höststorm - kan ta ifrån oss våra bästa sommarminnen. De är för evigt våra!

Så, varför inte välja glädjen i höst? Blir säkert mysigast så..?

För hösten kan vara alldeles underbar och det gäller att försöka frossa bland godbitarna och räkna de bästa stunderna. De finns! Just idag är exempelvis höstvädret härligt, för solen skiner - låt vara att temperaturen bara orkar upp till måttliga 16 grader. Plus! Det kommer ju en tid när det står 16 minus… men det får vi lösa då.

Oavsett hur glada vi försöker vara, så kommer ruskdagarna, morgontröttheten och det mörknar allt tidigare om kvällarna. Soffan kommer att kännas skön, mjuk och oemotståndlig. Då gäller det att ha hunnit ladda med några riktigt goda innesittaralternativ!

Någon kanske har olästa semesterböcker fortfarande ? Det är faktiskt inte alls för sent att läsa dem nu under hösten. Själv har jag mycket oläst i hyllorna, så jag kommer att ha det gott i soffan, med en pläd över axlarna, röda höstäpplen på ett fat samt en het kopp te inom räckhåll. Chokladpralinerna? Hm… jo, de också! 

Sedan finns det studiecirklar, teater, musik, höstfester och mycket annat. Inte suger hösten…

En ytterligare trevlig sak är alla trevliga handarbeten! För egen del har det varit ganska magert på den fronten under flera år, då jag haft problem med nacke/axlar… men i går slank jag faktiskt in i en mysig handarbetsbutik och blev otroligt taggad för att låta stickorna börja sjunga igen… eller om det nu blir något annat. Inspirationen fanns förvisso i butiken, för det fanns så otroligt många härliga nya garner och massor med handarbetssugna människor inne i butiken, så det var lätt att dras med… Att skapa något med de egna händerna verkar vara en het hösttrend just nu.

*     *     *

Cumulus betyder moln och var en finsk folkmusikgrupp som här i Sverige blev mest känd för sin tolkning av Erna Tauros underbara Höstvisa, med den lika underbara texten av Tove Jansson. Jag låter Anki Lindqvist och killarna sjunga den på finska denna gång, men ni kan ju nynna med den svenska texten:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där som man borde.
Det finns så mycket saker som
jag skulle sagt och gjort.
Och det är så väldigt lite jag gjorde…

Liveinspelningen är från Helsingfors år 1978.

Läs även andra bloggares åsikter om höst, Höstvisa, Cumulus, handarbeten, september Intressant

Vill du bli lycklig för en dag,
så drick en flaska vin.
Vill du bli lycklig för en månad,
så skaffa dig en kvinna.
Vill du bli lycklig för hela livet,
så skaffa dig en TRÄDGÅRD.

Väl medveten om att vissa kommer att morra och opponera sig, började jag med att citera det gamla slitna kinesiska ordspråket med så otroligt mycket livsvisdom. Det där med ”kvinna” kan säkert i jämställdhetens namn bytas ut mot ”man”.

Alldeles oavsett om man köper de kinesiska gamla visdomarna, ger en trädgård stor glädje för många, eftersom man där möter naturens grundläggande lagar och under i en ständig kedja av vakna, växa, blomma, fortplanta, vila och börja om igen… och dessa under åstadkoms med hjälp av dina egna händer. Det handlar om en djup tillfredsställelse på mycket hög nivå, detta även om man inte skapat någon mönsterträdgård. Det är annars inte så lätt att åstadkomma djupt och högt samtidigt. 

Jag älskar verkligen min llla täppa! Höll på att skriva ”med ogräs och allt”, men det vore kanske att avslöja en del av min förträngda uppgivenhet?

Mötena med vårens allra första späda blommor, sommarens prunkande färgprakt, höstens rubusta nyanser och trädens mogna frukter. Vinterns tysta vila…

Du har allt!

Så här när sommaren börjar vika och hösten vinka, är det hög tid att börja planera för nästa säsong i trädgården, så att den kan ladda upp under vintern och födas åter med nya under. Hos mig har det traditionellt varit så att ogräset laddat mycket effektivare under höstarna än vad jag själv har gjort. Men nu har jag tänkt att denna höst ska jag minsann försöka prestera en lite jämnare match. I tanken är allt möjligt, som du säkert vet!

Jag har ganska många rabatter i trädgården och det ska direkt sägas att inte är de alstrade i himmelen direkt! Vissa växter trivs alldeles för bra och de sprider sig okontrollerat överallt och vill med sin framfart gärna kväva och invadera de blygare sorterna. Det skulle behövas ständiga grundläggande omläggningar av rabatterna och det arbetet mäktar jag inte med. Resultatet har blivit rabatter som obstinata och halvvilda skönheter med ojämnt humör.

Att krukor är väldigt tacksamma även i trädgården, har jag upptäckt, så dem tänker jag fortsätta med. Mitt absolut ledsnaste sorgebarn just nu är det lilla stenpartiet som ni skymtar på bilden. Där behovs det verkligen förnyelse, men problemet är att slänten ligger på norrsidan och dessutom alldeles intill ett stort körsbärsträd som både skuggar och stjäl näring. En riktig utmaning alltså, där jag helt enkelt får nöja mig med de växter som trivs och sluta att envisas med dem som mest bara lider och tjurar… Allra trevligast vore det att under hela säsongen ha blommande partier - i välmatchade färger - i slänten, men det är då lättare sagt än gjort.

Mossan ja, den får jag inte glömma! Den är inte enbart ett problem i gräsmattan utan även i vissa rabatter. Borde jag kalka något redan i höst och sedan satsa på gödning i vår… eller hur gör ni? Känner mig ganska nollad där.

Hur har ni det med de gröna odlarfingrarna i trädgården eller på balkongen? Några nya planer och goda tips ni vill delge? Jag är tacksam för precis allt!

Läs även andra bloggares åsikter om trädgård, stenparti, blommor, mossa Intressant

En längre tid har jag gått och blängt lite småsurt och framför allt uppgivet på ett speciellt hörn i köket - bakom en skyddande dörr visserligen - där det funnits lite för mycket och där det rått ett fullkomligt kaos. Varje gång jag tittat in där har det känts ett elakartat stick i mitt mera ordningsamma jag, för att inte tala om den frustration jag känt de gånger då jag verkligen letat efter något speciellt där. Ändå har jag inte åtgärdat problemet! Ni ser att Ailas förvisso är av den tappert uthålliga sorten?

Det handlar om recept! Någon av känner kanske igen problemet?

Recept har varit för mig ungefär som porr för vissa andra. Inspirerande, lockande och så småningom nästan lite skamset och förbjudet. Lite för mycket helt enkelt, men ändå svårt att avstå från…

Under årens lopp hade jag alltså samlat en ansenlig hög av både det ena och det andra; en rejäl Bra-att-ha-bank: Kokböcker jag köpt själv (ofta impulsköp på rea) eller har fått, butiksbroschyrer, diverser avskrifter av goda vänner, urklipp ur tidningar etc.

Ni vet kanske också precis hur det blir? Det mesta testar man faktiskt aldrig!

I vardagen använder jag aldrig eller sällan några recept, utan kör lite mer ”på känn”, så behovet och storleken av receptsamlingen var sannerligen inte matchat i himmelen.

I går sov jag ganska länge och vädret var hyggligt, men precis när jag var redo för att gå ut började det att regna häftigt, så jag bestämde mig för att äntligen ta mig samman och göra en radikal gallring bland recepten och endast spara sådant jag rimligen tror mig få användning för.

* * *

När jag väl kom i gång med arbetet upptäckte jag hur svårt det skulle bli att kasta kokböcker! Det gjorde ont någonstans, bara jag tänkte tanken… De flesta är alltså fortfarande kvar, men arbetet är inte slutfört ännu, så… Däremot åkte allehanda broschyrer utan större vemod i pappersinsamlingen, med bara några få urrivna sidor undantagna. Kan vara bra att ha, hm… Jag gick alltså noggrant tillväga.

Det som slog mig var hur recepten varierat från tid till annan. De nyare recepten har ofta många fler ingredienser och flera av dessa är nya. Så har också utbudet i livsmedelsbutikerna exploderat kraftigt. Mycket har givetvis att göra med den spännande internationalisering som även vår matkultur fått vidkännas på senare år.

Jag tycker om mat och gillar att ibland testa nya smaker och kombinationer, samtidigt som jag ändå har en ganska bestämd uppfattning om vad som är ”gott”. Lite skeptiskt nyfiken alltså.

Handen på hjärtat, kära bloggläsare, hur har ni det med recepten? Snygga sorterade kartotek i matchande pärmar eller ett mindre eller större virrvarr?

De manliga läsare som överlevt hela inlägget, men inte känner igen sig i fenomenet bedes att berätta om sin samling av sådant jag i rubriken betecknat “källarporr”, dvs skruvar och muttrar o dyl.

Läs även andra bloggares åsikter om recept, kokböcker, matlagning Intressant

Får man aldrig vara i fred? Precis när jag avnjutit mitt morgonkaffe med en god och fetmabildande fralla såg jag den! Nej, inte spindeln denna gång, utan RUBRIKEN för dagen:

Gå dig smal med Martins turbometod!

Powerwalks och ner ett kilo i veckan, efter sommarens grillsåser, läckra cupcakes och bärpajer. Jippi, äntligen kan man bli en människa igen! Piggare, med gladare hjärta och framför allt nöjdare med sig själv blir man. Nu gäller det att trigga sig rätt och skaffa bra (läs dyra) skor och trendiga träningskläder. One of the kind - snart är du där!

Betalar du för Aftonbladet Plus, så får du dessutom reda på exakt hur Martin gör! Skall genast. Inte!

Medan irritationen steg, funderade jag på vilken vriden och komplicerad relation många, särskilt (unga) kvinnor, har till mat.

Recepeten görs så lockande som möjligt med bilder på leende, njutningsfullt ätande människor, samtidigt som jag vet att många är rädda för att äta. Kalorier, points och det-vet-i-fan-vad tickar i parallella processer medan de försiktigt petar i maten och redan ser sig själva på svältdiet och benen börjar rycka automatiskt, på väg till dryga straffrundor och dyra spinningspass.

Äter, duger, suger! För att ändra lite på en gammal Lunarslogan.

Redan småflickor lär sig idag att mat är någonting suspekt och hotande, uppvuxna som de är med ständigt bantande och förnekande mammor med BMI-skräck som det ständiga hjärnspöket. Veckotidningar och kvällspressen lockar med samtidiga ät- och bantautmaningar, varvade med smaskiga recept. Smör och grädde - för smakens skull! På nästa uppslag finns då garanterat ett seriöst reportage om ätstörningar eller hurtiga kvinnor som anammat den senaste fitnesstrenden. Om och om igen, med tappra leenden överallt.

- Nej tack, jag har redan ätit.

Sedan har vi reportagen och annonserna med glamourbilder på idiotsmala modeller, salladstuggande pseudokändisar och jojobantande fixstjärnor som ska befästa det sjuka kvinnoidealet. Många av bilderna är dessutom retuscherade, för att ännu tydligare pådyvla framgångsikonernas koncept. Den som då inte får en matneuros i själsvecken är ingen riktig kvinna eller åtminstone ljuger hon. Inte ens vi lite äldre klarar oss helskinnade från denna terror. Vad vi än säger…

Vem i helskotta vill bli fet, rynkig, gammal och ful?! Men äta gott ska vi göra samt leva länge…

Någonting är så förbaskat fel, så inihelvete fel! Vi vet detta… men ändå stiger ångesten när kläderna stretar.

Smörstekande TV-kockar och hälsolevnadsguruerna krigar och dansar i våra vridna hjärnor, vi läser om sockerfaran, fetmafällan, cancerlarmen, pilatesbollar, all helvetes ”seriösa” forskningsrön.

- Nej tack, jag har redan ätit.

Storpanik. Matneuros. Salladsblad. Glad, utåt…

Så länge slät och bar hud med tydligt synliga revben anses vara finare än lite hull, sprattlar vi som hycklande hyenor i rävsaxen. En halv nation matfixerade, hycklande kylskåpsrunkare i ständig jakt efter de senaste piffiga recepten - och sätten på hur man ska tillintetgöra deras verkan.

*     *     *

Det här blev lite morgonkräk, i rätt skarpa ordalag. Men bli nu inte alltför ledsna på mig. Det har bara lagrats lite väl mycket under årens lopp, inte bara hull utan framför allt käcka flås - allt från Susanne Lanefelt till Martin Lidbergs senaste powerwalks. Medan ni hickar, går jag och hämtar en kopp kaffe till samt - i protest - en fetmabildande fralla. Fet, ful och trotsig.

Åter gör jag -  alltså finns jag! Men är garanterat inte oberörd.

Läs även andra bloggares åsikter om powerwalk, fitness, bantning, mat, matneuros, Martin Lidberg, recept, hälsa, pilatesboll Intressant

Nej, nej…! Det är inte moralisten Ailas som skriver det här inlägget, även om någon möjligen kunde tro det! I stället är det den fullkomligt undrande varianten av henne. Vi kan säga den aningslöst otidsenliga och korkade, kanske..?

För här har vi honom, igen… karlakarlen! Dennis Rodman, en knappt 50-årig charmör, med karriär som basketstjärna och skådis. För övrigt den ende NBA-spelare (National Basketball Association) som vunnit ligan fem gånger, en rikligt tatuerad och ståtlig man som brukade komma till matcherna med ny hårgfärg nästan varje gång…. En man med behov av att synas, så det stänker om det!

Men, det är inte basketkarriären och filmrollerna han är stoltast över, inte heller deltagandet i den finska nationalsporten kärringkånk, där han väckte stor och för honom välbehövlig uppmärksamhet.

I stället skryter han över att han haft sex med 2 000 kvinnor! Två av dessa är Madonna som han haft en kortare relation med samt Baywatchstjärnan och modellen Carmen Electra som han var gift med i hela 10 dagar. För övrigt säger han sig vara bäst i sex, av dessa två…

Vidare påstår han att 1 500 av hans sängkamrater endast varit ute efter hans pengar, vilket får mig att undra över, om han med det påståendet egentligen erkänner att han betalat för att ha sex med så många kvinnor? Eller överräckte han bara en klassisk guldklocka på en lyxrestaurang varje gång han hittade ett nytt presumtivt erövringsobjekt?

De 500 resterande då? Var det ”kärlek”, kanske… eller var de bara ömsesidigt ute efter varandras kroppar? Ett tillfälligheternas spel, någonstans… där man inte ens hann expediera guldklockor?

Allt det där är egentligen fullkomligt ointressant. Det intressanta är i stället de bakomliggande mekanismerna.

Vad är det för fel på dessa i och för sig ”framgångsrika” män? Vad gör dem till känslomässiga analfabeter, osäkra skrytande sexmissbrukare, med behov av ny bekräftelse om och om igen?

Vad söker de kvinnor som faller för dessa totalt odrägliga fullblodsegoister med stor käft? Ett behov av att kunna tala om att man erövrat en Gud utan Bibel? En stor… vad?

En reporter frågade Rodman vad som skulle krävas för en långvarig relation med honom.

– Vara bra i sängen, stötta sin man och få honom att må bra.

Men hur skulle någon kunna få en så där självdestruktiv man helt utan självinsikt som Rodman att ”må bra”? Jag menar, det är illa nog att ha ett tydligt missbruksbeteende, men att dessutom skryta om det gör honom helt omöjlig som partner. Nog också som patient på en avvänjningsklinik, dessvärre.

Men, själva utmaningen måste väl få många empatiska kvinnohjärtan i brand? Rodman kan nog lugnt fortsätta att “köpa guldklockor” och rita strimmor i sin prestationstablå!

Efter detta ledande inlägg ställer jag en helt seriös fråga:

Erövrare eller offer?

Läs även andra bloggares åsikter om Dennis Rodman, NBA, basket, sex, sexmissbrukare, Baywatch, Madonna, Carmen Electra Intressant

Från Jönköping meddelas följande nattliga dramatik:

Någon gång efter midnatt har det bekämpats en tapper strid i min hall! En strid vars slutbild (se ovan) jag har all anledning att vara lycklig över. Av två självklara anledningar; dels förstås att den totalt dödsföraktande och högt älskade katten Sotis lever och dels för att jag själv gör det… För frågan är vad som hade hänt, om jag hade fått syn på den där stora spindeln medan den levde! En tredje anledning till tacksamhet skulle alltså följdriktigt vara att spindeln är död…

För så här var det: När jag fortfarande lite sömndrucken och allmänt yr - som varje morgon efter en typisk Ailasnatt - klarat trapporna ner med kroppen i behåll och äntrade hallen såg jag en lustig brun sak som såg ut som några ihopvirvlade garntrådar… Började nästan banna mig själv för att ha slarvat med dammsugningen nu igen…

… tills jag insåg vad det var! Det redan ostyriga håret reste sig rakt upp i sin fulla längd. Av fasa.

Gissa om jag vaknade till ögonblickligen? Det kan jag garantera, för jag har ju insektsfobi… För det där var den största spindel jag någonsin sett här, även om den var duktigt ihopknycklad. Jag backade två steg så där per automatik och försökte från denna säkrare position böja mig fram, för att se om monstret levde. Men ni vet säkert hur länge en spindel kan hålla sig helt stilla och ni vet antagligen också hur svårt det kan vara att själv hålla sig stilla i en starkt framåtböjd position? Ett mycket ovisst ställningskrig pågick alltså.

Min hjärna arbetade parallellt intensivt och försökte vaska fram den bästa metoden för ett säkert besked. Hann ju nästan ångra skilsmässan, längta efter de utflyttade sönerna (dottern hade jag inte haft någon nytta av!) och en massa andra tankar yrade runt. Man kan ju rätt gärna inte rusa in till en granne för en sådan här sak, för det skulle definitivt ta död på det sista kvarvarande anseendet.

Jag stod fortfarande kvar i samma stela position, när jag lyckades få tag i en kvarglömd reklambroschyr från hallbänken. - Tack snälla reklam, ska aldrig mer säga ett ont ord om den…

Sedan rullade jag broschyren till ett spetsigt vapen och petade mycket försiktigt på monstret. Ingen reaktion! Som en modig hjältinna vågade jag nu äntligen ta ett halvt steg fram och fick därmed även en säkrare kroppsställning… men fortfarande i god beredskap för att eventuellt snabbt kunna fly. Jag petade igen, denna gång med en snabb och lite kraftigare stöt. Ingen reaktion! Nu blev jag hypermodig och petade ännu hårdare, så att hela den bruna högen flög en halvmeter bort. Orörlig, fortfarande. Död, blev min säkra och inte så lite stolta slutsats.

Såg att katten satt sig nu på kökströskeln och såg väldigt mallig ut.

Tack snälla Sotis, kom till matte!

Sedan återstod bara problemet med bortforslingen, för ni ska inte tro att jag slutat att vara illa berörd. Sinnesnärvaron började dock återvända, i den mån den nu någonsin funnits i denna kvinna… Jag gick efter sopborsten och skyffeln. Sedan måttade jag in rörelsen, vände bort blicken, sopade till med en effektiv knyck och såg sedan monstret ligga där det skulle; i skyffeln! Snabbt upp med ytterdörren och så adjöss! Räddad - jag alltså.

Nu finns den nattliga gästen i spindelhimmelen, någonstans ovan molnen.

Den nattliga superhjälten själv? Jo, han sover lugnt och lyckligt på fönsterbrädan, med tonfisk av det finaste märket i magen. För den sanna hjälten belönades rikligt efter förtjänst.

Läs även andra bloggares åsikter om spindlar, stor spindel, katt, hjälte, dramatik Intressant

När jag var och handlade idag blev jag i kassakön ofrivilligt vittne till ett samtal där man diskuterade – äh, det spelar egentligen ingen roll vad samtalet handlade om! Det intressanta var att den ena inblandade parten med jämna mellanrum slog fast:

- Hon kan inte vara normal!

- Hon kan inte vara riktigt normal!

- Man kan inte umgås med onormala människor!

Tonen var anklagande och underförstått framgick det att hon själv ansåg sig vara normal, dvs mycket klokare, förstås…

Inte utan att jag började fundera lite, jag är ju en svårartad grubblare, som många av er redan förstått.

Min första fråga var när och på vilka grunder kan man betrakta en människa som ”normal”? Jag kom på att jag faktiskt inte riktigt visste, så jag slog upp ordet normal när jag kom hem. Så här stod det: Adjektiv; vanlig, genomsnittlig, typisk, reguljär, ordinär, naturlig, regelrätt, riktig, vedertagen, gängse, som alla andra, fullt klok, klok, mentalt frisk, vid sunda vätskor, vid sina sinnens fulla bruk, själsfrisk, sund, tillräknelig.

Jahapp, där rök nog illusionen för egen del om att vara normal all världens väg. Kanske även viljan, förresten… Men jag lämnade det spåret snabbt och började i stället fundera på vilka excentriska människor jag faktiskt känner och kom på att jag oftast tycker mycket bra om sådana. Lika barn leka bäst, kanske?

Så jag presenterar några härliga krumelurer som förtjänar att få ett hedersomnämnande. Alla liknelser med mina bloggläsare är naturligtvis rena tillfälligheter.

Jo…

Jag minns mannen som skulle plocka blåbär. Det var bara det att han glömde att ta med sig hinken, men inte laptopen. Så det blev till att sätta sig på en stubbe och leka kontor. Lite obekväm ställning, men fåglarna sjöng vackert, konstaterade han efteråt. Samme man gick sedan till banken och skulle ta ut pengar. Väl hemma blev han uppringd från banken och meddelad att han hade lämnat plånboken, legitimationen, mobilen och de uttagna pengarna på disken…

Näste man tog alltid in sin motorcykel till vardagsrummet, där den stod på hedersplats. Ungefär där andra människor brukar ha sin TV. Han ville inte riskera att få motorcykeln stulen och dessutom tyckte han att den var vacker! Mycket snyggare än en imitation av Picasso, som han brukade säga.

En klar kuf är också mannen som förvarar böcker - i ugnen! Vad göra annars när det är helt fullt i hyllorna och på de övriga lediga ytorna och att kasta böcker är närmast en dödssynd? Man kan förstås undra var han gräddar sitt bröd, för han brukar faktiskt baka själv?

Jag minns också en professor som klädde sig så originellt att han inte brukade bli insläppt i okända föreläsningssalar, trots att det var han som var den inbjudne föreläsaren. Han fick ha med sig någon som skulle intyga att han var han, så att säga.

Tar väl ytterligare en då. Denne man var otroligt tankspridd och hade lite svårt att komma ihåg att äta och andra liknande världsliga ting. Därför hade han alltid en äggklocka i sin dokumentportfölj och det hände inte så sällan, att den började högljutt ringa när han promenerade på stan. Var det då sommartid, så brukade han stanna på första bästa lediga yta, bre ut en blommig duk och äta sin medhavda matsäck. Var det tid, så var det!

Kul typer eller vad säger ni? Gemensamt för dem alla är att det handlar om högt intellektuella män, dessutom riktigt trevliga, åtminstone i sina bästa stunder. 

Men eftersom jag hyllar jämställdhet i samhället, så måste jag även ta med ett par excentriska kvinnor.

Jag minns en otroligt tjusig kvinna som alltid gick i högklackat. Tror faktiskt inte att hon ägde några andra skor. Det berättades att hon till och med gick i höga guldsandaletter när hon arbetade i trädgården. Samma kvinna hade, förresten, varit ute på ett amoröst äventyr en natt och där råkat charma en av landets mest kände män. På morgonen, när hon kom till arbetet, såg hon en bild på nattens riddare på framsidan av lokaltidningen och utropade förtjust: Det där är han!!! Honom var jag med i natt… Vem fan är det?! (Erkänn att du blev nyfiken nu?)

Apropå amoröst… Minns en annan kvinna som levde tillsammans förutom med sin lagvigde även med en älskare. I samma lägenhet. Hon brukade berätta att de brukade spela Fia med knuff om kvällarna. Mig veterligen blev det aldrig några konkreta knuffar utan de levde i höggradig sämja.

Om jag är normal? Knappast! För vilken normal människa skulle skriva ett så här knasigt inlägg? Jag tyckte bara att ni förtjänade lite trams idag.

Hur är det med normalgraden hos mina kära läsare, förresten? När är man helt normal?

Läs även andra bloggares åsikter om normal människa, excentriker, onormal Intressant